tisdag, januari 03, 2006

Linje 3



Ett stenkast, och nu menar jag verkligen ett stenkast, visserligen ett långt sådant, men ändå ett stenkast, ifrån vår replokal/studio har kommunen investerat i ett finkulturellt musikcentrum. Här trängs kompositörer, musikskolemänniskor, webdesigners, konstnärliga kreatörer och trendigt caféfolk i luftiga välbyggda lokaler.

Vi delar hus med Polska kulturföreningen och ett antal punkband. Dörren är svår att få upp, trappstegen är nedslitna och det brusar från den intilliggande motorvägen.

Missförstå mig inte nu. Jag är väldigt förtjust i våra lokaler. Jag vill inte flytta, men jag vill göra er uppmärksamma på hur det ser ut i kultursverige idag.

Kultursverige förresten… Vad är det för ett dumt ord? Kultursverige kan ju rent etymologiskt lika gärna vara skäggföreningen i Haparanda eller någon sockerbetsbonde i Skåne.

Men, det jag vill komma till är att man kan syssla med två sorters konstnärligt skapande om man vill få omvärldens kapitalistiska stöd.

Den första vägen är uppenbar. Det handlar om att hora järnet. Då skriver man hits åt Britney Spears, ringsignaler åt Crazy Frog eller andra låtar som passar för P3. De marknadsekonomiska drivkrafterna och människors dåliga smak (som en följd av kapitalistisk indoktrinering) kommer att göra dig framgångsrik.

Den andra vägen är den så kallade P2-linjen. Då ser du istället till att bli svår. Väldigt svår. Du ställer ut din egen avföring i cementcontainers till tonerna av en uppmickad fjordlax som får simma runt tills den avlider. Du skriver tjugosju minuter långa musikstycken där inga toner går att finna på den ”vanliga” tonskalan. Framförallt så hänger du på rätt café, går på rätt vernissager och skakar hand med rätt människor.

Den här linjen kan också kallas stipendielinjen, för stipendier kommer du att få. Och statligt kulturstöd. Det här kan du leva gott på. Det blir pengar över till många svarta polotröjor och rödvinskvällar med samtal om Jean Paul Sartre eller något annat jordnära och existentiellt essentiellt.

Vi är några stycken kvar som sysslar med det som förr i tiden kallades för musik. Jag vet att det låter konstigt men musik kan faktiskt låta bra också. Den kan vara på riktigt, säga något om livet och den tid vi lever i. Den behöver inte avspegla materialismen eller vara en intellektuellt uttänkt strategisk kreation.

Valet att syssla med musik är inte lätt. Man kommer oundvikligen att förlora pengar istället för att tjäna några och man kommer att tvingas försörja sig med riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare. Hanif har valt den här linjen. Att du befinner dig på vår blogg ger hopp om framtiden. Kanske kan vi rent av ge ut nästa platta med färgomslag.

/Andreas

4 kommentarer:

Martin Domeij sa...

Så bitter du låter. Men det kanske är den bitterheten som gör Hanifs musik så bra?

Anonym sa...

:)

Antagligen. Ja, det låter visst lite bittert märker jag nu när jag läser om texten. Men, jag står för varenda bittert ord och varenda bitter ton.

Anonym sa...

riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare.riktiga jobb som truckförare, journalist eller lärare. whats that smell again....

Anonym sa...

...Förmodligen den brända doften av en kulturarbetare som försöker föreställa sig hur det går till när människor arbetar. ;)