SKRATTBESVÄRJELSE
O, skrattleter, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!
Skrattigt skrattar ni ert skratt, skrattulerar skrattuellt.
O, skratta av er skrattomant!
O, skratta in i skrattofonen – beskrattade skrattleters skratt!
O, skratta ut i skrattosfären, överskrattade skrattisters skratt!
Skrattlantis, Skrattlantis,
skratta in och skratta ut, skrattiralj och skrattribut,
små skrattoner, små skrattoner,
o, skrattleter, skratta upp er, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!
(översättning: Lars Erik Blomqvist 1989, ur ”Rysk dikt”)Det som är omedelbart slående med den ryske poeten Velimir Chlebnikovs poem (författat någon gång 1908-1909) är hur stor del av stilen som ligger redan på den fonetisk-fonologiska och den morfologiska nivån i form av ljudvariationer kring skrattet och nybildningar av ord. Redan titeln anger att det är frågan om en besvärjelse, d.v.s. något slags religiös eller magisk formelramsa i syfte att få makt över andar eller erhålla beskydd. Besvärjelsen som genre tillskriver naturligtvis ordet en väldigt stark illokutionär kraft. Textens funktion tycks bli att på ett väldigt konkret sätt manipulera vår verklighet. Syftet med denna stilanalys är att försöka frilägga de stilistiska grepp som används för att åstadkomma en sådan effekt. En rättvis läsare av dikten kan nämligen knappast avvisa den som blott en samling nonsensord. Den egentliga frågan vi ställer oss är: Hur kommer det sig att vi trots allt uppfattar någon form av mening i texten?
Rotmorfemet ”skratt” varieras efter ett antal konventionella och okonventionella mönster. Härigenom tillåts bildandet av nya ord. Samtliga av dessa ”nya” ordkonstruktioner följer dock befintliga regler för sammansättning och avledning. Framförallt byggs ord på med avlednings- och böjningssuffix. Dessutom förekommer en ordkonstruktion med prefixet [be] och en sammansättning med rotmorfemet [över] som förled. De nybildningar som möter oss är alltså följande: skrattleter, skrattulerar, skrattuellt, skrattomant, skrattofonen, beskrattade, skrattosfären, överskrattade, skrattister, Skrattlantis, skrattiralj, skrattribut, skrattoner.
För att texten överhuvudtaget skall kunna förmedla någon form av innehåll krävs naturligtvis att nybildningarna fungerar genom semantisk koppling till liknande böjningsmönster hos andra ord. Genom de avledningar som görs kan vi sluta oss till ungefär vilken typ av betydelse de nya orden vill förmedla. Om man jämför med lexikaliserade ord skulle man utan större svårighet kunna tänka sig följande betydelse hos de nybildade orden:
Skrattleter = skratt + atleter, d.v.s. någon som utövar skratt på ett atletiskt sätt. (subst.)
Skrattulerar = skratt + gratulerar, d.v.s. någon form av utförande. (verb)
Skrattuellt = skratt + rituellt eller speciellt el. dyl., d.v.s. något slags bestämning till skrattandet. (adverb)
Skrattomant = skratt på något särskilt sätt. (adverb)
Skrattofonen = skratt + grammofon/ telefon el dyl. d.v.s. en maskin el dyl. som har till funktion att ta upp skratt (subst.).
Beskrattade = d.v.s. de man skrattat åt (som i t.ex. ”besjunga”) (adjektiv)
Skrattosfären = skratt + atmosfär/stratosfär el dyl., d.v.s. den del av det omgivande som uppfylls och utgörs av skratt. (subst.)
Överskrattade = skratt + överskattad, d.v.s. något som inte är fullt så skrattigt som det anses vara. (adjektiv)
Skrattister = skratt + artister, d.v.s. de som upppträder med skratt. (subst.)
Skrattlantis = skratt + Atlantis, d.v.s. skrattets försvunna stad eller något liknande. Versal begynnelsebokstav anger att Skrattlantis är en plats eller ett namn. (subst.)
Skrattiralj = skratt + attiralj, d.v.s. någon form av skrattpryl. (subst.)
Skrattribut = skratt + attribut, d.v.s. något slags skrattillbehör. (subst.)
Skrattoner = skratt + toner, d.v.s. toner av skratt (subst.)
Om vi summerar det hela finner vi att vi har att göra med 8 nya substantiv, 2 adjektiv, 1 verb och 2 adverb. Kvarvarande ord i dikten är, med ett enda undantag, från relativt intensionsfattiga ordklasser, d.v.s. pronomen, konjunktioner, adverb, interjektioner och prepositioner. Adjektivet ”små” är det enda lexikaliserade ord från en intensionsrik ordklass som förekommer. De prepositioner som används är: ”av” och ”i”. Konjunktionen ”och” är den enda förekommande. Följande pronomen står att finna: ”er”, ”ni” och ”ert”. De lexikaliserade adverben är småorden ”upp”, ”in” och ”ut”. Dessutom inleds samtliga uppmaningsmeningar med interjektionen ”O”. Slutsatsen man kan dra av det hela är att texten förmodligen hade tappat all struktur och möjlighet till begriplighet om även dessa ord varit nya. Nämnda ord fungerar nämligen för att strukturera upp relationen mellan begreppen. Vi skall se lite mer på det senare.
Låt oss i stället flytta blicken till syntax och meningsstruktur. Meningarna är genomgående väldigt korta, med undantag för den mening som utgörs av sista strofens fyra första rader. I gengäld är den ofullständig och sammanfogad med 8 kommateringar och två samordnande konjunktioner. 6 av 8 meningar börjar med utropsordet ”O”. Med undantag för första strofens sista mening så är samtliga skrivna i imperativform. Det intressanta med just det yttrandet ligger i att berättarjaget här snarare kommenterar ett skeende än uppmanar till ett: ”Skrattigt skrattar ni ert skratt, skrattulerar skrattuellt.” Onekligen fyller just den meningen en särskild innehållsmässig funktion genom att den på detta sätt bryter mot uppmaningsstrukturen. För övrigt är meningsstrukturen nämligen stilistiskt homogen.
Att kommentera satsernas fundamentsposition är tämligen överflödig eftersom imperativsatser saknar fundament, men poemets enda påståendemening inleds av ett sättsadverbial. Utifrån dessa iakttagelser kan vi sluta oss till att texten uppvisar en genomgående starkt uppmanande ton och att den består av kompakta och fria meningskonstruktioner av det slag som är vanligt förekommande inom lyriken, där satskonstruktionen inte är lika låst till en talspråklig eller episk ordningsföljd.
Flyttar vi så perspektivet till den semantiska nivån, d.v.s. den del av analysen som berör sambandet mellan det betecknande och det betecknade, så finns det en hel del intressant att utsäga. Av diktens 28 olika ord, så är 15 ord lexikaliserade och 13 nybildningar. Det innebär att nästan hälften av alla begrepp som läsaren stöter på är tidigare okända. Även om valet av referent i ett språk är av arbiträr art, så är vi som språkanvändare naturligtvis tränade in i dessa referentkonventioner. När då så mycket som nära nog hälften av alla ord i en text är tidigare okända och när samtliga av dessa (med undantag för ordet ”små”) är just de innehållsstarka orden, så är det egentligen högst osannolikt att vi som läsare skall kunna få ut särskilt mycket av den text vi läser. Ändå vill jag mena att dikten är allt annat än otydlig, svammlande el. dyl. Frågan vi ställer oss då (och den är med nödvändighet av semantisk art) är på vilket sätt Chlebnikov arbetar för att åstadkomma möjlighet till förbindelse mellan tecken och mening. En del av svaret har redan getts; de nybildade orden ligger teckenmässigt nära andra ord vars betydelse redan är känd. När Chlebnikov använder begreppet ”Skrattlantis”, så ligger det tämligen nära till hands att tänka sig att vi har att göra med en allusion till Platons sagoö Atlantis. Lika så känns t.ex. kopplingen mellan ”överskrattad” och ”överskattad” ytterst naturlig att göra o.s.v. Detta stilistiska grepp är naturligtvis en form av ordlek, men det särpräglade är att betydelsen hos orden skapas just genom spelet mellan de implicita och de explicita orden. En annan del av svaret tror jag ligger i hur de lexikaliserade adverben i texten arbetar för att skapa rörelse från ett tillstånd till ett annat. ”Skratta in i skrattofonen” ställs mot ”skratta ut i skrattosfären” och därigenom uppkommer ett motsatsförhållande dem emellan. Innebörden av detta motsatsförhållande är omöjlig att redogöra för utan att också riskera att ge sig in i en rent hermeneutisk diskussion, men om analysen av kopplingen mellan ”överskattad” och ”överskrattad” är riktig, så manas de ”överskrattade” (de överskattade komikerna el. dyl.) att skratta ut i ”skrattosfären” medan de ”beskrattade” uppmanas att skratta in i ”skrattofonen” (d.v.s. något slags upptagare av skratt el. dyl.). Man kan väl utan att säga för mycket sluta sig till att Chlebnikovs text här uttrycker idén om att de beskrattades skratt bör bevaras medan de överskrattades skratt bör lösas upp i flyktighet.
Genomgående stilistiska drag är naturligtvis allitterationen och upprepningen som åstadkoms genom variation kring ordet ”skratt”. Förmodligen har detta en viktigt strukturerande funktion. Avsaknad av rimställningar, begrepp med extension (det är slående hur liten extension de förekommande orden har) o.s.v. förutsätter givetvis andra uppstrukturerande element. Allitteration och upprepning kan mycket väl ses som två stilfigurer med denna funktion. När sista strofen inleds med upprepningen ”Skrattlantis, Skrattlantis” så åstadkoms inte minst strukturerande rytmik.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Chlebnikov i ”Skrattbesvärjelse” laborerar med en mängd stilgrepp för att skapa textuell struktur och intensionsdjup hos begrepp som saknar extension. Språket föds i kontexten och hela dikten blir genom läsakten ett enda meningsskapande.
/Andreas
