Olle Cello

I Irak skjuts barn ihjäl varje dag. I Afrika dör ett barn av undernäring samtidigt som du läste den meningen och jag väljer under rådande omständigheter att tycka synd om Ola Salo.

Ola, den lilla palindromen, har nämligen kommit på artonde plats i eurovisionsschlagerfestivalen tillsammans med sitt band The Ark.

Det är synd om Ola. Han hade, liksom det masshysteriska svenska massmedieuppbådet större planer för låten ”The Worried Kind”.

Själv har jag skrivit en låt (New Dawning) som definierar mig som ”the troubled kind” och Ola är alltså ”the worried kind”. Det känns som om vi har en del gemensamt. Han är orolig och jag är bekymrad.

Liksom Ola lyckades jag vinna ett lokalt arrangemang där man tävlade i musik. Den tävling jag vann hette Rockslaget. Året var 1992. Jag var 18 år gammal och spåddes en lysande framtid som Sveriges Bryan Adams. Det var väl dåtidens Göteborgska motsvarighet till Idol kan jag tänka, med den enda skillnad att juryn bestod av lokala hårdrocksprofiler och ABF-arbetare. Hursomhelst, vann jag och mitt band X-Plane den här tävlingen på Lisebergs stora scén. Vi fick spela in en CD-singel och åka vidare på en stor nordisk tävling på Montmatre i Köpenhamn. Jag minns att jag råkade stampa ur telekabeln ur effektboxen (jag spelade elgitarr istället för akustisk på den tiden) när jag kraschlandade i samband med avfyrningen av någon magnesiumbomb (det var mycket pyroteknik på den tiden). GP skrev att jag var ”en scenpersonlighet utöver det vanliga”.

I Köpenhamn gick det inte lika bra som hemma. Vi kom visserligen inte på artonde plats utan faktiskt på andra, slagna av något norskt grungeband som hade fattat vart vindarna blåste just då. En dansk dödsmetallkille gick upp på scén under prisutdelningen och sa ”X-Plane ska dö”. Jag märkte det inte då, men vår basists pappa hade spelat in det hela på video. Så här med lite distans till händelsen kan man bara konstatera att han hade rätt. X-Plane dog.

Allting dör.

Springsteen säger i Atlantic City att ”everything dies baby that’s a fact but maybe everything that dies someday comes back”. Så är det nog.

Jag tänker att Ola Salo, den lilla palindromen, har dykt upp igen som en drygt 30-årig version av Andreas Magnusson. Hans Helsingfors var mitt Köpenhamn.

Det är synd om Ola. Mest synd om honom därför att han befinner sig där jag befann mig för 15 år sedan. Han tävlar i musik och därifrån kan man liksom inte komma någonstans. Det är en återvändsgränd på alla sätt.

/Andreas