Till försvar för monarkin

Det har blivit allt mer populärt att hävda åsikten att Sverige borde ge upp sin monarki. Man menar till exempel att det är ovärdigt ett modern samhälle att ha en person som föds till en viss position. Tanken är intressant men den övertygar inte mig. Särskilt inte i tider när man föds in till allt annat (Stenbeckfödd, född och fostrad inom Socialdemokratin, född till arbetslöshet genom etnicitet o.s.v.).

Det fina med Kungen är ju just att han är en av oss – en vanlig dödlig, hopplös, småkorkad, dyslektisk och vänligt sinnad man med stora kunskapsluckor.

Vad vill ni ha istället? President? Jaha, tänk er hur uppblåst Göran Persson skulle bli om han inte bara blev självpåtagen landsfader utan också president. Och på vad sätt är en insmickrande person med den vanliga gå över lik-mentaliteten som präglar alla politiker en bättre representant för landet Sverige än en vanlig sävlig kung?

Kungen har ställt sig upp och sagt ifrån när andra inte vågat. Han gav sig på de norska sälslaktarna, gav det stöd åt tsunamidrabbade svenskar som politikerna inte kunde ge på grund av sin karriärmässigt nödvändiga empatistörning o.s.v.

Jag tänker på Gustav den femte. Helt eller halvt homosexuell. Gillade tennis, rökning och att sticka. Han hade inga ambitioner att utöva makt, såg bara snällt på när all bestämmanderätt flyttades över till riksdagen. Vår nuvarande kung är lika foglig och smidig. Vi borde vara tacksamma.

Däremot tycker jag att vi har all anledning att se upp med drottningen. I en kungs närhet vistas nämligen ofta diverse människor som längtar efter att en dag få kasta demokratin åt sidan. De längtar efter makt och smider luriga planer.

Kungen håller ni tassarna ifrån, han är en av oss. Eller som en kampanj för några år sedan uttryckte saken: Rör inte min kompis!
/Andreas