Fortsätter grävandet bland mina gamla texter. Tror att jag skrev den här för fem sex år sedan kanske.
Härifrån är det trettio mil till Karlshamn, men jag vet redan vad som väntar. Jag sitter i baksätet på familjens Saab-99:a med huvudet vilande mot skinnimitationen i dörrkarmen. Pappa och mamma sitter därfram. Pappa kör. Jag sitter bakom honom och min bror sitter bakom mamma. Mellan oss sitter vår syster. I bilstereon snurrar ett band med de kristna dansbandsgospelbröderna Samuelssons. Jag tycker om bandet, särskilt den låten som mellanbrodern sjunger, den om rosorna som aldrig dör, den om längtan till en plats väldigt långt bort. Vi har precis avslutat vår räknetävling och jag har förlorat igen – det fanns fler blå bilar än gröna den här gången också.
Vi har kommit på en riktigt finurlig grej, jag och brorsan. Om man biter små hål i skinnimitationen på insidan av dörren, så kan man suga in underbar svalkande kalluft. Det känns särskilt härligt nu när regnet gjort luften fuktig, om den saken råder det inget tvivel. Pappa har inte kommit på oss än, men jag vet att han har sett hålen och undrat varifrån de kommer. Jag tror att han tror att det är något djur som har ätit av bilklädseln, men han har inte sagt något och jag tror att det beror på att han är rädd för att vi skall bli rädda för att åka med om vi får höra att det kryper runt små larver eller något sådant. Hade han vetat sanningen hade han nog inte tigit lika duktigt om saken.
Min barndom är lycklig. Det är så mycket som ligger framför mig och jag ser med glädje fram emot den ocean av möjligheter som jag vet att livet har i beredskap åt mig. Fast jag funderar inte så mycket på det just nu, tänker istället på mina föräldrar och leker med tanken att de inte är mina riktiga föräldrar, att jag är kung Carl den sextonde Gustavs förstfödde son, som växer upp i en för ändamålet – som består i praktisk social träning – lämplig familj. Tanken får mig att känna mig utvald och speciell, men innerst inne önskar jag att allt skall vara precis så som dom säger att det är, för nog vill jag att mina föräldrar verkligen skall vara mina föräldrar. Jag suger in lite luft. En blygsam smak av asfalt och bensin ger karaktär åt det friska välgörande syret.
Nu är det tjugo mil till Karlshamn. Mamma plockar fram en påse äpplen och frågar om nån vill ha. Det är det ingen som vill. ”Har ni det bra därbak”, frågar hon. Inte vet jag. Jag säger inget i alla fall, nöjer mig med ett leende och nickar med huvudet.
Jag tänker på mormor, vet att hon kommer att stå därute på parkeringsplatsen och vänta. När jag tänker på kärlek så tänker jag på mormor iklädd sin fina minkpäls väntandes på oss i mörkret. Sådan är kärleken när den är som vackrast. Jag vet att hon har längtat efter oss – att hon står i timtal på parkeringsplatsen när det egentligen inte behövs är mer än bevis.
Regnet piskar ner. Det är mörkt. Jag känner mig trött.
När jag vaknar upp befinner jag mig någon helt annanstans. Jag är inte barn längre och jag sitter inte i en bil. Istället befinner jag mig längst bak på vänstra sidan av en sex personer lång procession. Vi går fram i mittgången i en stor sal och på båda sidor om oss sitter svartklädda människor bänkade. Jag tror att det är en kyrka.
Men, vad är det vi bär på? Det är inte särskilt tungt, men det känns tungt i hjärtat. Framför mig går farsan och jämte mig brorsan, precis som i barndomens bilfärd, den som förde oss mot Karlshamn, den som förde oss till mormor. Det hugger till i hjärtat när jag förstår vad det är frågan om.
Jag har hela mitt liv känt mig buren av guds och andra människors kärlek. När jag blundar så kan jag än idag se mormor iklädd sin vackra päls väntandes på en mörk och öde parkeringsplats. Den där dagen i kyrkan var första gången som jag på ett konkret sätt kände att jag var med och bar upp en annan människa, en människa som då redan var död. Min älskade mormor var på väg till den plats där rosor aldrig dör och jag hade till uppgift att bära henne den sista biten.
Om man biter små hål i skinnimitationen så är det lättare att andas.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar