Jag har länge haft en fascination för den så kallade dopplereffekten. Min grundtanke var att teorin skulle gå att applicera i ett humanvetenskapligt sammanhang men jag har mer och mer insett att själva teorin huvudsakligen är existentiellt tillämpbar.
I korthet går själva tanken om dopplereffekten ut på att beskriva den upplevelsemässiga förändring som uppstår när ljudvågor pressas samman genom att ett rörligt objekt passerar ett stillastående. Tänk på den tonförändring som uppstår om du står still och en ambulans passerar dig. Ljudvågorna pressas samman och resulterar i en upplevelse av förändring i tonhöjd.
Vad menar jag då med att teorin är existentiellt tillämpbar? Jo, när en människa befinner sig på avstånd ifrån dig (känslomässigt eller fysiskt) och sedan närmar sig eller avlägsnar sig alltmedan du befinner dig stillastående, så kommer din upplevelse av henne ofrånkomligt att förändras.
Den du älskar är en annan när du älskar henne på avstånd än när hon kommer nära och tvärt om. I samma stund som du kommer en människa nära förändras hon och i samma stund som en människa lämnar dig förändras hon.
Det finns något hoppfullt med det här. Ja, faktum är att det finns något i det här som gör att ett avsked aldrig är ett avsked. Den som du lämnar är inte den som du är borta ifrån och den som lämnar dig är inte den som du saknar.
Själva rörelsen förändrar objektet. Själva rörelsen gör all saknad meningslös.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar