Årets 5 mest korkade Hanif-recensioner!

Ja, så var det dags att låta kritikerna få sin del av kritiken. En del recensenter har tyckt mindre om plattan än följande men ändå motiverat det på ett bra sätt. Ingen av nedanstående recensenter har egentligen ogillat skivan, några av dem har t.o.m. gett höga betyg. Det de har lyckats med är att uppvisa ett synnerligen dåligt musikjournalistiskt omdöme, något som vi gärna vill ta chansen att uppmärksamma.

5. Muzic (Anton Klepke)

Säger bland annat följande: ”Så man kan väl säga att skivan passar utmärkt att bara sitta och lyssna på till läxorna eller bokläsningen. Men någon större dörr öppnar inte skivan Blame it on el niño.”

Kommentar: Recensenten är 16 år och gör på sätt och vis ett bra jobb. Han skriver utifrån sitt perspektiv. Som lärare gläder det mig att musiken passar till just läxläsning. Sen kan man väl tycka att det är läxläsningen som skall öppna stora dörrar och inte skivan.

4. Labyrint (Daniel Robertsson):

Gillar bandet men ogillar produktionen.

Kommentar: Småtråkig recension med lite from above-påpekanden om vad bandet skall tänka på nästa gång, vilka två låtar som inte håller måttet (båda låtarna har förresten nått topplisteplats på utländskka radiostationer). Det roligaste är att nästan hela texten verkar handla om mat. Vi misstänker, vilket någon redan påpekat, att recensenten var hungrig när han skrev.

3. Groove (Johan Joelsson)

Gillar det han hör men inte det han läser. Han tycker inte om att vi i pressmeddelandet trycker på vår vilja att vara trogna uttolkare av ett musikaliskt arv. Han vill att det skall finnas ”en vilja eller en drivkraft att hitta någon egen ingång till genren. Därmed inte sagt att Hanif kopierar något redan befintligt band, för det gör de inte”.

Kommentar: Problemet är alltså att vi inte tror oss ha uppfunnit en ny musikgenre eller har en vilja att erbjuda något helt nytt. Reslutatet är uppenbarligen helt unikt (vi låter inte som något annat band) men recensenten förväntar sig ändå ett större paradigmskifte. Det skall i alla fall tydligen vara den uttalade ambitionen. Smått komiskt.

2. GP (Jan Andersson)

Ger Hanif 3 av 5 i betyg. Motiveringen är att ”det finns andra band i stan som gör det här nästan lika snyggt, t.ex. Elmer och Shade Tree”.

Kommentar: Att andra band gör det nästan lika snyggt betyder ju egentligen bara att vi gör det snyggast i stan men han lyckas få det till att vara något dåligt. Lite som att säga ”ja, ja IFK är ju bra men ÖIS spelar nästan lika bra fotboll så därför kan jag inte gilla IFK”. En lustig sak i sammanhanget är att bandet Elmer som Jan Andersson refererar till lades ner för sisådär två eller tre år sedan och att Shade Tree är ett i princip okänt demoband (som jag själv aldrig tidigare hade hört talas om).

1. Metica (Sverker Brundin) - ÅRETS MEST KORKADE RECENSION!

Ger Hanif toppbetyget 7 av 10 och använder sedan största delen av recensionen till att klaga på musiken. Han kallar det ”ofarlig västkustrock” en skiva som ”varken berör eller upprör”, ”Sångaren har en svag röst som aldrig går på djupet” o.s.v.

Kommentar: Recensenten tror inte på sitt eget omdöme eftersom han skriver en typ av text och ger en typ av betyg. Om det är fel på texten eller betyget låter vi dock vara osagt.

Tre låtar

Jag om någon är medveten om att en låtskrivare, precis som en författare, är den som förstår minst av sina egna låtar. Han (eller hon) kan aldrig någonsin bli en vanlig lyssnare eller en vanlig läsare.

Nu skulle jag kunna tråka ut er med att citera Jacques Derrida, Michael Foucault, Hans-Georg Gadamer eller någon annan teoretiker på området men jag nöjer mig med att nämna deras namn mest för att ge intryck av att jag är både bildad och inläst i frågan.

Hursom, så tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse för blogens läsare (jag antar att det mest är frågan om mina bandkolleger) att få veta lite hur JAG tänkte när jag skrev några låtar, hur det gick till och ungefär vad jag försökte säga. Kom ihåg att om du tolkat den på något helt annat sätt så är det du som har rätt.

Trapped in Time

Hela Blame it on el Niño är textmässigt ganska fokuserad kring existentiell ångest och Trapped in Time är kanske den låt som tydligast brottas med frågan om livets flyktighet. Av en händelse råkade jag höra Blue Öyster Cults klassiska Don’t Fear the Reaper och fylldes av något slags inre lugn. Låten är förbannat naiv i sin hårdrockiga liemannen-känsla men rader som ”Seasons don’t fear the reaper, nor do the wind nor the sun or the rain. We can be like they are” är verkligen tankeväckande. En annan sak jag slogs av var hur Byrdsig låten var i sin musikaliska struktur, att den inte alls var en typisk hårdrockslåt där riffet står i centrum. Jag försökte förgäves introducera den som cover i bandet men när det inte gick hem beslutade jag mig för att skriva min egen Don’t Fear the Reaper. Trapped in Time är egentligen inte särskilt lik DFTR men om DFTR är en förtäckt Byrdslåt så är Trapped in Time en förtäckt hårdrockslåt.

Love is Not a Big Enough Word

Den bästa och viktigaste låt jag någonsin skrivit och ändå känns det som om jag aldrig någonsin skrivit den. Det är en sådan där låt som bara kommer till en, som skrivs igenom en utan att man behöver göra något annat än att ta emot och skriva ner. Den kom till mig i duschen en kvart innan jag var tvungen att hoppa på spårvagnen till jobbet. Jag kastade mig ut ur badrummet, plockade fram gitarren och plitade ner texten (första vers + refräng). Så spelade jag det hela om och om igen några gånger och hoppades att jag skulle minnas (jag behöver verkligen skaffa mig en diktafon). Som tur är fanns låten kvar när jag kom hem.

To Call You Mine

Är skriven till min son under tiden han fanns i magen. Den är ett slags kort redogörelse för längtan efter honom, ett slags inbjudan eller välkomnande och ett försök att lämna över min samlade livsvisdom. Den är inte mycket. Kanske är den bara dessa rader: ”When happiness fails, bitterness will prevail”, ”If love has a place where you can remain the one that you are you should stay” och “Time is a friend of Mine”. Den sista meningen gör på något sätt upp med mycket av den dödsångest/åldersnoja som genomsyrar hela plattan. Ni vet idén om att tiden rinner iväg. Det gör den inte alls. Jag har gjort mig mycket olycka genom att gå på den lögnen. Tiden är en vän, för det är genom tiden som vi kan träffa nya människor, göra nya upptäckter, se nya platser, få barn och föra livet vidare.

/Andreas

Skatt för feta män

Det är väl mestadels mitt fel att den här blogen kommit att bli en aning politisk. Nåväl, så länge man låter mig hållas...

Ett förslag jag har är att kombinera den sk. mansskatten med den sk. fettskatten. Det skulle innebära en trevlig dubbelbeskattning av alla feta män, något som ligger mig varmt om hjärtat.

Var liberalismen står i frågan vet jag inte. Lars Leijonborg har inte gått att nå för en kommentar.

/Andreas

Olagligt monopol?

Det har kommit till min kännedom att det bara finns ett konkurrensverk i Sverige. Vem skall hjälpa oss att komma till rätta med problemet?
/Andreas

ismael is here

ja, och har, det ar pa andra sidan planeten, dar man inte har prickar over vissa bokstaver. har far ni en del prickar pa en gang: ....:::::...:.:
okej, nu racker det.
jag kan inte annat an halla med andreas i hans grova och hederskrankande pahopp pa en folkkar ledare. det ar alldeles for lite sant i vart (for mig just nu avlagsna) avlanga land. sparka uppat och slicka (?) nerat!

nar det galler haniflistor sa kan jag bara tycka att janne nastan borde kommit tvaa pa sin lista over hart arbetande hanifiter.
jag kontrar med en egen lista.
hanif bestar, som kanske alla inte vet, av fyra sangare. (och tre och en halv gitarrister...)
fragan ar inte vem som sjunger bast for den tavlingen har redan avgjorts i det att vi bildade bandet, per automatik, sa att saga.
men vem sjunger bast stamsang?
kanske ar denna "tavling" ocksa redan avgjord?
jaha, i sa fall sa slutar jag skriva ungefar har. vem som vann kan ni fundera pa sjalva...

ismael

Årets julklapp utsedd!

Ja, då var det bara en dag kvar till själva afton och redan nu har information från handeln sammanställts över vilket som egentligen blev årets julklapp. Svaret är häpnadsväckande nog:

1) CD-skiva med Hanif "Blame it on El Niño"

Listan är sedan som följer:

2) MP3-spelare
3) Den elektriska tandborsten
4) Kokbok
5) Monoskida
6) Snusnäsduken
7) Gymkort
8) Ormkuben
9) Platt TV
10) Nya glasögon

Det här var väldigt roligt för alla oss i bandet. Och det kom dessutom som en total överraskning. Om du ännu inte hunnit införskaffa årets julklapp så gör ett besök hos http://www.cdon.com eller http://www.hotstuff.se

/Andreas

Förlåt mig Leijonborg

Jag har fått det påtalat för mig vid flertalet tillfällen att min kritik mot Lars Leijonborg är både osaklig, orättvis och bristfällig. Man påpekar för mig att kommunismen inte heller har fungerat i praktiken, lika lite som Leijonborg fungerar i praktiken.

Jag har tagit till mig av kritiken för jag inser att likväl som socialism kan fungera även om Kommunismen är en idioti så kan Lars Leijonborg kanske leva ett någorlunda gott liv sitt svåra talfel och sin egoistiska politik till trots.

Ni kommer väl ihåg förra valet när Lasseman gjorde sig populär i våra ursvenska folklager genom att ställa krav på språktest för invandrare... Man kan bli populär på många sätt. Och vad är det egentligen för fel att priviligierade människor ställer krav på de som har det sämre. Nej, skärp er alla gravida invandrarkvinnor och svältande lesbiska kvinnor. "Vet hut" som Anders Björck skulle ha skrikit mellan nyårsfylla och gåslever.

Nej, det är dags att gräva ner stridsyxan och frambringa såväl rökelse som guld och myrra till Liberalismens stolte förkämpe. Lars, låt oss omfamna varandra i en broderlig kram. När allt kommer omkring så har jag ju också en manchesterkavaj.

Det är juletid. En tid för stillhet och ödmjukhet.

Förlåt mig Lars Leijonborg.

/Andreas

Olika saker - förmodar jag

Här kommer min lista över aktuella associationer som verkar vara lätta att göra. Men icke desto mindre är det viktigt att skilja på följande personer eller fenomen:

1. IF Stendy – H Stanley
2. Andreas Magnusson – Hannah Graaf
3. Den osynliga handen – Den osynliga mellanhanden
4. Milton Friedman – Kinky Friedman
5. Okie from Muskogie – Asshole from El Paso
6. Lars Leijonborg – Adolf Hitler
7. Hanif – Muhammed
8. Magdalena Graaf – Johan Magnusson

Bubblare: Kicki Danielsson – Jan Guillou. Med reservation för att det faktiskt kan röra sig om en och samma person.

/Janne

Hanif topp 4

Året börjar lida mot sitt slut och alla forum med själaktning erbjuder givetvis sina årstopplistor. Håll utkik efter kommande Hanif-listningar... Men redan idag är det alltså dags för min topp 4-lista över de Hanif medlemmar som arbetat hårdast för spridandet av Hanif-ordet under det gågna året.

1) Janne
2) James
3) Jag
4) Isma

/Andreas

Tvåfrontsangrepp på Lars Leijonborg

Det är en gammal nyhet nu. Han har hunnit bada tunna och skapa enad borglig front sen dess, men redan då det inträffade var händelsen välbekant och på något sätt inaktuell. Ledande politiker skiljer sig från sin fru. Det var oundvikligt. Det gick inte att förena politik och familjeliv. Äktenskapet gick tyvärr inte att rädda. Det var allas vår manchesterman som stod på tur och att som utomstående fälla någon som helst kommentar om en så pass privat sak som skilsmässa är givetvis olämpligt – eller?

Äktenskapet gick inte att rädda. Inget att säga om saken, svårt att ha någon åsikt. Det som förvånar är att han så självklart tycks mena att politiken gick att rädda. Ja, tänk efter, hur ofta hör vi en toppolitiker dra sig undan med orden ”politiken gick tyvärr inte att rädda, mitt äktenskap gick inte att förena med politiskt arbete”? Svaret är aldrig och jag vill påstå att allt går att skylla på Lars Leijonborg, att det är hans och hela den liberala ideologins fel att äktenskap inte längre går att rädda.

För att förtydliga mitt påstående måste jag vända mig till skräckfilmens värld. Den är som vi vet slav under en hel del intressanta dramaturgiska lagar som i sin tur baserar sig på konservativa moraluppfattningar, inte sällan gällande just sexualmoral. Unga människor som låter sig styras av köttets lustar kommer oundvikligen att drabbas av skräckmannens (Michael Myers, Jasons m.fl.) våld. Nakenhet och föräktenskapliga samlag leder i skräckfilmens värld alltid till ond bråd död. Detta har med rätta tolkats som ett konservativt och fostrande drag hos skräckfilmen som genre. Den innebär t.ex. ett frontalangrepp på den liberala idén om fri och privat sexualitet.

Nu är det givetvis lätt att avfärda skräckfilmer av sorten Alla helgons blodiga natt eller Fredag den 13:e som en blandning av blodigt skräp och konservativ smörja. Det är synd. Skräckfilmen erbjuder nämligen ett fantastiskt fint tvåfrontsangrepp på liberalismen, en ideologi som ju som bekant i allt väsentligt vilar på förlegade eller åtminstone inaktuella idéer.

Tänk efter. Vilka är det som dör i skräckfilmerna? Givetvis är det, vilket tidigare nämnts, människor som på ett eller annat sätt bryter mot konservativa moraliska lagar, men det finns en annan tydlig gemensam nämnare. Offret är i princip alltid ensamt. Mike Meyers slår till mot sexualpartnerna när de har skilts åt inte när de är förenade, Jason sätter svärdet i magen på mannen som går ensam ut i skogen. Ensamheten, eller mer bestämt individualiteten, liberalismens själviska idé om den enskilde individens autonomt fria vilja och förmåga att själv välja och styra över sitt liv – det är vad skräckfilmen vill ifrågasätta. Så länge vi håller ihop i kollektivet kommer vi att överleva, den som tror att ensam är stark kommer snart att överbevisas – med livet som insats.

Jaha, och vad har nu allt det här med Lars Leijonborgs havererade äktenskap att göra? Svaret är att allt hänger ihop. Lars Leijonborg företräder ett parti vars tankegångar baserar sig på ett antal idéer som var nobla på 1800-talet men som har förlorat sin kraft i och med kvinnlig rösträtt och en del andra innovationer. Liberalismen ligger också bakom den egoistiska ensam är stark-mentalitet och privatmoral som skräckfilmen vill omkullkasta.

När nu Lars Leijonborg säger att hans skilsmässa är hans och före detta fruns ensak kommer nästan alla normalt funtade och empatiskt lagda människor att hålla med eftersom liberalismen på denna punkt har vunnit över massorna. Skräckfilmen sticker ut hakan och säger istället tvärt om att vi alla har ett moraliskt ansvar inför varandra och att ingen kan utestängas från de moraliska val vi gör (som vi dessutom inte alltid gör lika självständigt som vi tror).

Skräckfilmen värnar om äktenskapet och säger att den är hela kommunitetens angelägenhet, att Lars Leijonborgs skilsmässa också är vår. Den säger att vi har ett ansvar i att ta hand om varandra och att vi lyckas bäst när vi håller ihop. Den säger också att den glade liberalen aldrig kommer att överleva. Eller för att tala klarspråk med Leijonborg: Du valde kanske fel. Satsa på äktenskapet istället – din politik går nämligen inte att rädda!

/Andreas

IKEA-bil önskas

Har precis "meckat" med bilen och gör följande reflektion efter att ha noterat att det skall till typ 100 olika nycklar och mejlsar i olika storlekar för att öppna och stänga saker.

Det slår mig att Ikea hade varit den perfekte bilkonstruktören. En sk. IKEA-nyckel hade passat till allt. Bilen skulle bli enkel att montera isär och ihop, ha ett lågt pris (tack vare det förtjänstfulla barnarbetet) och informativa beskrivningar.

/Andreas

IF Stendy

Det var kanske ändå bättre förr...

/Andreas

Gee

Hanif



I haven't got the faintest clue how what I'm writing right now will end up looking, but I give it a try and prepare myself to be molested by laughter. Well, hi, this is James trying his first blog, not sure if he's enjoying it. And noticably, I'm doing it in English, mainly 'cause there might be people in the states, the Netherlands and foremost Canada (yeehaw!) that might want to check this nonsense out.

And that will have to be that, for now.

James

Skivaffärerna som inte vill sälja skivor

Skivbranschen befinner sig i kris och det är svårt att tycka synd om någon. En aspekt av det hela som sällan nämns är skivaffärernas skuld i det hela.

Det finns i Sverige ett otal mindre distributörer som uteslutande ägnar sig åt den typ av kvalitetsmusik man aldrig finner i public service-radio eller i andra kapitalistiskt styrda och ytlighetsfokuserade medier. Dessa distributörer är i de flesta fall anslutna till något som kallas för Grammotex som är en väldig databas ifrån vilken skivorna kan upptäckas och beställas ifrån vilken av rikets skivaffärer som helst.

Vår distributör heter Dead Frog Distribution och inte Border eller Bonnier. Dead Frog är anslutna till denna databas. Ofta får vi mejl eller kommentarer från folk som försökt få tag i vår skiva i sin lokala välsorterade skivaffär och fått svaret att den inte finns och inte går att beställa hem.

Det är inte sant. Det verkliga svaret är att skivaffärerna är lata och omedvetna om att de i en tid där antalet distributörer växer så krymper deras intäkter avsevärt om de fortfarande tror att alla svenska skivor skall distribueras av Border eller Bonnier.

Om du vill köpa Günters senaste platta eller nåt av färskingarna U2 eller Ainbusk Singers så är det bara att knalla in i vilken skivaffär som helst. Om du vill köpa en platta av någon av de artister som inte kombinerar musik och pornografi eller som inte upptäcktes för mer än 20 år sedan så får du vända dig till CDON.com eller i vissa lyckliga fall affärer som Skivhugget eller Bengans. Där kan man fortfarande köpa skivor.

Med musik på.

/Andreas

Jan Guillou är Kicki Danielsson

Doktor Alban hade fel. Det finns inte bara en papaya Coconut utan två.

En serie av händelser gällande fortkörning och indragna körkort publicerade i våra prominenta kvällstidningar fick mig nyligen att se ljuset och insikten är fasansfull. Den omformar vår syn på IB-affären till HB-affären och den ger termen journalistisk integritet ett märkligt ansikte. Du tror att jag ljuger men faktum är att Jan Guillou ÄR Kicki Danielsson.

Tänk efter. Båda har ingått i välkända triader som sedan splittrats. Guillou hade sina Fagerhultsgrabbar Leif GW och han den där andra som ingen kommer ihåg vad han hette och Kicki hade Bettan och Lotta.

Kickis förkärlek för country bär givetvis likheter med Jannes förtjusning i vildmarksliv. Med Jan Guillous Fagerhultska grabbmacka i färskt minne föder den nyligen publicerade löpsedeln ”Kicki Danielsson tröståt falukorv” nästan obehagliga deja vu-känslor.

Jag kan fortsätta i oändlighet men jag tror att jag stannar med att nämna frisyren. Titta noga. Ondskan har många ansikten men tydligen bara en frisyr.

Jan Guillou är Kicki Danielsson. Tänk på det nästa gång du tar en promenad i Arns fotspår.

/Andreas

Huset på kullen

Framtiden kan ibland sätta texter i nya sammanhang. Förra året hörde vi John Lennon sjunga ”Let it Be” på ett mycket mer övertygande sätt än tidigare (dock förgäves). Härom dagen lyssnade jag på en klassisk vinyl från 1989 med textraderna ”The party’s over and money’s all gone, you remember feeling like Jesus’ son [...] First Lord Nelson’s sunken ships, now Steve Lillywhite’s drunken mix”. Låten som gjordes av The Pogues får en naturligtvis att tänka på ett annat irländskt band som en gång i tiden gjorde bra musik. Ett band som för några år sedan kunde illustreras med några geniala rader ur en Clash-låt: ”I’m lost in the supermarket, can no longer shop happily, I came here for the special offer: Guaranteed personality”.

Nåväl, inte heller Hanif går säkert när framtiden kommer med oväntade insikter. Kolla bara en viss textrad i sista låten av en viss ”Stitch of Happiness”-ep. Vad visste man väl om Internetradio när de raderna skrevs?

För övrigt anser jag att Laila Freivalds bör förhöras!

/Janne

Hanif bloggar!!!

Ja, det är numer ett faktum att Hanif bloggar. Bloggen är vår tids stora mirakel och Hanif vill inte vara sämre än någon annan. Vi slog våra kloka skallar samman på gårdagens rep och bestämde oss för att vi hade mycket fint att säga till mänsligheten.

På Hanif fronten kan man säga att vi spelas flitigt av diverse P4-stationer och av obskyra amerikanska internetkanaler. Vårt eget underbara P3 upplever Hanif som alltför okommersiellt för att man skall våga låta den kräsne kulturlyssnaren ta del av vår musik. Vad hände med public Service? Någon? Jens Orback - vet du?



En hel del nytt material på gång och en skön sak som är alltför okonfirmerad för att vi skall våga gå ut med det än.

För övrigt anser jag att Lars Leijonborg bör förgöras!
/Andreas