Tre låtar

Jag om någon är medveten om att en låtskrivare, precis som en författare, är den som förstår minst av sina egna låtar. Han (eller hon) kan aldrig någonsin bli en vanlig lyssnare eller en vanlig läsare.

Nu skulle jag kunna tråka ut er med att citera Jacques Derrida, Michael Foucault, Hans-Georg Gadamer eller någon annan teoretiker på området men jag nöjer mig med att nämna deras namn mest för att ge intryck av att jag är både bildad och inläst i frågan.

Hursom, så tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse för blogens läsare (jag antar att det mest är frågan om mina bandkolleger) att få veta lite hur JAG tänkte när jag skrev några låtar, hur det gick till och ungefär vad jag försökte säga. Kom ihåg att om du tolkat den på något helt annat sätt så är det du som har rätt.

Trapped in Time

Hela Blame it on el Niño är textmässigt ganska fokuserad kring existentiell ångest och Trapped in Time är kanske den låt som tydligast brottas med frågan om livets flyktighet. Av en händelse råkade jag höra Blue Öyster Cults klassiska Don’t Fear the Reaper och fylldes av något slags inre lugn. Låten är förbannat naiv i sin hårdrockiga liemannen-känsla men rader som ”Seasons don’t fear the reaper, nor do the wind nor the sun or the rain. We can be like they are” är verkligen tankeväckande. En annan sak jag slogs av var hur Byrdsig låten var i sin musikaliska struktur, att den inte alls var en typisk hårdrockslåt där riffet står i centrum. Jag försökte förgäves introducera den som cover i bandet men när det inte gick hem beslutade jag mig för att skriva min egen Don’t Fear the Reaper. Trapped in Time är egentligen inte särskilt lik DFTR men om DFTR är en förtäckt Byrdslåt så är Trapped in Time en förtäckt hårdrockslåt.

Love is Not a Big Enough Word

Den bästa och viktigaste låt jag någonsin skrivit och ändå känns det som om jag aldrig någonsin skrivit den. Det är en sådan där låt som bara kommer till en, som skrivs igenom en utan att man behöver göra något annat än att ta emot och skriva ner. Den kom till mig i duschen en kvart innan jag var tvungen att hoppa på spårvagnen till jobbet. Jag kastade mig ut ur badrummet, plockade fram gitarren och plitade ner texten (första vers + refräng). Så spelade jag det hela om och om igen några gånger och hoppades att jag skulle minnas (jag behöver verkligen skaffa mig en diktafon). Som tur är fanns låten kvar när jag kom hem.

To Call You Mine

Är skriven till min son under tiden han fanns i magen. Den är ett slags kort redogörelse för längtan efter honom, ett slags inbjudan eller välkomnande och ett försök att lämna över min samlade livsvisdom. Den är inte mycket. Kanske är den bara dessa rader: ”When happiness fails, bitterness will prevail”, ”If love has a place where you can remain the one that you are you should stay” och “Time is a friend of Mine”. Den sista meningen gör på något sätt upp med mycket av den dödsångest/åldersnoja som genomsyrar hela plattan. Ni vet idén om att tiden rinner iväg. Det gör den inte alls. Jag har gjort mig mycket olycka genom att gå på den lögnen. Tiden är en vän, för det är genom tiden som vi kan träffa nya människor, göra nya upptäckter, se nya platser, få barn och föra livet vidare.

/Andreas