
Både Aftonbladet och Expressen såg det härförleden som sin journalistiska plikt att göra det möjligt för till exempel barn att bevittna hur maskerade män mördade en omaskerad man. Det hela var väldigt viktigt, menade man. Inte bara för det så ofta åberopade allmänintresset. Nej, det var nåt annat också. Något storslaget om att hela sanningen måste fram och att kurderna nu inte får sin sak prövad och att bilderna därför var nödvändiga att publicera.
Argumenten var röriga och hade inte med saken att göra men chefredaktörerna slog sig för sina ihåliga bröst och förklarade i varsin omfattande krönika hur viktigt det var att vi, den så kallade allmänheten, kunde få se Saddam Husseins död i flertalet bildserier och på webbteve.
Nu har en 9-årig pojke dött. Tillsammans med sin 10-åriga syster återskapade han Saddam Husseins avrättning som han tidigare sett på teve. Leken spårade ur och pojkens liv gick inte att rädda.
Det är en stor journalistisk gärning tycker vårt lands förnämsta chefredaktörer, men samma stora gärning har uppenbarligen lett till att ett nioårigt barn inte längre finns och att ett annat, om än året äldre, barn har blivit en mördare. Det här råkade hända i Pakistan men det kunde lika gärna ha hänt här.
Jag vet vilka som har svårast att sova. 10-åringar mår inte bra av att döda sina syskon och bödlar mår inte bra även om mannen de dödat varit en ond man.
Men våra chefredaktörer sover gott, med ett leende på sina upplagestegrande läppar. Kanske drömmer de om nya spännande avrättningar, du vet sådana som det är så viktigt att du och jag tittar riktigt noga på.
/Andreas