Som man frågar får man inte svar

Har funderat en hel del över det här med respons och jag har börjat förstå att jag fungerar på ett lite ovanligt sätt. Jag tycker nämligen att det är både lätt och viktigt att ge respons, både i mitt jobb som svensklärare och i mitt liv som människa.

I jobbet och privat har jag många gånger fascinerats över hur enkla frågor som ställs i mejl eller med SMS helt enkelt inte besvaras. Frågor som ”hur är läget?”, ”lägger du materialet i mitt fack sen?” eller ”ses vi vid Koparmärra som bestämt?” lämnas ofta obesvarade. Man får oftast inte ens svaret ”mycket nu – återkommer” eller något liknande. Bara en öronbedövande tystnad som får en att undra över om meddelandet kommit fram eller om man bara är oönskad som medmänniska.

Jag antar att det ofta kommer annat emellan och att man sedan glömmer bort och i vissa fall är det både förståeligt och förlåtligt att detta sker. Men jag tror att det är något annat också, något mer strukturellt, för de flesta frågor går att besvara lika snabbt som de går att läsa. Om man bara vill.

Mejl och SMS betraktas som envägskommunikation. Frågor uppfattas inte ens som frågor utan snarare som påståenden. Reglerna för ”vanligt hyfs” har därmed satts ur spel. Om du står öga mot öga med en annan människa så skulle du aldrig komma på tanken att inte svara på tilltal, samma sak om du pratar med någon i telefon.

Är det då svårare att svara på till exempel ett mejl än på en fråga i telefon? Jag tycker inte det. I alla fall inte om frågan är rak och okomplicerad. ”Kommer du ikväll?”… ”Nej. Jag hinner inte”. Det behöver inte vara svårare än så. De flesta frågor som ställs mellan människor är så pass enkla.

Faktum är att perspektivet kan vidgas än mer. Jag tror att människor generellt sett är dåliga på att ge respons till andra. Det är ganska få som uppmärksammar andras gärningar och ger positiv feedback. I min musikaliska gärning händer det helt klart att jag får beröm och kommentarer från både kända och okända människor men det är också vanligt att till och med ens närmaste vänner inte ens kommenterar att man precis släppt en skiva eller att man haft en stor livespelning.

Jag tror inte att kommunikativ tystnad kommer sig av ondska eller ens av avundsjuka eller okunskap. Mer så här:

Vi har oss själva närmast och kanske är det så enkelt att människor i allmänhet har för fullt upp med att bära sig själva för att också orka bära någon annan på sina axlar. Det är synd. Väldigt synd. Jag tror nämligen att det viktigaste uppdrag vi har på den här planeten är att bära varandra genom att tala och lyssna, genom att försöka sprida glädje och genom att på djupet känna samhörighet. ”Ingen människa är en ö” skanderade John Donne och han har givetvis rätt. Vi hör alla ihop. När jag besvarar dig så besvarar jag också mig själv.

Hela den här bloggtexten börjar låta självömkande och loseraktigt bitter. Det är inte alls meningen (även om jag kanske är loseraktigt bitter utan att veta om det själv). Jag vill egentligen bara försöka förstå varför jag tar tystnad så hårt, varför det effektivaste vapnet för att bryta ner mig är att låtsas - eller inte låtsas - se, höra och känna.

Respons på detta inlägg mottages tacksamt. Lägg det gärna i mitt fack så jag har det när jag kommer till jobbet på måndag morgon. ;)

/Andreas