"Everything dies, baby that’s a fact, but maybe everything that dies someday comes back"Orden är signerade Bruce Springsteen men de skulle kunna vara skrivna av den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard.
Jag hade en period i mitt liv när jag gärna klädde mig i svart kavaj och läste Kierkegaard. Vid den här tidpunkten var jag inte så förtjust i människor. Jag tycket att de flesta jag mötte var idioter som inte tog tillvaron på allvar, som inte levde sina liv konsekvent eller genomtänkt och som föredrog en skön fylla framför att göra gott mot andra.
Det tog mig några år att inse att man på sätt och vis kan göra mer gott med en skön fylla än genom att förakta andra människor för deras bristande intresse för etik, teologi och filosofi. Jag var så mycket äldre då, som Dylan skulle sagt, jag är yngre nu.
Min C-uppsats i Religionsvetenskap handlade om Kierkegaards syn på den teleologiska suspensionen av det etiska. Bara en sådan sak! Om någon av er har läst Aristoteles så vet ni kanske vad teleologi är. Det handlar om målbestämdhet, att ting och varelser har en inneboende potential och bestämning till något annat. En puppa är en potentiell fjäril för att ta en enkel bild. Med suspension avses ett tillfälligt upphävande av någonting.
Kierkegaard frågar sig i ”Fruktan och bävan” som utkom 1843 om det kan finnas en teleologisk suspension av det etiska eller enklare uttryckt: Finns det slutmål som gör att man på vägen bör tillåtas att åsidosätta moralen? Kan man i vissa fall behöva handla fel för att nå ett positivt slutresultat?
Jag har inget svar på frågan. Jag har istället ett nytt Kiekegaardspår. Och när jag läser Kierkegaard idag så läser jag honom på ett annat sätt än vad jag gjorde när jag var 23. Då var han så mycket mer en förebild, en stor tänkare. Nu kan jag se både det briljanta hos honom och det smått omogna, överspända geniet som förmodligen inte hade det helt lätt med sina sociala kontakter. Kierkegaard är en givande teoretisk samtalspartner men som förebild är han destruktiv och olämplig.
Boken ”Upprepningen” utkom också den år 1843 och den berör utan tvekan Kierkegaards egen relation till Regine Olsen som han var förlovad med. I Upprepningen frågar han sig, egentligen i linje med Springsteen, om det kan vara så att någonting som dör kan komma tillbaks, om det förlorade i livet kan tas igen genom att livet upprepas.
Upprepningen är skriven som en typisk 1800-talsmässig brevroman och häri ligger det romantiska draget. Kierkegaard försöker att göra det filosofiska och privata till skönlitteratur, men han lyckas egentligen inte så bra med något annat än just de teoretiska resonemangen.
I inledningen av romanen möter vi jag-personen som fått kontakt med en ung man som är upp över öronen förälskad i en ung kvinna. Jag-personen blir något av en kärleksmentor för den unge mannen, en lyssnare som ger tips och råd. Så här säger han i ett inledande passage:
”Han längtar till henne, han måste göra våld på sig själv för att inte hänga hela dagen hos henne. /---/ Å andra sidan älskade han henne ändå inte – han bara längtade efter henne. Medan detta pågick ägde en märklig förändring rum med honom. En litterär skaparkraft bröt fram hos honom, i en utsträckning som jag inte trodde var möjlig. Nu förstod jag genast allt. Den unga flickan var inte hans älskade, hon var anledningen till att det poetiska vaknade i honom och gjorde honom till en diktare. Därför kunde han inte annat än älska henne, aldrig glömma henne, aldrig vilja älska någon annan än henne – och ständigt bara längta efter henne.”Jag-personen i texten ger den unge mannen i råd att på en rad begåvade sätt försöka döda kärleken till kvinnan. Poängen är att han inte skall göra det våldsamt och inte heller låta det tona bort. Det skall inte ske på ett ädelt sätt utan på ett sådant sätt han att själv framstår som en idiot, som något helt igenom ont, men ändå inte för ont eftersom det bara kommer att locka henne än mer.
Den unge mannen hoppar av projektet och jag-personen beger sig till Berlin för att prova sin teori om det går att bli lycklig genom upprepningen. Han har varit i Berlin en gång tidigare och målet är att göra exakt samma saker, bo på exakt samma plats och så vidare och se om verklig upprepning är möjlig, för som han konstaterar – erinringen gör oss bara olyckliga. Upprepningen däremot är inte en rörelse bakåt utan en rörelse framåt. Vi lever i det förflutna men ändå med riktning framåt.
Det är lite som Groundhog Day det här. Med Kierkeggard i huvudrollen istället för Bill Murray.
Här blir romanen ganska tråkig och jag skumläser alltid den delen av boken. Slutklämmen är däremot intressant. Han får ett brev ifrån den unge mannen som nu har fått reda på att föremålet för hans kärlek har funnit en annan. Så här skriver han:
Jag är åter mig själv. Maskineriet har gått igång. Banden som höll mig fast är avklippta; trollformeln som hade förhäxat mig så att jag inte kunde komma åter till mig själv, är bruten. Det finns inte längre någon som lyfter sina händer emot mig, min befrielse är säkerställd, jag är född till mig själv; ty så länge som Ilithia knäpper sina händer kan den födande inte föda.Den unge mannen (och jag-personen) tycks landa i att påstå att detta är den verkliga upprepningen. Allting är tillbaks där det började. Han är fri ifrån kvinnan på samma sätt som han var innan de träffats. Hennes existens är honom numer helt oviktig.
Det är här jag tror att Kierkegaard ljuger. Han tappade aldrig greppet om sin Regine Olsen och om det här vittnar hela hans litterära gärning. Jag tror att Kierkegaard ville att upprepningen skulle vara möjlig, men den är inte det. Vi står inför valet att erinra, d.v.s. att fastna i det förflutna och i att analysera det som finns bakom oss, eller att släppa taget om det gamla och helt och hållet kasta oss in i det nya.
Kierkegaard själv säger på ett annat ställe (och de här raderna är flitigt citerade): Man lever livet framlänges men förstår det baklänges.
Vi har att välja mellan att leva och att förstå. Om jag tvingas att välja så kommer jag att välja livet. För tio år sedan hade jag valt förståelsen.
/Andreas
