Leif Silbersky är en jävla pajas

Det är inte ofta man önskar att man vore Jan Guilliou. Man vill helt enkelt väldigt sällan sitta i TV-studios plufsigt uppsvällt självgod med jättekorta armar och prata kvasi-intellektuellt grabbsnack.

Men just nu hade det suttit fint att vara Jan Guilliou. Jag minns nämligen fortfarande hur han satt i en TV-studio jämte Mona Sahlin efter Toblerone-affären och sa: ”Mona Sahlin är en jävla pajas.” I sak var det inget förvånande med yttrandet. Det kändes ganska typiskt grabb-Janne. Det förvånande var reaktionen.

Till och med Mona nickade och höll med. När Jan Guilliou säger någonting så är det väldigt lätt så. När Jan Guilliou hittar på en kille som han kallar Arn så får han hela västgötaslätten att inbilla sig själv och andra att Arn faktiskt funnits.

Jan Guillou hävdar förresten att han skulle ha deltagit i OS-simning om han bara inte lagt av med sporten lite för tidigt. Jag gissar på att hans armar är för korta också men det sa han ingenting om själv.

Näväl, jag skulle vilja vara Jan Guilliou för ett kort uppläxande ögonblick och jag skulle välja att ge mig på rikspajasen Leif Silbersky. I princip allt som kommer ur den mannens mun är kvalificerad dumhet men den här gången tar han sitt eget pris. Det slutpläderas i Engla-fallet, ni vet hon som var en vanlig 12 år gammal flicka som blev våldtagen och mördad av en plufsig kille som heter Anders.

Silbersky tyckte att det var lämpligt att läsa högt ur Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” som skrevs åt en kampanj för trafiksäkerhetsverket om att ta det lugnt på vägarna. Poängen är att vem som helst kan bli en mördare om man inte tar det försiktigt när man kör.

Den här texten tyckte alltså Leif Silbersky att det kändes viktigt att läsa högt för bland annat Englas mamma. Varför då? Vad menar han? Texten har ingenting, absolut ingenting, med våldtäkter på 12-åriga flickor att göra.

Jag tar på mig min Jan Guilliou-dräkt och säger det:

Leif Silbersky är en jävla pajas.

Jag kan redan nu för mitt inre se hur han nickar och håller med. ”Ja, jag är en jävla pajas.”

RAPSODY IN COCK

För några år sedan begav sig Filip och Fredrik, TV:s söta tokstollar, till Los Angeles för att spela in en porrfilm som sändes på svensk TV. De kallade den för Rapsody in Cock och scenariot i filmen var att Robert Wells hade samlag med Sofia Kjellgren. En otroligt lustig idé i idévärlden, ganska osmakligt i verkligheten.

För en herrans massa år, på den tiden ryska U-båtar hamnade på fel kurs, sa Tomas Bodströms pappa något riktigt dumt. Han sa någonting i stil med att ”Sverige är neutralt men alla vet egentligen vilken sida vi håller på”. Han hade rätt, men man får inte säga så. Säger man så blir man deporterad till Norge.

Med detta hot ovanför mitt huvud skall jag ändå be dig som läsare att hålla pappa Bodströms ord i huvudet och jag vill också be dig att reflektera över fenomenet Rapsody in Cock.

Allt det här är nämligen löjligt aktuellt just nu. Robert Wells folkhemsglamourkoncept har visat sitt rätta ansikte och ansiktet är förbluffande nog än mer fasansfullt än någonting Filip och Fredrik skulle kunna skoja ihop med moralknappen avstängd.

En barnflicka säger sig ha blivit utsatt för en våldtäkt utförd av en chilensk vokalist och i kulisserna sitter Tomas Bodström, offrets juridiska ombud, och vi tänker alla precis samma sak som Tomas pappa gjorde en gång i tiden. Vi är neutrala tills dom fallit men alla vet att han är skyldig.

Själv har jag roat mig (roa är fel ord) med att läsa rapporterna från rättegången flitigt och det känns högst osannolikt att Toto Beltran inte är skyldig och det känns högst osannolikt att han inte kommer att dömas för våldtäkt på den 18-åriga barnflickan. Kanske kommer han också att dömas för de övergrepp han anklagas för gentemot en 6-årig flicka.

På ena sidan i rättegången finner man artister som plötsligt tar bladet ifrån munnen och stöttar barnflickans berättelse, på andra sidan finner man Robert Wells, dennes turnéledare och pianofånet Anders Berglund. Det finns en avgörande skillnad mellan de två grupperna och den heter pengar och en viss dos pianofåneri.

Robert Wells vet att hans guldkalv är på väg att transformeras till Rapsody in Cock och han vet att det här kan innebära slutet för hela konceptet, inte därför att han aktivt begått någon kriminell handling utan därför att han begått en moraliskt förkastlig handling genom att förtiga en våldtäkt i syfte att inte förstöra good business. För det är givetvis vad som hänt. Tomas Bodströms klarsynte pappa hade sagt det rakt ut, sonen väljer att insinuera det genom kloka frågor i rättssalen.

Det mest skrämmande i hela den här soppan är att den som kanske fått betala hårdast för karriärtörstande artisters och profithungriga pianoboogierockares moraliska svek kan vara en 6-årig flicka. De påstådda övergreppen mot henne ägde rum efter Tito Beltrans eskapader på Rapsody in Rock-turnén. Genom den tystnad man valde för att skydda sina pengar kan man också ha möjliggjort ett övergrepp på ett litet barn. Tänk på det nästa gång du bokar biljetter till en härlig kväll med Robert Wells och Anders Berglund.

SARAH PALIN - EN LEVANDE ACTIONDOCKA

Sarah Palin finns som actiondocka. Någon mer än jag som reflekterat över att skillnanden mellan dockan och människan är i princip obefintlig?

/Andreas