Klasskamrater

Såg alldeles nyss Ebba von Sydow på morgonteve. Jag lyssnade också lite grand och precis som när det gäller andra ”vonare” (Thomas von Brömsen, Joakim von Anka och så vidare) så gör man det alltid med ett försiktigt leende.

Ebba von Sydow är ett symptom och som sådant respekterar jag henne. Det finns andra värre symptom, jag tänker till exempel på halsont eller urinläckage. Hon beskriver gärna sig själv, och beskrivs gärna som ett ungt, kvinnligt, självständigt fenomen. Låt gå för att hon är ung och kvinnlig men själva självständigheten är inte större än att hon bara är resultatet av var Sverige befinner sig idag. Om det inte hade varit Ebba von Sydow så hade en annan i princip likadan ung kvinna dykt upp och lagt ner musikjournalistiken på Expressen. Rockmusik har flyttat in i det kulturella finrummet och ytlighetsfascinationen har blivit folkhemsvanlig.

Klassbegreppet har ställts på ända och i det här tycker jag att Ebba gör alldeles rätt i att kalla sig arbetarklass trots att hennes pappa är skeppsredare och hennes mamma läkare.

Vi behöver andra mallar för att förstå det ekonomiska klassystemet idag. En snickare med 30000:- i månadslön (förutom de svarta inkomsterna) är inte arbetarklass i större utsträckning än en ung modejournalist med föräldrar från den Göteborgska överklassen. Sådan ser verkligheten ut och det kan inte ens Marita Ulvskog blunda för. Det gamla klassbegreppet är förbrukat.

Vi kan istället tala om kulturellt och ekonomiskt kapital. Den genomsnittlige betongarbetaren i Sverige har gott om pengar men ont om kulturell bildning. På samma sätt ser det ut med den genomsnittlige företagsledaren i Sverige. De har sålunda samma klasstillhörighet.

Lärare, fritidsledare, sjukvårdsbiträden och liknande har i allmänhet ont om ekonomiskt kapital men inte sällan gott om kulturellt kapital. De kan sin Homeros och förstår intertextuella blinkningar till annat än modemagasin och dokusåpor. Eftersom det är kvinnor som läser böcker så finner vi inte sällan kulturell bildning hos kvinnodominerade och därmed lågavlönade yrkesgrupper.

Edgar Allen Poe menade att amerikanarnas dåliga estetiska smak kom sig av att det saknades en bördsaristokrati, det vill säga: alla rika amerikaner var nyrika och saknade klassisk skolning och tradition. Då vräker man på med feta guldramar och tjocka mahognybord eftersom man har råd. Man skyltar så att säga med vem man är och man är sina pengar – inget annat.

På sätt och vis i linje med Poe menar jag att ett stort problem i Sverige är att vi saknar människor med kulturellt och ekonomiskt kapital. I Henry Loyd-jackornas värld utspelar sig inga samtal om transubstantionsläran. På Aqua Limone-konferensen finns det ingen som talar om Aristoteles teori om den perfekta placeringen av peripetin. På Hugo Boss-klubben känner man inte till skiljelinjen mellan den tidige och den sene Wittgenstein. Förstår ni vart jag vill komma?

Om texten ovan varit obegriplig för dig så kan det bero på två saker: 1) Jag talar obegripligt, osammanhängande och utan någon direkt poäng eller 2) Du har samma kulturella kapital som Ebba von Sydow.

/Andreas