Tankar från den sjungande vaktmästarens far

Jag är förälder till ett barn och jag kan därför med hyfsad trovärdighet ge mig på min egen kategori.

Jag har mer än en gång hört föräldrar säga saker som "han kommer nog att syssla med musik eller böcker senare i livet för han älskar verkligen att lyssna på musik och att läsa" eller "Tvååringen kommer med all sannolikhet att jobba med bilar på något sätt för han älskar sin bilmatta".

Min son är ett halvår gammal och han gillar att sjunga samt att vifta med en stor nyckelknippa med färgglada nycklar. Jag skulle nu kunna dra slutsatsen att ödet bestämt honom att bli en sjungande vaktmästare.

Men, jag inser att vi inte är på väg mot ett samhälle där bibliotikarie, barnvisesångare, vaktmästare och bilmekaniker är i princip allenarådande yrken. Barn gillar att leka och föräldrar gillar att tro att denna lek innefattar någon slags magisk fingervisning om barnets framtida karriär. Mer än så är det inte.

Själv gillade jag att springa slalom mellan tuschpennor under pseudonymer som Stig Strand och Andreas Wenzel. Intressant nog jobbar jag verken som illustratör eller slalmomåkare.

/Andreas