Gränsen mellan ingenting och en smekning

I sitt sista vardagsfilosofiska experiment (nr 101) tar den franske filosofen Roger Pol-Droit upp någonting som jag själv reflekterat en del över. Han skriver om beröring, om att den lättaste beröringen också är den som kan beröra mest.

Experimentet går ut på att försöka hitta gränsen mellan ingenting och en smekning. Hur lite kan du vidröra en annan människas kropp och ändå fortfarande ha kontakt? Åt andra hållet övergår smekningen också ganska snabbt i något annat – den blir massage, hångel och så vidare. Men var finner man den undre gränsen? Vilken är den lättaste smekningen?

Det fantastiska är nämligen insikten om att det ögonblick när en hand försiktigt och utforskande söker sig över din hud är så ofantligt mycket större än det ögonblick då gränsen mellan hud och kropp utplånas genom beröringens fasthet. Pol-Droit uttrycker det inte riktigt så här men jag tror att det är något liknande han är ute efter. I samma anda tror jag att man skulle kunna reflektera över de små gesternas verkan i relation till de stora gesternas verkan.

Det är dags att tala om Chevy Chase. Vi kan jämföra honom med Jim Carey. Jim Carey har som bekant ett gummiansikte och en otroligt imponerande förmåga att artikulera sinnestilsstånd fysiskt. Det är så att säga aldrig någon tvekan om vad Jim Carey är ute efter att gestalta för slags känsla. Chevy Chase däremot är en komiker som arbetar med små och subtila medel. Ett försiktigt höjt ögonbryn, en snabb blick åt vänster i precis rätt stund. Tajmingen är perfekt men också så perfekt att de allra flesta människor missar att se hur otroligt duktig han egentligen är.

En musikalisk parallell skulle kunna vara att jämföra en ekvilibristisk jazzgitarrist med en rytmgitarrist i något treackordband. I det första fallet är effekten så tydlig. Det är med en gång uppenbart vad musikern kan, det är med en gång uppenbart att han är duktig. Rytmgitarristen arbetar med små, små grepp. Små förskjutningar i anslagsstyrka och frasering. Han söker sig fram över strängarna med lätta och hårda smekningar, arbetar i följsamhet med trummisen och sångaren, lyssnar, följer med… Hans jobb är så ofantligt mycket svårare, så ofantligt mycket mer otacksamt och så ofantligt mycket mer imponerande.

Så är det med smekningen tänker jag. Det är inte alla som förstår att inse att den millisekund då två läppar övergår från att inte vara förenade till att vara det är så oerhört mycket viktigare och större än det senare ögonblick i vilket tungorna övergår i erotisk dans.

Uttryckt så långt ifrån den franska filosofins språkbruk som möjligt: Vem som helst kan knulla men vem som helst kan inte skapa eller uppleva outsäglig extas bara genom att låta fingertoppar eller läppar vandra lugnt, kärleksfullt och utforskande över en annan människas kropp.

/Andreas