Innan jag blev katolik inhandlade jag alltid mina kondomer på apoteket. Anledningen är enkel. Jag har aldrig tyckt om när någon granskar mig och tror sig veta vad jag har i åtanke. Av samma anledning har det heller aldrig kännts riktigt avspännt att köpa 12-pack toarullar i mataffären. Ni vet... "Hm... Han köper tre gula lökar, en ost och 12 toarullar... Undrar vad han har för planer..."
Alltså, apotekstanter (eller skall vi använda ordet apotekskärringar för effektens skull?) är om man talar klarspråk sterila maskiner som aldrig skulle kunna komma på tanken att förknippa preventivmedel med svettiga samlag. Kondominköp är därför aningen mindre besvärande när valutamottagaren är en så kallad apotekskärring än när det är ett platinablont kruspermanentat 22-åringt pressbyråkiosksbiträde.
Med denna kärleksförklaring i åtanke smärtar det mig att bekänna att jag i dagarna helt och hållet tappat förtroendet för apotekskärringarna.
Häromdan gick jag in på apoteket för att köpa näsdroppskoksaltlösning till mitt småförkylda spädbarn. Apotekskärringen hade ett finurligt knep. Växelpengarna levererades ovanpå själva kvittot som las i min hand som en slags bakteriedödande skål... Det slog mig då att exakt samma metod använts av en apotekskärring förra gången jag var inne i samma ärende. Enkelt uttryckt kan man säga att apotekskärringarna satt bacillskräcken i system.
Det här är inte acceptabelt! Jag kräver omedelbart en återgång till det maskinella och oreflekterade synsätt som jag ändå i grund och botten tror är det apotekstypiska. Varje apotekskärring bör sakna förmågan att imaginärt föreställa sig penetrationsögonblick likväl som konsekvenserna av virusspridning. Som jag ser det står och faller hela apotekets idé med denna viktiga fråga.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar