Ett förfasande över förfasandet över förfasandet

Såg precis Robert Aschberg (ni vet han som gav bort ett antal miljoner till Solvallakungen för några år sedan) i programmet Insider. Det som visades var ett inte helt nyanserat och väldigt rörigt reportagecollage varvat med debatt mellan den numer riksbekante Åke Green och två om möjligt ännu större galningar på ena sidan och två homosexuella debattörer på den andra.

Av någon för mig obekant anledning finns det människor som i kristendomens namn valt att lägga sin huvudsakliga missionsgärning på att förfasa sig över homosexualitet.

Av någon för mig lika obekant anledning finns det människor som i den granskande journalistikens namn valt att lägga sin samhällsgranskande gärning på att förfasa sig över, och att få andra att förfasa sig över, dessa ”homofober”.

Är det inte ett väldigt förfasande överallt?

Usch och fy. Allt är så äckligt och dumt. Usch vad de knullar i Big Brother-huset, när kommer reprisen? Fy vad Jyllands-Posten betedde sig illa, var kan jag få tag i bilderna?

Vad är det som är så farligt med att människor tycker olika egentligen? För hur kul vore det att leva i en värld där alla tycker som Jens Orback om allting?

Truman Show. Se den igen!

Vi borde starta varje ny dag med att tacka Gud för att det finns homosexuella, homofober, nazister, anti-nazister, vänstermänniskor, socialdemokrater, frimärkssamlare, körledare, curlingföräldrar, dagissnutar, postkodsmiljonärer, rättshaverister, rasister, djurrättsaktivister, satanister, dansbandssångare, storrökare, söndaskolefröknar, lapplisor, fredsaktivister, småbarnsföräldrar, barnhatare och kepsgubbar.

Alla har vi dock en gemensam fiende. Han kommer ibland i skepnad av Lars Leijonborg, ibland i skepnad av Jens Orback, ibland i skepnad av någon annan. Hans utmärkande drag är däremot alltid den politiskt korrekta hållningen och det stora förfasandet. Bevara oss från denna toleransens intolerans!

/Andreas