Att bota dödsångest

Ni minns Seneca. Den gamle greken.

Han skrev som bekant boken "Om livets korthet" där han pläderar för att livet inte alls är för kort utan att det istället är så att vi inte gör det bästa av den tid vi har här, att vi inte utnyttjar vår tid till fullo.

Jag har läst Seneca många gånger för att dämpa dödsångest. Det funkar så där. En vis människa påpekade för mig nyligen att jag i en annan fråga hävdade att jag inte "oroar mig över det jag inte kan kontrollera ändå" och att jag därför i konsekvensens namn också borde kunna betrakta döden på ett mer avspänt sätt.

Visst är det så. Helt rätt. Problemet är att inte heller det hjälper.

Det hjälper lite grand att få barn. Allt som bidrar till att förskjuta tanken från det egna jaget hjälper och att ha barn är på många sätt att inse att det finns någon som betyder mer för en än en själv. Inte alltid, men ibland är det så. Jag känner mig ganska säker på att jag skulle ta en kula för den där dampstudsige tvååringen som väcker mig varje morgon med ett uppfodrande "upp!"

Dödsångest handlar om tid och om en känsla av att tiden går ifrån oss och att det i andra änden av livet finns ett oklart ingenting eller en obekant framtid. Det går liksom inte att planera eller tänka sig in i det tillståndet. Det är som att vara lärare och vet aatt den viktigaste lektionen man skall hålla kommer att vara oförberedd.

Nu råkar jag vara expert på oförberedda lektioner och jag vet att man kan krafsa med sig några stenciler och några glada upptåg och att man därigenom alltid är "home safe".

Men döden...

Den lektionen vill man ju hålla med power point, med standupliknande talarkvaliteter och så fattar man att den kommer att ramla på en så där som ett sistaminutenvikariat i franska.

Jag har i alla fall gjort en insikt om hur man kan förskjuta döden, hur man kan få den att inträffa senare. Vad det handlar om är helt enkelt att se till att tiden här på jorden upplevs så långtråkig och långsam som möjligt. Ta farväl av någon du älskar och försök klara dig genom dagarna eller sitt inomhus och titta på dina moccafärgade väggar. Undvik att ha kontakt med andra människor och gör samma sak eller saker om och om igen.

Det här kommer att bromsa tiden. Garanterat.

Jag tror att det var den gamle kåkfararen Einstein som sa det först: Tiden är relativ.

Det enda som finns är upplevelsen av ett liv som rinner oss ur händerna.

På tal om tid... Vad är ett ögonblick? Exakt när inträffar det och hur vet man när det övergår i nästa? Och om det finns ögonblick innebär det att tiden står still i dessa positioner eller är ögonblicket i ständig rörelse?

Usch...

Jag har hittat tillbaks till mig själv som den 23-årige universitetsstudenten som läste Nietzsche som om livet hängde på det. Det där är en plats i livet jag inte gärna besöker igen. Jag var så gammal då, så fruktansvärt gammal...

/Andreas