Sökmotorers huvudsakliga uppgift: att censurera

Jag tror att det är lätt att få för sig att en så kallad sökmotors huvudsakliga uppgift är att hjälpa dig att hitta de internetsidor du söker. Du skriver in ett sökord eller en sökfras och Google hjälper dig fram till ditt mål. Jag tror som sagt att detta är den vanliga föreställningen om hur det förhåller sig och jag tror också att detta är helt fel.

Tänk dig att hela Internet är fullt av information (ja, i detta fall definieras även porr som information). Grundläget är alltså en fullständigt överväldigande massa av text och bild. Det sökmotorn gör är därför att sålla bort de sidor den inte tycker har med saken att göra. Man skulle kunna formulera det som att Google, Yahoo eller Altavista är effektiva censurmaskiner. Det är nämligen dessa som avgör vad du skall få lov att se och inte.

Rent kvantitativt är det uppenbart att t.ex. Google väljer bort fler sidor vid varje sökning än vad den plockar fram. Tanken om sökmotorn som en ”finnare” snarare än en ”gömmare” är således absurd.

Nu hör man upprörda röster om att nämnda internetföretag hjälper den kommunistiska regimen i Kina att skapa ett gigantiskt censurfilter, där vissa ämnen och ord kommer att bli otillgängliga för de vanliga medborgarna. Detta uttrycks som att liberala företag paradoxalt nog bidrar till att motverka demokratin.

Det är då jag inte förstår vari det paradoxala ligger. Om jag har förstått saken rätt (Lars Leijonborg har inte gått att nå för en kommentar) så är det ju liberalismens grundpelare att vad som helst och vem som helst kan köpas för pengar och att också detta är överordnat alla andra syften eller drivkrafter.

Censur är sällan särskilt lämpligt men i ett samhälle där informationsmassan är överväldigande är den kanske ändå nödvändig. Kanske är det trots allt inte särskilt relevant för gemene Kines att gräva för djupt i frågor om massakern på himmelska fridens torg, västerländsk demokrati och andra dumheter.

/Andreas

Snoddas behövde inte polarmetoden

Jag citerar:

Blue Steel tillverkas i USA med en mycket speciell metod. Man väljer ut mycket bra stål som används för att sedan frysas ned till minus 320 grader fahrenheit där de får vara en exakt tidsperiod. Efter detta så "tinas" de upp, sakta och kontrollerat tills de når den tempratur de skall ha. Denna unika metod som kallas Cryogenic ger en renare sträng med mer "highs and lows" och inte minst en längre livstid och en bättre förmåga att hålla tonen!

Ja, det här är ett slumpmässigt utdrag ur Musikbörsens katalog, men också en väldigt representativ gestaltning av vanlig dumhet.

Kalla det polarmetoden, kalla det cyrogenic, men vad ni gör är att stoppa saker i frysen som inte behöver frysas. På Snoddas tid satte man vilken snodd som helst mellan sadel och stall och så bör det förbli.

Det finns bara en enda sak som ger bättre förmåga att hålla tonen och det är att man lär sig att spela. Försäljare vill få dig att tro att hemligheten ligger någon annanstans. Det gör den inte. Man kan inte köpa sig till musikalitet och färskt bröd är inte färskt längre om det frysts.

/Andreas

Forts: Lista över tänkbara lösningar

Jag tänkte bara komplettera Andreas eminenta lista över problemlösare med den amerikanska ingenjörskonstens fyra grundpelare. Två av dem är redan nämnda. Så här ser den ut i komplett utförande:

1. Gaffatejp - för saker som rör sig som inte ska.
2. 5-56 - för saker som inte rör sig som ska.
3. Ståltråd (med fördel utvunna ur wirehangers, alltså ståltrådsgalgar) - för att konstruera sånt som man vill ska finnas som inte finns.
4. Skjutvapen - för sånt som finns men som man inte vill ska finnas.

/Janne

Dagens dikt

Jag har ofta svårt för lyrik som är antingen för tydlig eller för otydlig. Det vill säga, jag gillar varken Viktor Rydbergs "Tomten" eller vad som helst av Katarina Frostensson.

Här kommer en dikt som ändå, trots sin uppenbara enkelhet, går rakt in i hjärtat på mig. Sådant lyckas annars bara Neil Young med och därför måste jag publicera den.

For Rita With Love
Pat Ingoldsby

You came home from school
on a special bus
full of people
who look like you
and love like you
and you met me
for the first time
and you loved me.
You love everybody
so much that it's not safe
to let you out alone.
Eleven years of love
and trust and time for you to learn
that you can't go on loving like this.
Unless you are stopped
you will embrace every person you see.
Normal people don't do that.
Some Normal people will hurt you
very badly because you do.
Cripples don't look nice
but you embrace them.
You kissed a wino on the bus
and he broke down and cried
and he said 'Nobody has kissed me
for the last 30 years.
But you did.
You touched my face
with your fingers and said
'I like you.'

The world will never
be ready for you.
Your way is right
and the world will never be ready.
We could learn everything
that we need to know
by watching you
going to your special school
in your special bus
full of people
who look like you
and love like you
and it's not safe
to let you out alone.
If you're not normal
there is very little hope
for the rest of us.

/Andreas

Lista över tänkbara förslag på lösningar

5-56
Gaffatejp
Stäng av, slå på igen
Avvakta
Gör samma sak en gång till fast långsamt
Gör samma sak en gång till fast snabbt
Gå tillbaks till utgångspunkten
Byt perspektiv
Byt leverantör
Tala långsammare
Tänk att allt ändå är på låtsas
Skriv en blogg

/Andreas

Om Peppe Eng och andra Fragglar

Jag får väl lov att erkänna att också jag njuter av att se Peppe Eng göra något annat än att tala om sport, men det är själva dansvurmen jag har svårt för.

Plötsligt skall alla dansa. Överallt. Man överger sina jobb och kastar sig rakt in i en rumba eller en quickstep. För dans är härligt. Frigjort. Härligt.

Så kommer jag att tänka på Dozarna. Ni vet de som hela tiden byggde och byggde men drabbades av att Fragglarna åt upp deras byggnadsställningar. Dozrarana levde under devisen ”Jobbar det gör vi, dans är nåt vi struntar i.”

Det är inte utan att man undrar om den sista Dozern har lämnat planeten. Har alla blivit Fragglar?

Dans, hur fin kostym den än klär ut sig i, är inget annat än sexuellt förspel. I fallet Peppe Eng blir det uppenbart och också lite olustigt, för vem vill innerst inne se en sexhungrig Peppe Eng?

Nej dans bör leda, och leder dagligen, till samlag och som sådan erotikstartare är det utmärkt. Men att titta på desperata halvkändisar som svingar sina lurviga (lurviga vadå?) i otakt till dålig musik är mer än vi borde behöva stå ut med.

Finns det ingen som jobbar längre? Hur har alla tid att dansa hela tiden? För om det inte är väderdans Tone sysslar med så verkar det onekligen väldigt lätt att lägga all sin tid i livet på rätt arm- och benföring.

/Andreas

Att göra sig lustig

Jag har på senare tid stött på formuleringen ”göra sig lustig” i flera sammanhang. Så började jag fundera över hur man gör, alltså hur gör man så att man blir lustig? Är det samma sak som att man är lustig?

Nej, det verkar inte riktigt så. Någon säger något roligt och då är det lustigt. Detta ökar sannolikheten för att han skall vara lustig. Den som däremot gör sig lustig verkar vara den person som har sagt eller gjort något i syfte att vara rolig, men som vederbörande tycker har gått över gränsen för det anständiga.

Att göra sig lustig tycks alltså betyda: ”Du tror att du är rolig men du är bara oförskämd.”

Jag använde själv formuleringen nyligen här i bloggen men jag tänker härmed omgående bannlysa den från mitt mentala lexikon. Det är nämligen ingen som tycker att den som gör sig lustig är lustig och det tycker jag är förbannat oförskämt mot den som bjuder till.

Bättre vore väl att acceptera att man inte riktigt klarar av lyteskomik, satir och personangrepp, än att anklaga den som levererat ett skämt man inte gillar för att ”göra sig lustig”. Onekligen har man ju ändå förstått att det var någon slags humor med i bilden.

Eller som de säger i Stockholm: ”Ingen sån där humor va.”

/Andreas

Hur går det med musiken?

”Tjena killen, hur går det med musiken?” (Tomas Andersson Wij)





Alla som spelar i band känner igen frågan. Man får den regelbundet och man vet egentligen inte vad som menas.

Vad vill den som frågar veta? Vill den veta om man jobbat mycket med shuffletakt på sistone eller om man transponerat upp alla låtar i G ett tonsteg eller om akustiken i nya replokalen är bra?

Nej. Jag tror inte det. Jag tror inte ens att man vill veta vad den senaste låten handlar om. Frågan betyder gissningsvis ”Kommer ni att bli ett riktigt band?” Och med riktigt band avser man ett sådant band som spelas på ZTV och som kidsen köper pins med. Ni vet som Håkan Hellström eller Kent.

Det lämpliga svaret på frågan om hur det går med musiken borde därför bli: ”Inget vidare”.

/Andreas

Tacka vet jag TV-piraterna

Ni som inte är nöjda med originalpartierna skall numer också kunna vända er till det nystartade Piratpartiet. Bakom partiet står ett gäng unga arga män med brinnande samhällsengagemang. Detta engagemang har koncentrerats till en enda sak: ”Jag (jaget är viktigt i samanhanget) vill kunna fortsätta att ladda ner gratis musik och filmer”. Världssvälten eller andra småproblem har man helt enkelt inte tid med.

Man skall akta sig för unga arga män.

Piratpartiet vet inte riktigt vad de vill ännu, men de har lovat att hemsidessektionen ”argument” kommer att fyllas med argument vad det lider. En sak är man dock klar över och det är att upphovsrätten skall avskaffas.

Det innebär i korthet att man förväntar sig att alla människor som sysslar med skapande verksamhet skall fråntas sin inkomst och att det är fritt fram för vem som helst att stjäla vad som helst så länge det saknar materiell form (den här typen av arga enfrågematerialister vill nog inte gärna bli av med sina Ipods).

Det är jättepraktiskt att ladda ner gratis musik och att slippa betala för att se på film. Det Piratpartiet och andra inte har tänkt på är att det i samma stund som upphovsrätten försvinner inte längre kommer att finnas några filmer eller någon musik att ladda ner, för hur skall man ha råd att bekosta en skivinspelning eller en filminspelning?

Det är inkonsekvent att bara acceptera delat ägande av ickemateriella föremål. Om Piratpartiet också fyller sig agenda med att allt skall vara allas i alla avseenden (det innefattar då inte bara alla svenskar) så kommer jag omgående att ge dem min röst. Fram tills dess har jag svårt att göra något annat än att le i förakt.

/Andreas

Att skilja på sak, retorik och restskatt

I dagens GP har en man med det underbara namnet Leif Christer (jag gillar efternamn som låter som förnamn) skrivit en text om hur synd det är om honom som måste betala så månag olika sorters skatt. Jag tyckte att det vara lite smålustigt och skrev följande text till Fria ord i GP:

Som svensklärare blev jag väldigt glad när jag läste Leif Christers insändare (GP 12/1) om hur jobbigt det är att betala och att inte få betala skatt. Exempel på dålig retorik är nämligen tacksamma att analysera i undervisningen.

Leif beklagar sig över att han får betala "hög proggressiv skatt, värnskatt, villaskatt och alla andra skatter som hittills uppfunnits". Som om inte det vore nog tvingas han också betala restskatt för andra året i rad.

Ett annat av Leifs problem är att de hantverkare han anlitar inte ger honom kvitto, det vill säga att de inte betalar skatt. Jag har svårt att förstå logiken i att Leif vill slippa sina skatter men att han tycker att hantverkarna minsann skall betala sina.

Man kan göra sig lustig över att Leif formulerar sig som om restskatt är en orättfärdig skatt (och det tänker jag också göra), men det finns något som gör att skrattet alltid stockar sig i halsen när man har att göra med människor som har svårt att förstå att skatt i grund och botten är ett sätt att göra samhället rättvisare.

Många med mig drömmer om att en dag ha möjlighet att betala alla de skatter Leif Christer förfasar sig över. Som hårt arbetande människa med en hårt arbetande fru och en på sitt sätt hårt arbetande ettåring har jag ingen ekonomisk möjlighet att köpa någon villa att betala skatt för och som lärare kan man säga hej då till allt vad progressiv skatt heter.

Att vanliga arbetande människor saknar grundläggande möjligheter indikerar att staten har för låga skatteintäkter att fördela. Således behövs snarare höjda skatter än sänkta. Sen skulle det givetvis inte skada med lite moral hos hantverkare och andra höginkomsttagare som har råd att regelbundet anlita hantverkare.

Att sänka skatter för att människor fuskar med dem är lika logiskt som att laga mindre mat för att man är hungrig.

/Andreas Magnusson


Texten tyckte redaktören för fria ord var så stötande att det föranledde inte bara refusering utan också följande lilla mejl:


Hej Andreas Magnusson,

Du kanske gillar att göra dig lustig över Leif Christer, men vi gillar inte att du gör det. Om du vill replikera får du ta upp sakfrågan, inte Leif Christers retorik.

MVH

Solveig Evenson

Insändarredaktör


I det här fallet var problemet att Leif Christer inte hade någon annan sakfråga än att det var synd om honom att han behövde betala skatt. Lite tråkigt att man ofta envisas med att vilja skilja på sak och person också. Jag tycker nog att personangrepp i allmänhet är bästa sättet att bemöta dumheter.

/Andreas

Aftonbladet har baktalat Herr K

Aftonbladet behagade göra sig lustiga igår i en artikel om den tjeckiske turisten som begav sig ut på promenad för att se polcirkeln iklädd finskor och trenchcoat. Det är svårt att se vari det lustiga består.

Uppenbarligen höll mannen på att frysa ihjäl men han gjorde det med stil. Att besöka polcirkeln i tevedeckarklädsel är inte ett dugg dummare eller farligare än att norrlänningar då och då befinner sig i storstäderna och pratar alltför långsamt.

Rätt sak på rätt plats kanske man tänker. Tjecker skall vakna upp förvandlade till skalbaggar i en östeuropeisk byråkratvärld – där passar trenchcoaten in och norrlänningar skall pulsa fram i snön i sina gortexoveraller och sälskinnsstövlar.

Men hör ni inte hur tråkigt det låter?

Nej, i den perfekta världen vaknar Herr K upp av att Lars Törnman och hela gruvtolvan kommer och hämtar honom för en skotertur till ättestupan. Han kan till exempel anklagas för att ha skjutit varg olovligt eller ännu hellre tvärt om; att inte ha gjort det.

I denna perfekta värld tillåts också en vanlig tjeckisk turist göra en långpromenad på ett sätt som anstår en verklig gentleman utan att svenska kvällspressen tror sig ha hittat en nyhet.

/Andreas

Fritt fram att slå glasögonbeprydda människor!

Jag vet inte vem som ligger bakom tanken men under min barndom nåddes jag genom serietidningar och andra vetenskapliga källor av informationen att ”man inte slår någon som har glasögon”. Det är så dumt. Glasögonbeprydda människor skall givetvis ha stryk som alla andra.

/Andreas

Linje 3

Ett stenkast, och nu menar jag verkligen ett stenkast, visserligen ett långt sådant, men ändå ett stenkast, ifrån vår replokal/studio har kommunen investerat i ett finkulturellt musikcentrum. Här trängs kompositörer, musikskolemänniskor, webdesigners, konstnärliga kreatörer och trendigt caféfolk i luftiga välbyggda lokaler.

Vi delar hus med Polska kulturföreningen och ett antal punkband. Dörren är svår att få upp, trappstegen är nedslitna och det brusar från den intilliggande motorvägen.

Missförstå mig inte nu. Jag är väldigt förtjust i våra lokaler. Jag vill inte flytta, men jag vill göra er uppmärksamma på hur det ser ut i kultursverige idag.

Kultursverige förresten… Vad är det för ett dumt ord? Kultursverige kan ju rent etymologiskt lika gärna vara skäggföreningen i Haparanda eller någon sockerbetsbonde i Skåne.

Men, det jag vill komma till är att man kan syssla med två sorters konstnärligt skapande om man vill få omvärldens kapitalistiska stöd.

Den första vägen är uppenbar. Det handlar om att hora järnet. Då skriver man hits åt Britney Spears, ringsignaler åt Crazy Frog eller andra låtar som passar för P3. De marknadsekonomiska drivkrafterna och människors dåliga smak (som en följd av kapitalistisk indoktrinering) kommer att göra dig framgångsrik.

Den andra vägen är den så kallade P2-linjen. Då ser du istället till att bli svår. Väldigt svår. Du ställer ut din egen avföring i cementcontainers till tonerna av en uppmickad fjordlax som får simma runt tills den avlider. Du skriver tjugosju minuter långa musikstycken där inga toner går att finna på den ”vanliga” tonskalan. Framförallt så hänger du på rätt café, går på rätt vernissager och skakar hand med rätt människor.

Den här linjen kan också kallas stipendielinjen, för stipendier kommer du att få. Och statligt kulturstöd. Det här kan du leva gott på. Det blir pengar över till många svarta polotröjor och rödvinskvällar med samtal om Jean Paul Sartre eller något annat jordnära och existentiellt essentiellt.

Vi är några stycken kvar som sysslar med det som förr i tiden kallades för musik. Jag vet att det låter konstigt men musik kan faktiskt låta bra också. Den kan vara på riktigt, säga något om livet och den tid vi lever i. Den behöver inte avspegla materialismen eller vara en intellektuellt uttänkt strategisk kreation.

Valet att syssla med musik är inte lätt. Man kommer oundvikligen att förlora pengar istället för att tjäna några och man kommer att tvingas försörja sig med riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare. Hanif har valt den här linjen. Att du befinner dig på vår blogg ger hopp om framtiden. Kanske kan vi rent av ge ut nästa platta med färgomslag.

/Andreas