Jag får väl lov att erkänna att också jag njuter av att se Peppe Eng göra något annat än att tala om sport, men det är själva dansvurmen jag har svårt för.
Plötsligt skall alla dansa. Överallt. Man överger sina jobb och kastar sig rakt in i en rumba eller en quickstep. För dans är härligt. Frigjort. Härligt.
Så kommer jag att tänka på Dozarna. Ni vet de som hela tiden byggde och byggde men drabbades av att Fragglarna åt upp deras byggnadsställningar. Dozrarana levde under devisen ”Jobbar det gör vi, dans är nåt vi struntar i.”
Det är inte utan att man undrar om den sista Dozern har lämnat planeten. Har alla blivit Fragglar?
Dans, hur fin kostym den än klär ut sig i, är inget annat än sexuellt förspel. I fallet Peppe Eng blir det uppenbart och också lite olustigt, för vem vill innerst inne se en sexhungrig Peppe Eng?
Nej dans bör leda, och leder dagligen, till samlag och som sådan erotikstartare är det utmärkt. Men att titta på desperata halvkändisar som svingar sina lurviga (lurviga vadå?) i otakt till dålig musik är mer än vi borde behöva stå ut med.
Finns det ingen som jobbar längre? Hur har alla tid att dansa hela tiden? För om det inte är väderdans Tone sysslar med så verkar det onekligen väldigt lätt att lägga all sin tid i livet på rätt arm- och benföring.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar