En indiepopätares bekännelser eller varför spelar man musik?

Det här kommer inte att bli någon rolig läsning. Inte för någon. Det är en rapport om frustration, en personlig sådan. Jag skriver den för att jag måste. Du kan sluta läsa precis när du vill.

Vi har en skiva på gång som först skulle ha getts ut i januari och sedan i mars och sedan i maj och sedan i juni och nu kanske i sommar eller ännu troligare till hösten. Den här gången har vi inga pengar att anlita någon som helst hjälp för och vi hade därför inget annat val än att producera och mixa själva. Egentligen har det också varit enormt roligt att få göra det. Rent konstnärligt. Jag tror att det blir bra också. Eftersom ändå ingen köper skivor längre så kommer vi dessutom äntligen att ha en produktionskostnad som ligger i linje med intäkterna. Projektet kan gå runt utan banklån och ekonomisk tandagnisslan denna gång. Kul.

Varför drar då skivan ut på tiden?

Svaret stavas tidsbrist i kombination med pengabrist. Vi måste jobba på med våra vanliga jobb och passa våra vanliga barn. När en av oss kan mixa så kan inte den andre. Vi trollar med knäna, tar med småbarn till studion (som förresten är James vardagsrum just nu där han försöker leva ett normalt liv med en massa sladdar och skit och också gå balansgången att inte bli vräkt på grund av för hög ljudvolym) och mixar när vi egentligen är utbrända, slutkörda och sömnlösa.

Den tid vi får loss för mixning av skivan är minimal och det går därför fram med snigelfart. Snigelfarten ökar också av att vi har utrustning som strular rätt så ofta (gissningsvis på grund av att datorn inte är den optimala). En hel del omstarter blir det. Eftersom mixerbordet vi äger bara har 8 kanaler så måste vi mixa i flera steg. Det är svårt att förklara, men det innebär förutom att det är mycket svårare att få en bra överblick över ljudbygget och att det tar kanske dubbelt så lång tid.

Jag har fått panik på det här och får då den enormt sköna och förlösande idén att låta hela Hanif ta paus (eftersom det ändå är en enda stor paus) och i stället spela in en EP i eget namn hemma i klädkammaren när sonen har gått och lagt sig. Då får jag i bästa fall loss 2 timmar per kväll om det är tyst nog. Jag kan arbeta snabbt. Gör bra kompromisser med mig själv. Gillar mina egna ljudbilder och mitt eget spel. Utan annan tekniker än mig själv måste jag springa fram och tillbaks mellan datorn och inspelningsrummet och när man är inne på tagning 40 är det inte kul. Men det funkar…

Åtminstone i teorin.

Jag började ikväll.

Innan jag kunde komma igång med det här fick jag hoppa in i bilen och genomsöka replokalen två gånger efter auktoriseringskoden till programvara till den mobila inspelningsutrustningen. Där slängdes det bort några timmar nyttig inspelnings- eller familjetid beroende på hur man ser det. Sen fick jag slita arslet av mig för att kunna installera programvaran eftersom datorn behagade skämta med mig ganska rejält. Efter ett tjugotal försök och åtskilliga omstarter lyckades jag slutligen få in en gammal och begränsad version av programmet.

Gott.

Klockan var då 21.55 och 22.00 är man lämpligen tystare än högljudd i en lägenhet.

Jag kan vara obehagligt envis när jag sätter den sidan till, så jag stämmer upp gitarren som dagen till ära är omöjlig att få att stämma i alla ackord. Det landar på en kompromiss som jag tror duger.

Så riggas micken upp… Ja, det går så där eftersom fästet har gått sönder. Jag får den i alla fall i lämplig position och pluggar in hörlurarna.

Nätbrum. Någon slags störning på elnätet.

Lyckas efter ett tag konstatera att insignalen tycks oförstörd, så med hjälp av dålig lyssning lyckas jag i alla fall få till några tagningar. Klockan är 22.45 och sonen skriker till. En mardröm kanske. Eller en farsa som väcker honom med dåligt intonerad gitarr.

Jag ger upp. Ingen tagning höll måttet.

Nya tag imorgon. Det ser jag redan fram emot. Jag har skapat mig ett nytt överhängande helvete. Och sen blir det mix med Hanif på måndag. Sista gemensamma tillfället som vi tycks kunna få till på den här sidan sommaren.

Det är kul med indiepop.

Jag förstår precis varför man stirrar på sina egna skor. Det har inget med blygsel att göra.

/Andreas