Som bekant känner man igen en riktig människovän på att han föraktar djur. Det går nämligen inte att kombinera kärleken till mänskligheten med tilltro till djuren.
Som den fina människa jag är har jag alltid kännt ett visst förakt, ja kanske rent av en viss avsmak, när jag tvingats förhålla mig till djur på annat sätt än genom att stoppa dem i min mun.
Särskilt tydligt blir det när man tänker på hunden, du vet han som lite ironiskt omnämns "människans bästa vän". Med detta menar man egentligen att tala om att det finns människor som är så ensamma och utstötta att de tvingas umgås med djur.
Hunden är den mest ynkliga av varelser. Helt oförmögen att ta ansvar för sitt eget liv. Lojal, trofast, osjälvständig och meningslös.
Människans bästa vän? Skulle inte tro det. För vem vill helst av allt ha viljelösa, dreglande, illaluktande och osjälvständiga vänner som man dessutom måste plocka bajs efter?
Katten hyser jag ändå viss respekt för. Den är lite som en elev i en OBS-klass som har förstått att man måste vara en del av skolsystemet men ändå väljer att vägra acceptera de regler som gäller.
Katter är tyvärr riktigt jobbiga. Det är deras problem.
Akvariefiskar tycker jag eventuellt om. De har klara fina färger och klarar sig själva i flera dagar om man bara slänger ner en liten vit sten i vattnet.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar