Anusblekning

Annons i gårdagens tidning väckte mitt intresse. Anusblekning. Ja, det stod så. Anusblekning! Man kan alltså gå iväg till en salong och betala för att få sitt anus blekt.

Anusblekning – Hur uppstår behovet? Vaknar man upp en morgon och tänker att anus har blivit lite mörkt på sistone och att det nog är hög tid att lätta upp tillvaron på kosmetisk väg?

Jag antar det.

Men hur går det till? Hur nås man av information om sitt anus? Det må låta som om jag inte utforskat min egen kropp ordentligt, men jag har ärligt talat ingen större aning om kulören på mitt anus. Hittills har ingen heller sagt till mig saker som ”herregud vad ditt anus blivit mörkt” eller ”om du verkligen älskar mig så är det hög tid att du skaffar dig ett ljusare anus”.

Det är nog bara en tidsfråga.

En gammal hederlig norgevits lyder:

- Varför står normannen vid havet och glor?
- Jo, han väntar på porrvågen från USA.

Jag är inte dummare än att jag fattar att det är porrvågen från USA som har sköljt över både oss och norrmännen. Vore jag moralist (och det är jag på sätt och vis) så skulle jag kanske ondgöra mig över porrens destruktiva inflytande, men jag tycker nog inte att det är så farligt. Människor har borstat tänder i årtusenden, kammat sitt hår så länge man vet, sminkat sig, använt korsetter och piffat till. Anuset var vår kanske sista ovårdade utpost. ”Äntligen!” skulle man också kunna utbrista.

Äntligen har anus fått chansen att träda fram som en dark horse bland skönhets-hangups. Och för alla oss som väntat i kulisserna när stora bröst-idealet, eller muskelkilleidealet eller tvåmetersidealet eller stora organidealet eller lena hyn-idealet gjort sina segertåg blir anusfixeringen en glad chans till revansch.

Ett gammalt gott uttryck lyder ”stick it where the sun don’t shine” och om det uttrycket är sant borde anusblekarna vara arbetslösa, för hur i all världen mörknar anus om inte solen kommer åt (jag inser att du har ett svar på lut, men frågan är av retorisk art)?