Om rakryggade banktjänstemän och fulla häckar

Häromdagen drabbades jag av två tänkbara bloggtexter. De hade liksom inte med varandra att göra, men nu sitter jag ändå här och tänker att det kanske går att få ihop två tankar till en på något vis.

Först funderade jag över uttrycker ”häcken full”. Vad menas? Vad är den egentligen full av? Jag har häcken full… Det känns inte riktigt bra.

Sen åkte jag förbi det lokala bankkontoret och såg en banktjänsteman kliva ut ur lokalen och in i sin bil. Det slog mig att han gick med rak rygg på ett alldeles speciellt sätt, på ett sätt som bara människor gör som bär kostym men som ändå inte riktigt vuxit in i kostymen så att säga. Banktjänstemän bär ofta kostym på detta sätt.

Det är raka ryggar på banken.

Vad i helvete gör dom på banken efter tre? frågade sig Hasse och Tage. Jag vill vända på frågan. Vad i helvete gör dom på banken innan tre?

När jag var kanske tjugo – det var på den tiden människor faktiskt betalade räkningar och annat genom att gå in på bankkontoret – skulle jag ta ut pengar i en bankomat. Minneslapparna kunde tyvärr inte ges och jag kände mig osäker över hur mycket pengar jag hade på kontot, så jag klev in på bankkontoret som låg alldeles där för att ta reda på den saken.

Jag fick då reda på att det minsann var min egen uppgift att hålla reda på den saken. ”Du skriver väl upp i en bok varje gång du tar ut pengar?” frågade hon. ”Det gör alla”, sa hon. ”Du tror väl inte att någon annan skall hålla reda på din ekonomi åt dig”, fortsatte hon och blängde på mig som om jag var en idiot. Jag tror till och med att hon han kalla mig för oansvarig innan jag trots allt kunde få reda på mitt saldo.

Sådant är jag aldrig med om längre. Förklaringen är enkel. Satkärringen jobbar säkert kvar men jag är nu en drygt trettioårig gubbfan och en sådan säger man inte samma saker till. Jag vet att INGEN skriver upp sina bankomatuttag i en bok och jag vet att en otrevlig banktant har en chef som jag kan be att få tala med. Framförallt så frågar jag inte om det går att få reda på sitt saldo jag förutsätter att det går och det gör det också.

Jag tror att de har häcken full på banken och att det är därför kontoret stänger så tidigt och jag tror att det är därför de går med så raka ryggar. Prova själv hur enkelt det är att gå med krokig rygg och ett välmatat anus.

Oj, jag gick över gränsen där va?

Finns det barn som läser bloggen?

Förlåt.

Så går det när man försöker förena två oförenliga tankar.

Vem äger bandbredden?

Uppmärksamma läsare har uppmärksammat mig på att någon anser att jag stjäl deras bandbredd. Påståendet är intressant och manar till eftertanke.

För att kunna döma mig själv måste jag först få klart för mig vad bandbredd är. Jag måste också veta vad stöld är och vad som krävs för att något skall kunna stjälas.

Det tycks mig som om de som just nu anklagar mig för stöld är en socialistisk nättidning som har publicerat en bild som beskriver dansk rasism. Jag har direktlänkat till denna bild, vilket enkelt uttryckt innebär att jag bara hänvisar till en plats på Internet där bilden finns. Genom min hänvisning blir den synlig även på min blogg.

Det här påstås nu vara stöld. Låt oss dra några paralleller.

Jag prenumererar på en morgontidning. Jag visar tidningen för en kamrat som inte prenumererar. Är det stöld av honom att läsa?

Jag har köpt en skiva. Grannarna kan höra skivan spelas genom väggen. De har inte betalt. Är det stöld?

Jag röker en god cigarr som jag har betalt för. Människor i min närhet inandas de fina ångorna utan att betala. Är det stöld?

Arga webbägare är ofta glada nedladdare av musik. De skriker högt om netikett, postar gärna arga banners av slaget ”stjäl inte min bandbredd”, men en upphovsman vill man inte betala i onödan. Där tar nämligen netiketten slut. Gärna snabbt bredband för 400 spänn i månaden men inte ens femtio spänn för en CD. Logiken är intressant… Och fungerar för lobotomerade antar jag.

Låt mig föreslå en anusblekning.

Och om det inte hjälper, kära socialister så tänk efter. Här har ni den största anti-liberala megafonen i hela Internet. Jag spottar så gott som dagligen ur mig texter som ni skulle må bra av att läsa, men i sann kapitalistisk anda skriker ni istället om stöld av bandbredd.

Egendom är stöld, var det någon som sa. Inte ni antar jag.

Vad är det då allting handlar om? Jo, det handlar om pengar och när pengar kommer på tal blir socialisten tyvärr ofta folkpartist. Ägaren till en hemsida betalar ett så kallat webbhotell för att kunna hålla med ens texter, bilder o.s.v. Webbhotellen är kommersiella aktörer som vill göra så mycket profit som möjligt. Det innebär att en hemsidesägare kan tvingas betala högre avgift för sin sida om trafiken dit är hög (och den blir ju högre om bilden länkas från andra sidor också).

I god folkpartistisk anda ger sig nu den socialistiska webbtidningen på den ideella socialisten och inte det kapitalistiskt styrda webbhotellet.

Vilka är det som stjäl? Frågade Kjell Höglund och fortsatte: Vilka är de verkliga tjuvarna?

Jag skulle gärna svara men av rädsla för att bli bestulen på mitt unika svar väljer jag att tiga.

Anusblekning

Annons i gårdagens tidning väckte mitt intresse. Anusblekning. Ja, det stod så. Anusblekning! Man kan alltså gå iväg till en salong och betala för att få sitt anus blekt.

Anusblekning – Hur uppstår behovet? Vaknar man upp en morgon och tänker att anus har blivit lite mörkt på sistone och att det nog är hög tid att lätta upp tillvaron på kosmetisk väg?

Jag antar det.

Men hur går det till? Hur nås man av information om sitt anus? Det må låta som om jag inte utforskat min egen kropp ordentligt, men jag har ärligt talat ingen större aning om kulören på mitt anus. Hittills har ingen heller sagt till mig saker som ”herregud vad ditt anus blivit mörkt” eller ”om du verkligen älskar mig så är det hög tid att du skaffar dig ett ljusare anus”.

Det är nog bara en tidsfråga.

En gammal hederlig norgevits lyder:

- Varför står normannen vid havet och glor?
- Jo, han väntar på porrvågen från USA.

Jag är inte dummare än att jag fattar att det är porrvågen från USA som har sköljt över både oss och norrmännen. Vore jag moralist (och det är jag på sätt och vis) så skulle jag kanske ondgöra mig över porrens destruktiva inflytande, men jag tycker nog inte att det är så farligt. Människor har borstat tänder i årtusenden, kammat sitt hår så länge man vet, sminkat sig, använt korsetter och piffat till. Anuset var vår kanske sista ovårdade utpost. ”Äntligen!” skulle man också kunna utbrista.

Äntligen har anus fått chansen att träda fram som en dark horse bland skönhets-hangups. Och för alla oss som väntat i kulisserna när stora bröst-idealet, eller muskelkilleidealet eller tvåmetersidealet eller stora organidealet eller lena hyn-idealet gjort sina segertåg blir anusfixeringen en glad chans till revansch.

Ett gammalt gott uttryck lyder ”stick it where the sun don’t shine” och om det uttrycket är sant borde anusblekarna vara arbetslösa, för hur i all världen mörknar anus om inte solen kommer åt (jag inser att du har ett svar på lut, men frågan är av retorisk art)?

Den glade dansken

Det finns ett danskt folköl som nästan inte innehåller någon alkohol och som nästan inte smakar någonting. Det är i princip gratis. Ölet heter ”Den glade dansken”, säljs på Willys Cash och dricks av småländska kolleger på personalfester.

I Sverige finns det en idé om dansken som gemytlig epikuré. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Danskar är galna. De röker på sjukhus, dricker starköl på jobbet och äter rödfärgade korvar, men framförallt är danskar galna. Alltid, alla och hela tiden.

Danskar hatar svenskar. Det finns en utbredd rasism i Danmark och den slår urskiljningslöst mot såväl araber som smålänningar.

Araberna blir förbannade och utdömer fatwor. Med rätta. Smålänningarna köper ”Den glade dansken” och bokar in tur till Legoland med familjen.

Så dumma är dom.

Nu har en typisk frodig dansk sprungit in på en fotbollsplan och vevat med armarna mot en domare. Det här kallas skandal och själv ber han om ursäkt för sitt ”omänskliga beteende”.

Jag förstår inte. Det är inget omänskligt med det här. Det är vanlig hederlig danskhet att fäkta med armarna mot människor som inte är födda i landet men råkar befinna sig där. Steget från Jyllandspostenkarikatyrer till domarmisshandel är inte långt. Inte alls.

Steget därifrån till att dricka ”Den glade dansken” på personalfest är däremot långt. Mycket långt. Som en resa härifrån till Växjö ungefär.

I Göteborg går rulltrapporna ingenstans

Det finns en sak som på sätt och vis är mer Göteborg än Lasse Kronér, Håkan Hellström, Feskekörka och Avenyn ihop och det är det göteborgska rulltrappsbeteendet.

Det simpsonavsnitt där staden Springfield lurats att köpa en monorail som går över hela staden avslutas med att man snabbt nämner andra misslyckade inköp, däribland rulltrappan till ingenstans - Esculator to nowhere. I Göteborg känns det ibland som om alla rulltrappor var på väg mot ingenstans.

I Göteborg håller man inte till höger i rulltrappan. Absolut inte. Inte till vänster heller. Man står bara där så där gôtt bredbent och klurar över något gaisresultat eller över nån skön ordvits att skicka in till Sture Hegerors PS-ruta i Göteborgs-Posten. Att man kan gå och åka rulltrappa samtidigt - nej det har man inte kommit på i Göteborg.

Det är faktiskt här man mest av allt märker att Göteborg är en småstad. Människor trivs och mår bra men vi är inte på väg någonstans. Vi gör inga karriärer, vi försöker inte ta oss fram någonstans alls. Och vi bryr oss inte om ifall andra vill ta sig fram heller.

I Göteborg väntar man snällt med båda fötterna nere. Hela tiden. Så goa e vi.