Leif Silbersky är en jävla pajas

Det är inte ofta man önskar att man vore Jan Guilliou. Man vill helt enkelt väldigt sällan sitta i TV-studios plufsigt uppsvällt självgod med jättekorta armar och prata kvasi-intellektuellt grabbsnack.

Men just nu hade det suttit fint att vara Jan Guilliou. Jag minns nämligen fortfarande hur han satt i en TV-studio jämte Mona Sahlin efter Toblerone-affären och sa: ”Mona Sahlin är en jävla pajas.” I sak var det inget förvånande med yttrandet. Det kändes ganska typiskt grabb-Janne. Det förvånande var reaktionen.

Till och med Mona nickade och höll med. När Jan Guilliou säger någonting så är det väldigt lätt så. När Jan Guilliou hittar på en kille som han kallar Arn så får han hela västgötaslätten att inbilla sig själv och andra att Arn faktiskt funnits.

Jan Guillou hävdar förresten att han skulle ha deltagit i OS-simning om han bara inte lagt av med sporten lite för tidigt. Jag gissar på att hans armar är för korta också men det sa han ingenting om själv.

Näväl, jag skulle vilja vara Jan Guilliou för ett kort uppläxande ögonblick och jag skulle välja att ge mig på rikspajasen Leif Silbersky. I princip allt som kommer ur den mannens mun är kvalificerad dumhet men den här gången tar han sitt eget pris. Det slutpläderas i Engla-fallet, ni vet hon som var en vanlig 12 år gammal flicka som blev våldtagen och mördad av en plufsig kille som heter Anders.

Silbersky tyckte att det var lämpligt att läsa högt ur Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” som skrevs åt en kampanj för trafiksäkerhetsverket om att ta det lugnt på vägarna. Poängen är att vem som helst kan bli en mördare om man inte tar det försiktigt när man kör.

Den här texten tyckte alltså Leif Silbersky att det kändes viktigt att läsa högt för bland annat Englas mamma. Varför då? Vad menar han? Texten har ingenting, absolut ingenting, med våldtäkter på 12-åriga flickor att göra.

Jag tar på mig min Jan Guilliou-dräkt och säger det:

Leif Silbersky är en jävla pajas.

Jag kan redan nu för mitt inre se hur han nickar och håller med. ”Ja, jag är en jävla pajas.”

RAPSODY IN COCK

För några år sedan begav sig Filip och Fredrik, TV:s söta tokstollar, till Los Angeles för att spela in en porrfilm som sändes på svensk TV. De kallade den för Rapsody in Cock och scenariot i filmen var att Robert Wells hade samlag med Sofia Kjellgren. En otroligt lustig idé i idévärlden, ganska osmakligt i verkligheten.

För en herrans massa år, på den tiden ryska U-båtar hamnade på fel kurs, sa Tomas Bodströms pappa något riktigt dumt. Han sa någonting i stil med att ”Sverige är neutralt men alla vet egentligen vilken sida vi håller på”. Han hade rätt, men man får inte säga så. Säger man så blir man deporterad till Norge.

Med detta hot ovanför mitt huvud skall jag ändå be dig som läsare att hålla pappa Bodströms ord i huvudet och jag vill också be dig att reflektera över fenomenet Rapsody in Cock.

Allt det här är nämligen löjligt aktuellt just nu. Robert Wells folkhemsglamourkoncept har visat sitt rätta ansikte och ansiktet är förbluffande nog än mer fasansfullt än någonting Filip och Fredrik skulle kunna skoja ihop med moralknappen avstängd.

En barnflicka säger sig ha blivit utsatt för en våldtäkt utförd av en chilensk vokalist och i kulisserna sitter Tomas Bodström, offrets juridiska ombud, och vi tänker alla precis samma sak som Tomas pappa gjorde en gång i tiden. Vi är neutrala tills dom fallit men alla vet att han är skyldig.

Själv har jag roat mig (roa är fel ord) med att läsa rapporterna från rättegången flitigt och det känns högst osannolikt att Toto Beltran inte är skyldig och det känns högst osannolikt att han inte kommer att dömas för våldtäkt på den 18-åriga barnflickan. Kanske kommer han också att dömas för de övergrepp han anklagas för gentemot en 6-årig flicka.

På ena sidan i rättegången finner man artister som plötsligt tar bladet ifrån munnen och stöttar barnflickans berättelse, på andra sidan finner man Robert Wells, dennes turnéledare och pianofånet Anders Berglund. Det finns en avgörande skillnad mellan de två grupperna och den heter pengar och en viss dos pianofåneri.

Robert Wells vet att hans guldkalv är på väg att transformeras till Rapsody in Cock och han vet att det här kan innebära slutet för hela konceptet, inte därför att han aktivt begått någon kriminell handling utan därför att han begått en moraliskt förkastlig handling genom att förtiga en våldtäkt i syfte att inte förstöra good business. För det är givetvis vad som hänt. Tomas Bodströms klarsynte pappa hade sagt det rakt ut, sonen väljer att insinuera det genom kloka frågor i rättssalen.

Det mest skrämmande i hela den här soppan är att den som kanske fått betala hårdast för karriärtörstande artisters och profithungriga pianoboogierockares moraliska svek kan vara en 6-årig flicka. De påstådda övergreppen mot henne ägde rum efter Tito Beltrans eskapader på Rapsody in Rock-turnén. Genom den tystnad man valde för att skydda sina pengar kan man också ha möjliggjort ett övergrepp på ett litet barn. Tänk på det nästa gång du bokar biljetter till en härlig kväll med Robert Wells och Anders Berglund.

SARAH PALIN - EN LEVANDE ACTIONDOCKA

Sarah Palin finns som actiondocka. Någon mer än jag som reflekterat över att skillnanden mellan dockan och människan är i princip obefintlig?

/Andreas

MARTIN HAR MISSAT NÅGOT

I Göteborgs-Posten har gamla Robinson-deltagaren och tillika krögaren Alexandra Zazzi varje vecka en matspalt. Själva grundidén är att läsare ställer frågor om recept och sen så svarar Alexandra.

I dagens tidning har signaturen Martin skickat in följande briljanta brev:

Hej Alexandra! Hur kokar man kräftor? Jag kommer att få några kilo flodkräftor från min granne. Har du något bra recept? Hur gör man för att vara human när man kokar dem? Vad kan jag servera till om jag skall ha kräftskiva?

Det är nu år 2008. Nästa år är det fyrtio år sedan den första människan satte sin fot på månen. Vi lever ett informationsflöde utan dess like. Det tar ungefär en halv minut att med hjälp av Internet få reda på svaret på vilken fråga som helst. Det är mot bakgrund av det här signaturen Martins brev bör läsas.

Martin skall få några kilo flodkräftor av en granne. Det första Martin gör när han får reda på det här är att plocka fram brevpapper, skriva ner den här texten, skaffa frimärke, stoppa texten i ett kuvert, ta sig till en brevlåda. Sedan sätter sig Martin ner och väntar på att just hans fråga eventuellt skall tas in i tidningen och besvaras.

Jag tror att Martin har missat något.

Men Martin har trots allt tur. Robinson-Alexandra tar sig an just hans frågor. Han får reda på att det är gott med ostar och nybakt bröd samt krämig paj. Han får också reda på att man bäst tillagar kräftor genom hastig kokning.

Martin, du kunde frågat grannen, eller vilken granne som helst för den delen. Alla som någonsin varit på en kräftskiva eller sett en kräftskiva på teve känner till det här. Barn känner till det här.

Men Martin sitter där med en låda levande flodkräftor som han fått av sin granne. Han sitter där och bara väntar. Hoppas att Alexandra snart tar in mitt brev, tänker han, för han märker att det rör sig allt mindre där i lådan.

Nej.

Martin har inte skrivit något brev. Det finns ingen Martin. Inte ens Martin Melin, ni vet han som var polis och blev dragen i snoppen för våra licenspengar i första omgången av Robinson, skulle vara korkad nog att fungera på det här sättet.

Brevet är påhittat av någon träskalle till journalist eller av Alexandra själv. Ett spännande näsat steg för Göteborgs-Posten vore att låta förstejournalist Britt-Marie Matsson intervjua sig själv eller att låta Sture Hegerfors komma på sina egna skämt.

Om den Kristdemokratiska Knullis-policyn

Två Dagar innan julafton har någon på Kristdemokaretrnas högkvarter surfat in på sajten ”knullis”. 22 besök hann det bli allt som allt. Partisekreterare Lennart Sjögren är upprörd. ”Vi ser över både säkerhet och vår Internetpolicy för att se om det är något i policyn som vi behöver förtydliga”, säger han till Göteborgs-Posten. Det här väcker min nyfikenhet. Hur ser egentligen en oklar policy kring sidan ”knullis” ut?

Det roligaste med Lennarts kommentar är att den i vanlig politikerordning visar att han tror att allt handlar om en oklart skriven policy. Självklart har det suttit en kåt partiarbetare och slösurfat lite. Problemet är varken större eller mindre än så.

Kåta partiarbetare botas inte med Kellogs Cornflakes, förböner eller partipolicys. För kåtheten vet liksom policyskrivandet inga gränser. Erektioner och sirliga formuleringar om beteende finner man på alla sidor blockgränserna. Inte minst i juletid.

Brev från en osexig reskamrat

Det är på Facebook allting händer. På Facebook finner man vägen, sanningen och livet.

Det är därför det smärtar mig så att ta del av resultatet av applikationen ”compare people” genom vilken mina interaktiva vänner kan välja mellan två slumpvis utvalda vänner och fastställa vem av dessa två de helst vill göra det och det med eller tycker det och det om.

Enligt tillgänglig statistik är jag toppnoterad som reskamrat. Det är mitt mest utmärkande drag. Jag är alltså någon man vill resa med. Det här skrämmer mig. Jag är ju feg, okunnig om andar kulturer, måttligt språkbegåvad och allmänt ointresserad av annan lokal kultur än den man finner på pubar och caféer.

Jag är något mer glädjande en social person med bra humor som är eller skulle vara en bra far till ett barn. Jag är också högst giftasduglig och pålitlig.

Däremot tycks jag inte vara särskilt söt, sexig eller atletisk. Jag kan stå ut med det här. Det som smärtar mig mest av allt, längst ner på listan:

En (1) person har röstat och jag har förlorat. Mot vem vet jag inte. Jag är i alla fall minst trolig att nå framgång av mig och denne någon. Förmodligen stämmer det, men det gör ändå ont på något sätt. För innerst inne känner jag ändå att framgången bara väntar runt hörnet… eller var det nästa hörn… eller nästa… eller… Resan fortsätter. Vill du bli min reskamrat?

/Andreas