Både Aftonbladet och Expressen såg det härförleden som sin journalistiska plikt att göra det möjligt för till exempel barn att bevittna hur maskerade män mördade en omaskerad man. Det hela var väldigt viktigt, menade man. Inte bara för det så ofta åberopade allmänintresset. Nej, det var nåt annat också. Något storslaget om att hela sanningen måste fram och att kurderna nu inte får sin sak prövad och att bilderna därför var nödvändiga att publicera.
Argumenten var röriga och hade inte med saken att göra men chefredaktörerna slog sig för sina ihåliga bröst och förklarade i varsin omfattande krönika hur viktigt det var att vi, den så kallade allmänheten, kunde få se Saddam Husseins död i flertalet bildserier och på webbteve.
Nu har en 9-årig pojke dött. Tillsammans med sin 10-åriga syster återskapade han Saddam Husseins avrättning som han tidigare sett på teve. Leken spårade ur och pojkens liv gick inte att rädda.
Det är en stor journalistisk gärning tycker vårt lands förnämsta chefredaktörer, men samma stora gärning har uppenbarligen lett till att ett nioårigt barn inte längre finns och att ett annat, om än året äldre, barn har blivit en mördare. Det här råkade hända i Pakistan men det kunde lika gärna ha hänt här.
Jag vet vilka som har svårast att sova. 10-åringar mår inte bra av att döda sina syskon och bödlar mår inte bra även om mannen de dödat varit en ond man.
Men våra chefredaktörer sover gott, med ett leende på sina upplagestegrande läppar. Kanske drömmer de om nya spännande avrättningar, du vet sådana som det är så viktigt att du och jag tittar riktigt noga på.
/Andreas
1 kommentar:
Hm...jag kan inte låta bli att tänka kritiskt och surfa kvällstidningarna med hissad varningsflagg. Kunde inte riktigt ta till mig att det skulle vara Saddams avrättning som ledde fram till barnens lek. Läste artikeln med gore-tex-inslagen hjärna, det rann av mig. Tänkte att det kunde ha hänt när som helst, och det skulle aldrig ha hamnat bland Aftonbladets feta webrubriker om det inte varit för att allt som nu kan knytas till en av de hetaste nyheterna ska ha stora rubriker. Men kanske är det sant? Troligen så. Ringar på vattnet. *tankeställd*
Jag har svårt att ta till mig detta överhuvudtaget. Själva avrättningen upprör mig, men jag tänker att det hela får ses som den allra yttersta hämnden? Att vedergällningen inte skulle vara legitim om den inte skulle vara lika tom på humanistiska värderingar och mänskliga rättigheter som Saddamregimen själv? Enligt mina tankar ett bevis på att landet är utan fostran, att hämndtraditionen och hämndkulturen är självgående. Alltid finns det någonting att hämnas. Det bara rullar på. Jag orkar inte annat än rycka på axlarna och tänka att de redan är förlorade, de kommer aldrig att få humanistiska värderingar och åtnjuta mänskliga rättigheter, fel av mig kanske, men det känns bara hopplöst och jag kan inte ta till mig skiten. (Ja och nu drar jag alla över en kam och låter illa. Skriver om folket som "de", en trögflytande ouppfostrad lägre stående massa av hämnd. Låter kanske hårt, men känslan jag får är bara så hopplös.)
Möjligen fel enligt mina värderingar, men än mer illa mår jag av att USA står där och ropar heja heja. Fy fan!
Skicka en kommentar