Vi i femman, bärs och rakade brudar

Jag satt om inte klistrad framför teven så väl smått tejpad. I symboliks mening. Allting är alltid symboliskt.

Vi i femman. Den gamla klassikern. Nu utan Janne Lucas på piano (Kom inte och säg att allt var bättre förr).

Har alltid haft svårt för begåvade barn som skall visas upp på olika sätt. Kanske delvis därför att min egen begåvning sträckte sig till att kunna imitera Richard Herrey rätt hyggligt på en klassfest i tvåan och att jag kunde vända hela mariekex i munnen redan då. Men idag slog det mig vad det är jag egentligen huvudsakligen har haft svårt för.

Det är inte de begåvade barnen som är problemet. Det är inte det faktum att det i en bur på en scen sitter tre lillgamla 11-åringar som vuxit upp med nationalencyklopedin som barnvakt och optikern som bästa kompis. Nej, problemet sitter en bit därifrån.

Problemet är alla de andra. Hela resterande klass 5B från Svartedalsskolan. De där andra tjugofem som är för dumma för att få vara med, de där som sitter och skanderar frökens dumkäcka ramsa. ”Svartedalen ni är toppen, använd nu huvudknoppen” eller ”Heja, heja Långdalsgängen. Ni är bäst i hela svängen” Ni vet sådana där ramsor som bara finns och som man undrar vem som egentligen kom på.

Bajen, bärs och rakade brudar till exempel – någon har kommit på den!

Det är häpnadsväckande… Och smått genialt.

Tillbaks till ämnet och tillbaks till min egen barndom. Det är en lång resa och den stannar någonstans vid Angeredscupen. Mitt Hammarkullen mot Gårdsten, Rannebergen, Hjällbo och Lövgärdet. Av någon anledning lyckades jag alltid kvala in som siste man av två att få springa 60 meter häck. Det här var min räddning. I mitten av arenan, på gräsfältet, utspelade sig nämligen den stora förnedringen, vuxenvärldens stora övergrepp.

Här befann sig ett antal av de som inte platsat i vanliga idrottsgrenar och som inte kunde med att säga nej när fröken eller magistern ville att man skulle ställa upp. I fältet på mitten tävlades det sedan i säckhoppning, stafettlöpning med ägg i munnen och andra grenar som till dagens dato inte tagit sig in på OS-programmet.

Man förstår hur de tänkte, de välment ondskefulla vuxna. Alla skall få vara med – det var så de tänkte. Och det är så de tänker i Vi i femman. Alla kan inte sitta i buren och svara på frågor men alla kan sitta i publiken och ”hjälpa fram sitt lag”.

Problemet är bara det att den som sitter i nationella tevesändningar och ropar en dum hejaramsa eller den som springer med en sked i munnen med ett ägg på framför alla Angereds gangsterungdomar inte alls gläds över att alla skall få vara med. De önskar inget hellre än att få leva i en värld där inte alla skall vara med.

Alla skall med…

Var inte det Sossarnas valslogan?

Se hur det gick.

Nej, sätt gärna ett gäng töntar i en bur och låt de svara på kluriga frågor om periodiska systemet eller regalskeppet Wasa men låt för guds skulle de andra barnen stanna hemma. Och när ni ändå håller på så lämna den stolt dumflinande fröken hemma också. Hon har säkert några prov att rätta.

Istället sitter hon där med ett stolt leende och tänker två saker. För det första tänker hon: Vad duktiga de är mina barn och för det andra tänker hon: Det var allt en fin hejarramsa jag fick till.

Bajen, bärs och rakade brudar…

Till och med den är bättre och jag tror faktiskt att den är precis vad litteratursprängda 11-åringar behöver.

/Andreas