Om att brinna i helvetet

Jag är så vitt jag vet bara betalande medlem i en organisation som hävdar att min ett och ett halvtårige son skall brinna i helvetet. För det här är faktiskt Svenska Kyrkans högst officiella ståndpunkt och av någon anledning betalar jag fortfarande kyrkskatt.

Jag hör redan ett nytt prästuppror av protester. Jag vet redan nu vad de kommer att säga. De kommer att säga att jag ljuger, att Svenska Kyrkan älskar alla barn och så vidare.

Då kommer jag att fråga om nöddop och om barndopsritualtexter om att ”lösa barnet ur ondskans garn”. Om det nu inte längre är så att Svenska Kyrkan menar att min lyckligt odöpta son skall brinna i helvetet, varför behöver då andras barn lösas ur ondskans garn? Vad gör förresten barnen i garnet? Och varför kastar sig hokuspokuspräster iväg i ilfart för att hinna döpa någon som är på väg att dö om det ändå inte spelar någon roll?

Sanningen är att Svenska Kyrkan tror att alla som inte fått sin fria vilja stulen genom en konstruerad ritual i vilken människor fattar livsavgörande beslut åt andra kommer att gå miste om ett evigt liv.

Det kan tyckas taskigt. Ja, det kan tyckas orättvist att vattenstänkta barn med okristna föräldrar skall få dansa runt i ett lyckligt paradis medan den lille pojken som log så sött åt mig när han vaknade i morse skall få tillbringa evigheten i ett brinnande inferno.

Det som skiljer honom från många andra barn är att hans föräldrar inte tror på tvångsäktenskap eller tvångsanslutningar till världsreligioner eller politiska förbund. Lika fel som det är att tvångsansluta SSU-medlemmar eller att bestämma vem ens barn skall gifta sig med, lika fel tycker vi att det är att bestämma religion åt någon.

Kanske upplevs vi som dåliga föräldrar. Så farligt kan det väl ändå inte vara. Det är ju fint med dop ju.

Jaså.

Jag känner mig trots allt ganska trygg i tron att gubbar i morgonrock saknar all möjlighet att avgöra vem som skall komma till himlen och vem som skall komma till helvetet. Trodde jag det skulle jag utan dröjsmål bege mig till Playboy Mansion.

Den i våra dagar bespottade frikyrkorörelsen växte fram som en sund motreaktion mot sådant här prästerligt förtryck och omyndigförklarande av människan. Man menade att det inte behövdes några medlande instanser mellan Gud och människa. Så småningom har man tyvärr på många håll ersatt prästtron med en pastorstro, vilket på något sätt bidragit till att man grävt sin egen grav.

Det som startade som en folklig motreaktion, som ett uppkäftigt slag mot makten, som ett återupprättande av andligheten inom kyrkligheten, har tyvärr allt för ofta i våra dagar kommit att anta skepnaden av Kristi Brudar och Åke Greenar.

Den som är road av bibelläsning kan ju ta en titt på texterna om egendomsgemenskapen, om hur kristna människor delade alla tillgångar i totalt socialistisk anda. Sen kan man läsa vidare om Jesus berättelse om vingårdsarbetarna där han pläderar för lika lön för olika arbete (en tidig pamflett för medborgarlön). Det var inte för inte som socialismen från början var en högst inomkristen företeelse. Marx syn på religionen var på sin tid högst ovanlig inom socialistiska led. På samma sätt skulle Kristdemokraternas position framstått som mycket unik. De skulle haft oerhört svårt att förklara hur de får ihop det här med kristendom och drömmen om större inkomstklyftor.

Svenska kyrkan identifierar sig gärna med den tid då kristendomen blev maktens religion, därför hoppar man över religionens trehundra första år. Resterande pärlband av korståg, judeförföljelser och husförhör tar man visserligen avstånd ifrån, men det är likväl en del av historien man inte blundar för.

Som kristen har jag svårt att känna igen mig i min egen tradition. Det finns hjältar längs vägen som Jesus, Kierkegaard och Johnny Cash, men mest av allt finns det en massa ritualer och dumheter.

Om ni tycker att det är rätt att leva andra människors liv så välj era barns fruar och män och döp dem till evigt liv i Svenska Kyrkans regi. Ett annat förslag är att visa era barn kärlek och att försöka vara goda föredömen. Om ni har tur kommer era barn att fatta kloka beslut i livet, som kanske inte alltid överensstämmer med era.

/Andreas