På arbetsrummet på mitt jobb ligger Finger-Marie och brer ut sig över bordet. Det känns inte alls lämpligt och frågan är hur det har kunnat bli så här galet. Jag tror att anledningen är att ingen sa stopp i tid att man lät det hållas allt för länge. Låt mig förklara.
Finger-Marie är märkligt nog en sorts ätbara kex och det säger sig självt att varje person med ens normalt vilda associationsbanor aldrig skulle komma på tanken att säga saker som ”åh, vad jag är sugen på Finger-Marie” eller ”mm, vad Finger-Marie får det att vattnas i munnen på mig”.
Så hur i hela Borås namn har företaget bakom produkten fått för sig att en vara skulle kunna få heta Finger-Marie? Jo, givetvis var det någon fullständigt verklighetsfrånvarande idiot som satt vid styrelserumsbordet och slängde fram sitt förslag varpå alla andra tyst för sig själva insåg att en produkt omöjligen kunde heta Finger-Marie eftersom tanken genast vandrar i väg till…
Ja, men säg det då.
Nej, det går bara inte. Vi tiger ibland tyst om saker för att vi inte kan med att ta upp dom. Men är det t.ex. verkligen schysst att inte tala om för en kamrat att han har snor på näsan, frukt i skägget, bajs under skorna eller smutsfläckar i ansiktet?
Givetvis inte.
Så varför tiger vi då, varför sårar vi våra vänner i rädsla för att inte såra och varför ligger Finger-Marie och brer ut sig på bordet i mitt arbetsrum. Och vem i hela helvete har köpt dom?
Om jag hade vågat, så skulle jag fråga.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar