Det är en gammal nyhet nu. Han har hunnit bada tunna och skapa enad borglig front sen dess, men redan då det inträffade var händelsen välbekant och på något sätt inaktuell. Ledande politiker skiljer sig från sin fru. Det var oundvikligt. Det gick inte att förena politik och familjeliv. Äktenskapet gick tyvärr inte att rädda. Det var allas vår manchesterman som stod på tur och att som utomstående fälla någon som helst kommentar om en så pass privat sak som skilsmässa är givetvis olämpligt – eller?
Äktenskapet gick inte att rädda. Inget att säga om saken, svårt att ha någon åsikt. Det som förvånar är att han så självklart tycks mena att politiken gick att rädda. Ja, tänk efter, hur ofta hör vi en toppolitiker dra sig undan med orden ”politiken gick tyvärr inte att rädda, mitt äktenskap gick inte att förena med politiskt arbete”? Svaret är aldrig och jag vill påstå att allt går att skylla på Lars Leijonborg, att det är hans och hela den liberala ideologins fel att äktenskap inte längre går att rädda.
För att förtydliga mitt påstående måste jag vända mig till skräckfilmens värld. Den är som vi vet slav under en hel del intressanta dramaturgiska lagar som i sin tur baserar sig på konservativa moraluppfattningar, inte sällan gällande just sexualmoral. Unga människor som låter sig styras av köttets lustar kommer oundvikligen att drabbas av skräckmannens (Michael Myers, Jasons m.fl.) våld. Nakenhet och föräktenskapliga samlag leder i skräckfilmens värld alltid till ond bråd död. Detta har med rätta tolkats som ett konservativt och fostrande drag hos skräckfilmen som genre. Den innebär t.ex. ett frontalangrepp på den liberala idén om fri och privat sexualitet.
Nu är det givetvis lätt att avfärda skräckfilmer av sorten Alla helgons blodiga natt eller Fredag den 13:e som en blandning av blodigt skräp och konservativ smörja. Det är synd. Skräckfilmen erbjuder nämligen ett fantastiskt fint tvåfrontsangrepp på liberalismen, en ideologi som ju som bekant i allt väsentligt vilar på förlegade eller åtminstone inaktuella idéer.
Tänk efter. Vilka är det som dör i skräckfilmerna? Givetvis är det, vilket tidigare nämnts, människor som på ett eller annat sätt bryter mot konservativa moraliska lagar, men det finns en annan tydlig gemensam nämnare. Offret är i princip alltid ensamt. Mike Meyers slår till mot sexualpartnerna när de har skilts åt inte när de är förenade, Jason sätter svärdet i magen på mannen som går ensam ut i skogen. Ensamheten, eller mer bestämt individualiteten, liberalismens själviska idé om den enskilde individens autonomt fria vilja och förmåga att själv välja och styra över sitt liv – det är vad skräckfilmen vill ifrågasätta. Så länge vi håller ihop i kollektivet kommer vi att överleva, den som tror att ensam är stark kommer snart att överbevisas – med livet som insats.
Jaha, och vad har nu allt det här med Lars Leijonborgs havererade äktenskap att göra? Svaret är att allt hänger ihop. Lars Leijonborg företräder ett parti vars tankegångar baserar sig på ett antal idéer som var nobla på 1800-talet men som har förlorat sin kraft i och med kvinnlig rösträtt och en del andra innovationer. Liberalismen ligger också bakom den egoistiska ensam är stark-mentalitet och privatmoral som skräckfilmen vill omkullkasta.
När nu Lars Leijonborg säger att hans skilsmässa är hans och före detta fruns ensak kommer nästan alla normalt funtade och empatiskt lagda människor att hålla med eftersom liberalismen på denna punkt har vunnit över massorna. Skräckfilmen sticker ut hakan och säger istället tvärt om att vi alla har ett moraliskt ansvar inför varandra och att ingen kan utestängas från de moraliska val vi gör (som vi dessutom inte alltid gör lika självständigt som vi tror).
Skräckfilmen värnar om äktenskapet och säger att den är hela kommunitetens angelägenhet, att Lars Leijonborgs skilsmässa också är vår. Den säger att vi har ett ansvar i att ta hand om varandra och att vi lyckas bäst när vi håller ihop. Den säger också att den glade liberalen aldrig kommer att överleva. Eller för att tala klarspråk med Leijonborg: Du valde kanske fel. Satsa på äktenskapet istället – din politik går nämligen inte att rädda!
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar