Den som har han spar

Hanifbloggen har vilat länge, men som alltid när den vilat lite för länge sparkas skrivlusten igång av medlidandet som drivkraft.

Titta noga på bilden ovan. Den föreställer Karolina från Stockholm. Hon har sparat till sin drömresa i ett halvår. Och så gick resebyrån i konkurs och hon förlorade 60000:-. Som läsare av nättidningen Expressen förväntas vi känna medlidande.

60000:-. Det är mycket pengar.

På ett halvår?

Hur får man ihop 60000:- på ett halvår? Det får man inte. Det finns inte. Då har man 10000:- extra att stoppa undan varje månad.

Jag tycker att Karolina gott kan stanna hemma.

Leif Silbersky är en jävla pajas

Det är inte ofta man önskar att man vore Jan Guilliou. Man vill helt enkelt väldigt sällan sitta i TV-studios plufsigt uppsvällt självgod med jättekorta armar och prata kvasi-intellektuellt grabbsnack.

Men just nu hade det suttit fint att vara Jan Guilliou. Jag minns nämligen fortfarande hur han satt i en TV-studio jämte Mona Sahlin efter Toblerone-affären och sa: ”Mona Sahlin är en jävla pajas.” I sak var det inget förvånande med yttrandet. Det kändes ganska typiskt grabb-Janne. Det förvånande var reaktionen.

Till och med Mona nickade och höll med. När Jan Guilliou säger någonting så är det väldigt lätt så. När Jan Guilliou hittar på en kille som han kallar Arn så får han hela västgötaslätten att inbilla sig själv och andra att Arn faktiskt funnits.

Jan Guillou hävdar förresten att han skulle ha deltagit i OS-simning om han bara inte lagt av med sporten lite för tidigt. Jag gissar på att hans armar är för korta också men det sa han ingenting om själv.

Näväl, jag skulle vilja vara Jan Guilliou för ett kort uppläxande ögonblick och jag skulle välja att ge mig på rikspajasen Leif Silbersky. I princip allt som kommer ur den mannens mun är kvalificerad dumhet men den här gången tar han sitt eget pris. Det slutpläderas i Engla-fallet, ni vet hon som var en vanlig 12 år gammal flicka som blev våldtagen och mördad av en plufsig kille som heter Anders.

Silbersky tyckte att det var lämpligt att läsa högt ur Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” som skrevs åt en kampanj för trafiksäkerhetsverket om att ta det lugnt på vägarna. Poängen är att vem som helst kan bli en mördare om man inte tar det försiktigt när man kör.

Den här texten tyckte alltså Leif Silbersky att det kändes viktigt att läsa högt för bland annat Englas mamma. Varför då? Vad menar han? Texten har ingenting, absolut ingenting, med våldtäkter på 12-åriga flickor att göra.

Jag tar på mig min Jan Guilliou-dräkt och säger det:

Leif Silbersky är en jävla pajas.

Jag kan redan nu för mitt inre se hur han nickar och håller med. ”Ja, jag är en jävla pajas.”

RAPSODY IN COCK

För några år sedan begav sig Filip och Fredrik, TV:s söta tokstollar, till Los Angeles för att spela in en porrfilm som sändes på svensk TV. De kallade den för Rapsody in Cock och scenariot i filmen var att Robert Wells hade samlag med Sofia Kjellgren. En otroligt lustig idé i idévärlden, ganska osmakligt i verkligheten.

För en herrans massa år, på den tiden ryska U-båtar hamnade på fel kurs, sa Tomas Bodströms pappa något riktigt dumt. Han sa någonting i stil med att ”Sverige är neutralt men alla vet egentligen vilken sida vi håller på”. Han hade rätt, men man får inte säga så. Säger man så blir man deporterad till Norge.

Med detta hot ovanför mitt huvud skall jag ändå be dig som läsare att hålla pappa Bodströms ord i huvudet och jag vill också be dig att reflektera över fenomenet Rapsody in Cock.

Allt det här är nämligen löjligt aktuellt just nu. Robert Wells folkhemsglamourkoncept har visat sitt rätta ansikte och ansiktet är förbluffande nog än mer fasansfullt än någonting Filip och Fredrik skulle kunna skoja ihop med moralknappen avstängd.

En barnflicka säger sig ha blivit utsatt för en våldtäkt utförd av en chilensk vokalist och i kulisserna sitter Tomas Bodström, offrets juridiska ombud, och vi tänker alla precis samma sak som Tomas pappa gjorde en gång i tiden. Vi är neutrala tills dom fallit men alla vet att han är skyldig.

Själv har jag roat mig (roa är fel ord) med att läsa rapporterna från rättegången flitigt och det känns högst osannolikt att Toto Beltran inte är skyldig och det känns högst osannolikt att han inte kommer att dömas för våldtäkt på den 18-åriga barnflickan. Kanske kommer han också att dömas för de övergrepp han anklagas för gentemot en 6-årig flicka.

På ena sidan i rättegången finner man artister som plötsligt tar bladet ifrån munnen och stöttar barnflickans berättelse, på andra sidan finner man Robert Wells, dennes turnéledare och pianofånet Anders Berglund. Det finns en avgörande skillnad mellan de två grupperna och den heter pengar och en viss dos pianofåneri.

Robert Wells vet att hans guldkalv är på väg att transformeras till Rapsody in Cock och han vet att det här kan innebära slutet för hela konceptet, inte därför att han aktivt begått någon kriminell handling utan därför att han begått en moraliskt förkastlig handling genom att förtiga en våldtäkt i syfte att inte förstöra good business. För det är givetvis vad som hänt. Tomas Bodströms klarsynte pappa hade sagt det rakt ut, sonen väljer att insinuera det genom kloka frågor i rättssalen.

Det mest skrämmande i hela den här soppan är att den som kanske fått betala hårdast för karriärtörstande artisters och profithungriga pianoboogierockares moraliska svek kan vara en 6-årig flicka. De påstådda övergreppen mot henne ägde rum efter Tito Beltrans eskapader på Rapsody in Rock-turnén. Genom den tystnad man valde för att skydda sina pengar kan man också ha möjliggjort ett övergrepp på ett litet barn. Tänk på det nästa gång du bokar biljetter till en härlig kväll med Robert Wells och Anders Berglund.

SARAH PALIN - EN LEVANDE ACTIONDOCKA

Sarah Palin finns som actiondocka. Någon mer än jag som reflekterat över att skillnanden mellan dockan och människan är i princip obefintlig?

/Andreas

MARTIN HAR MISSAT NÅGOT

I Göteborgs-Posten har gamla Robinson-deltagaren och tillika krögaren Alexandra Zazzi varje vecka en matspalt. Själva grundidén är att läsare ställer frågor om recept och sen så svarar Alexandra.

I dagens tidning har signaturen Martin skickat in följande briljanta brev:

Hej Alexandra! Hur kokar man kräftor? Jag kommer att få några kilo flodkräftor från min granne. Har du något bra recept? Hur gör man för att vara human när man kokar dem? Vad kan jag servera till om jag skall ha kräftskiva?

Det är nu år 2008. Nästa år är det fyrtio år sedan den första människan satte sin fot på månen. Vi lever ett informationsflöde utan dess like. Det tar ungefär en halv minut att med hjälp av Internet få reda på svaret på vilken fråga som helst. Det är mot bakgrund av det här signaturen Martins brev bör läsas.

Martin skall få några kilo flodkräftor av en granne. Det första Martin gör när han får reda på det här är att plocka fram brevpapper, skriva ner den här texten, skaffa frimärke, stoppa texten i ett kuvert, ta sig till en brevlåda. Sedan sätter sig Martin ner och väntar på att just hans fråga eventuellt skall tas in i tidningen och besvaras.

Jag tror att Martin har missat något.

Men Martin har trots allt tur. Robinson-Alexandra tar sig an just hans frågor. Han får reda på att det är gott med ostar och nybakt bröd samt krämig paj. Han får också reda på att man bäst tillagar kräftor genom hastig kokning.

Martin, du kunde frågat grannen, eller vilken granne som helst för den delen. Alla som någonsin varit på en kräftskiva eller sett en kräftskiva på teve känner till det här. Barn känner till det här.

Men Martin sitter där med en låda levande flodkräftor som han fått av sin granne. Han sitter där och bara väntar. Hoppas att Alexandra snart tar in mitt brev, tänker han, för han märker att det rör sig allt mindre där i lådan.

Nej.

Martin har inte skrivit något brev. Det finns ingen Martin. Inte ens Martin Melin, ni vet han som var polis och blev dragen i snoppen för våra licenspengar i första omgången av Robinson, skulle vara korkad nog att fungera på det här sättet.

Brevet är påhittat av någon träskalle till journalist eller av Alexandra själv. Ett spännande näsat steg för Göteborgs-Posten vore att låta förstejournalist Britt-Marie Matsson intervjua sig själv eller att låta Sture Hegerfors komma på sina egna skämt.

Om den Kristdemokratiska Knullis-policyn

Två Dagar innan julafton har någon på Kristdemokaretrnas högkvarter surfat in på sajten ”knullis”. 22 besök hann det bli allt som allt. Partisekreterare Lennart Sjögren är upprörd. ”Vi ser över både säkerhet och vår Internetpolicy för att se om det är något i policyn som vi behöver förtydliga”, säger han till Göteborgs-Posten. Det här väcker min nyfikenhet. Hur ser egentligen en oklar policy kring sidan ”knullis” ut?

Det roligaste med Lennarts kommentar är att den i vanlig politikerordning visar att han tror att allt handlar om en oklart skriven policy. Självklart har det suttit en kåt partiarbetare och slösurfat lite. Problemet är varken större eller mindre än så.

Kåta partiarbetare botas inte med Kellogs Cornflakes, förböner eller partipolicys. För kåtheten vet liksom policyskrivandet inga gränser. Erektioner och sirliga formuleringar om beteende finner man på alla sidor blockgränserna. Inte minst i juletid.

Brev från en osexig reskamrat

Det är på Facebook allting händer. På Facebook finner man vägen, sanningen och livet.

Det är därför det smärtar mig så att ta del av resultatet av applikationen ”compare people” genom vilken mina interaktiva vänner kan välja mellan två slumpvis utvalda vänner och fastställa vem av dessa två de helst vill göra det och det med eller tycker det och det om.

Enligt tillgänglig statistik är jag toppnoterad som reskamrat. Det är mitt mest utmärkande drag. Jag är alltså någon man vill resa med. Det här skrämmer mig. Jag är ju feg, okunnig om andar kulturer, måttligt språkbegåvad och allmänt ointresserad av annan lokal kultur än den man finner på pubar och caféer.

Jag är något mer glädjande en social person med bra humor som är eller skulle vara en bra far till ett barn. Jag är också högst giftasduglig och pålitlig.

Däremot tycks jag inte vara särskilt söt, sexig eller atletisk. Jag kan stå ut med det här. Det som smärtar mig mest av allt, längst ner på listan:

En (1) person har röstat och jag har förlorat. Mot vem vet jag inte. Jag är i alla fall minst trolig att nå framgång av mig och denne någon. Förmodligen stämmer det, men det gör ändå ont på något sätt. För innerst inne känner jag ändå att framgången bara väntar runt hörnet… eller var det nästa hörn… eller nästa… eller… Resan fortsätter. Vill du bli min reskamrat?

/Andreas

Den som är fri från synd kastar första bumerangen

Redan 1979 skrev Björn Ulveaus följande text:

Gimme, gimme, gimme a man after midnight.
Won’t somebody help me chase the shadows away?

Några år senare gick han med i Humanisterna, eller Humanetiska förbundet som den ateistiska rörelsen tidigare hette.

Humanisterna, som inte skall förväxlas med humanist i ordbokens mening, är en organisation där man utifrån en bokstavstrogen texttolkning avfärdar all religion som vidskepelse. Man menar att religionerna lurar människor. Allt som inte är vetenskap är bluff och båg. Det finns ingen Gud. Gud används för att förslava människor. Om människor hade slutat tro på Gud så hade världen varit en bättre plats.

Utifrån Gimme, Gimme, Gimme (a man after midnight) är det lätt att förstå Björns position och man anar att det är en ung humanetiker som famlar i mörkret efter existensens dolda sanningar. ”Kan inte någon hjälpa mig att jaga bort alla skuggor?” frågar sig Björn och han vet – här under Abbas allra glittrigaste glansdagar – att det var en man, eller en medmänniska, som skulle hjälpa honom, inte en påhittad och död Gud.

Samma tanke uttrycks i Dancing Queen:

You come in to look for a king
Anybody could be that guy
Night is young and the music's high
With a bit of rock music, everything is fine

Vem som helst kan vara den där Guden som du letar efter. Det enda vi behöver är lite rockmusik och allt skall bli bra.

Men när Gud är död och ersatt av en bit rockmusik, hur vet vi då vad som är rätt och fel i livet? Hur vet vi hur vi skall behandla våra medmänniskor om vi stryker tio Guds bud eller Koranens Suror? Jag tror att Björn Ulveaus svar lätt kan sammanfattas i raderna ”Every feeling you're showing is a boomerang you're throwing” från låten Bang-A-Bomerang. Formuleringen känns ganska mycket som en variant på bergspredikans gylllene regel: ”Allt vad ni vill att andra skall göra mot er, skall ni också göra mot dem.”

Bjrön Ulveaus behöver därför inga Gudar. Han behöver ingen död kyrka eller några förlegade normsystem. Han är inte bunden av någon tradition alls. Han har sin bumerang-teori som hindrar honom från att behandla andra människor illa och han har sitt medlemskap i föreningen Humansiterna. Björn Ulveaus är fri från religionens förslavande band. Glad kan han nynna:

Ba ba ba ba baa, ba ba ba ba baa ba-ba
Honey I'm still free
Take a chance on me

Konsumkärringar och portotabeller

Idag mötte jag hon som finns lite överallt men som gärna är anställd på till exempel Åhlens eller Konsum.

Jag skulle posta ett brev till Österrike. Detta brev vägde på min våg hemma ganska exakt 250 gram. En perfekt vikt eftersom brev vägandes max 250 gram kostar 40:- att skicka till europa medan brev vägande mer än 250 gram kostar 70:-.

Posten har flyttat in i Konsumbutiken och därmed har också konsumtanten flyttat in i posten. När jag sträcker fram brevet och ber om frimärke tvingar hon mig först att betala extraavgift för att paketet är skrymmande (vilket det inte är eftersom det lätt går ner i en brevlåda men jag orkar inte tjata) och därefter hävdar hon att portoavgiften är 70 kronor.

”Sa du fyrtio”, säger jag.
”Nej sjuttio”, säger hon.
”Det borde bli fyrtio”, säger jag. ”Fyrtio kronor om det väger 250 gram enligt er egen portotabell”
”Nej. Brevet väger 251 gram”, säger tanten och ser butter ut.
”Det är ett gram för mycket”, säger jag och funderar på om jag skall föreslå att ta ut det där grammet med rökheroin som jag råkat stoppa ner av misstag. I stället säger jag:
”Du, jag tror jag chansar. Jag har lite svårt att tänka mig att posten kommer att jaga mig och inkräva betalning för att jag skickat post som är ett gram för tung”.
Hon muttrar surt och tar betalt för frimärkena. Hela hennes varelse lyser av förakt inför en människa som hon upplever skall till att lura till sig en fördel, som skall till att stjäla. I Konsumtantens ögon är jag en ond varelse.

Min poäng här är att lyfta fram det obehagliga i att det finns människor som njuter av att sätta dit andra människor för precis vad som helst helt utan någon anledning alls. Gymnasielärarkärringar vill stjäla mobiltelefonerna från sina elever, spårvagnskontrollanten vill dela ut böter till ungdomar som de hatar och konsumtanter vill jävlas med alla. Hon hade tänkt att lura mig att brev som väger 251 gram på konsums våg inte lika gärna kan väga 249 på postens. Den här typen av dumhet är äcklande.

Kort uttryckt handlar det om en människosyn och verklighetssyn där regler och siffror är överordnade människor och sunt förnuft.

Kostcirkelargument

Minns du kostcirkeln? Den fanns på varje sida i din hemkunskapsbok. I korthet gick den ut på att du skall äta all sorts mat. Det fanns en mjölkproduktscirkel, en spannmålscirkel, en köttcirkel, en äggcirkel, en fiskcirkel o.s.v. Allt var bra. Poängen var att visa på vikten av en varierad kost där ingenting är förbjudet men att just variationen var bra.

Det slår mig att tiderna har förändrats. Det är ingen som pratar om kostcirkeln längre. Nu är det Atkins, stenåldersdiet och andra dumheter. En del äter bara kött och andra äter bara fett. En del undviker socker och andra undviker fett.

Vad säger det här om vår tid? En hel del tror jag.

Vi lever i en tid där valfrihet har blivit ett honnörsord större än frihet, jämlikhet och broderskap. Vi skall själva välja och att välja innebär både att göra positiva val, men också att välja bort saker.

Vi kan egentligen inte kontrollera så mycket. Vi tror att vi väljer elbolag men det är elbolagen som väljer oss. Vi tror att vi väljer teleoperatör men vi har egentligen inget val – i alla fall inget val som gör någon konkret skillnad. Samtidigt som valfrihet basuneras ut som frälsningsväg lever vi alltså i en insikt om att de val vi gör egentligen är helt meningslösa. Det är då vi söker oss till maten.

Tröstätande är ett gammalt välkänt fenomen och jag tror att det är precis vad det handlar om. ”Jag äter hur mycket fett jag vill men går ändå ner i vikt eftersom jag undviker socker”, säger någon och fastslår därigenom sin frihet. Den som aktivt väljer bort kostcirkelsinnehåll känner sig som en fri människa, som en autonom väljare. Han eller hon har själv styrt. Det är inte staten, folkhemmet, hemkunskapsfröken eller någon annan som hittat på.

Jesus sa att det är inte det som kommer in i vår mun utan det som kommer ur den som gör oss orena. En ganska snygg tanke och också förklaringen till varför den kristna västvärlden är den enda plats på jorden där all mat i grundläget är tillåten. Annars handlar religion faktiskt ganska mycket om rent och orent och då specifikt kopplat till ätande.

Sverige är ett sekulariserat land. Med det menas att vi inte längre vill vara kompisar med Gud. Vi vill inte leka med honom mer. Han tar bara våra leksaker. Något i den stilen.

För att få någon struktur i vår religiösa vilsenhet söker vi oss mot nya religiösa marker och där spelar matförbud en stor roll. Den som undviker socker eller frossar i fett gör i princip samma sak som den som vägrar äta griskött eller som vältrar sig i halal- eller kocherslaktat kött.

Med kostcirkeln var det något annat. Den påminner lite om folkhemmet. Om socialdemokratin när den är som bäst. Alla skall med. Nej. Alla skall inte med men alla skall äta ordentligt med mat och sluta fåna sig. Kostcirkeln är en stabil påminnare om vad som egentligen betyder någonting här i livet.

Mördarmänniskor

Överallt detta prat om mördarsniglar. Tidningarna frossar i artiklar om lämpliga bekämpningsmedel, kockar levererar förslag på recept och det tipsas om att mörten nappar på agn med mördarsnigel. Ord som snigelplåga och snigelinvasion finns snart i ett nyordslexikon nära dig.

Hur blev det då så här? Hur kommer det sig att annars milda och timida djurälskare med glädje stampar sönder, eldar upp, fryser in och slår ihjäl små oskyldiga varelser?

Att döda sniglar har blivit en folksport och ett kärt beteende snart lika stort som Allsång på Skansen, lådvin i husvagn eller hustrybyten i radhusområden. Alla dödar sniglar för sniglarna skall bort.

Jag tycker synd om snigeln. Lilla snigel akta dig.

Till och med själva ordet mördarsnigel är en konstruktion i syfte att demonisera snigeln till den grad att utrotandet av honom upplevs som acceptabelt. Nu tycker ni att jag går för långt (och det gör jag så gärna) men faktum är att man i nazityskland hade samma retorik för att legitimera utrotandet av judar.

Jag tror att det är den avskaffade fastighetsskattens fel. Husägare har fått hybris, blivit galna, tappat förståndet. De står där i sina trädgårdar med alldeles för mycket pengar och tid och istället för att ondgöra sig över araber, socialbidragstagare eller andra samhällsfiender ger man sig nu på snigeln. Araberna och socialbidragstagarna har ju redan oskadliggjorts med hjälp av den borgerliga segregationspolitiken som gjort att husägare genom ekonomiska omfördelningar av resurser, från de mest behövande till de minst behövande, nu har råd att lägga ofantliga summor pengar på plasmateveapparater och snigelgift.

Det finns helt enkelt ett överskott av kapital hos snigelhatare och snigelhatare blir man om man äger fastighet med tillhörande trädgård. Fastighet med trädgård äger man i Sverige endast om man är gammal, ”helsvensk”, landsortsbo eller av annan anledning lever i ekonomiskt överflöd.

Så, snigeln är vår stolte revolutionär, den perfekte kommunisten. Han kryper fram som ett spöke över Europa… Jag ser med glädje fram emot en ännu större invasion nästa år.

/Andreas

Barndomsminne

Jag vet inte om alla syskonpar har det likadant. Det är bara ett och ett halvt år mellan mig och storebrorsan och idag kom jag att tänka på att det på något sätt var som om vi under uppväxtåren var tvungna att tycka olika om allting. Har ingen aning om hur det blev så, om det var något som brorsan bestämde (det kan ha varit så) eller om vi helt enkelt tyckte att det var schysst att dela på åsikterna lite. Vi kunde i alla fall inte dela på idolerna tydligen.

Här nedan följer en lista på brorsans val till vänster och mina till höger. Om jag misstagit mig på någon punkt Johan (och om du läser det här) så känn dig fri att korrigera i kommentarsdelen.

Ingemar Stenmark – Stig Strand
Sokrates – Eder
Mikael Appelgren – Jan-Ove Waldner
Tommy Holmgren – Tord Holmgren
Ray Ewing – Bobby Ewing (jag gillade Cliff Barnes också men jag tror att han var vikt åt syrran)
Tarzan – Fantomen
Skid Solo – Johnny Puma
Per Herrey – Richard Herrey

Sen minns jag att Johan gillade Glenn Holm också. Jag tror att han var den ende som gjorde det på den tiden. Han var liksom allas siste-Glenn i Göteborg. Efter Hysén, Strömberg och Schiller. Jag gillade Hysén. Det gör jag fortfarande.

/Andreas

Att sålla agnarna från vetet gäller inte bara vid brödbak...

Tobias heter en jämnårig kille som enligt dagens tidning tycker om att baka bröd och att odla örtväxter. Han glömde under några år att betala sin TV-avgift och han tycker att det är viktigare att svenska arbetsplatser besitter kompetent personal än att Sverige tar hand om mordhotade, åsiktsförföljda, krigstraumatiserade eller till exempel våldtagna barn.

Så här säger Tobias, som händelsevis råkar vara din folkvalde – den du röstade in att företräda dig i invandrarfrågor:

”Folk ska veta att det är ett arbete som är inträdesbiljetten till Sverige och inget annat”

Därmed slår han ett slag för arbetskraftsinvandring med liknande argument som bland annat liberalnazisterna Folkpartiet använt tidigare. Folkpartiet vill ge bonusar till språkbegåvade nysvenskar och Tobias vill att de skall veta därute i till exempel Somalia och Irak att till Sverige kan man minsann inte tro att man bara kan komma och lata sig. Tänk på det när bomberna faller. Tänk på det när kvinnor och barn våldtas. Tänk på det när ni flyr för era liv. I Sverige, där har den som bäst behövs på jobbet förtur, inte den som bäst behöver hjälp.

Jag mår illa.

Man skall inte gömma flyktingar, säger Tobias i tidningsintervjun. Man gör flyktingarna en ”björntjänst”, säger han och kunde lika gärna fortsatt: ”och en björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som du lever här”.

Det är det han menar. Gilla läget, skulle Tomas Ledin sagt istället. Gi la la la la läget. Ge dig frivilligt av tillbaks till det land du flydde ifrån eller skaffa dig ett jobb illa snabbt fast ingen vill ha dig eftersom du har fel efternamn och eftersom kriget skadat dig och gjort dig oduglig som samhällsbyggare.

Att ställa krav är att bry sig. Ryck upp dig! Tänk inte mer på den där massvåldtäkten, tänk inte mer på den där olyckliga incidenten då din tvåorige sons hjärna rann ut genom kulhålet! Skaffa jobb då för fan! Ni kan ju inte bara komma hit och leva på våra pengar!

Den medmänniska som skulle komma på tanken att sätta sig upp mot Tobias och hans gelikars teori om det lämpliga i att ibland skicka människor mot död och lidande anklagas för att i själva verket vara dem som gör de hjälpsökande människorna skada.

Flyktingarna vet alltså inte bäst själva. Omtänksamma och gästfria människor som upplåter sina hem vet inte heller bäst. Bäst vet Tobias. Han vet också receptet på flertalet bröd och kan namnet på många örter (men han hade tyvärr under några år svårigheter med att förstå det krångliga svenska systemet med tevelicens).

Jag äcklas.

Tomas Andersson Wij har skrivit en låt som heter Sommaren 77. Texten är värd att publicera i sin helhet:

Sommaren sjuttiosju
var du gömd hos oss
I ett radhus med altan
Du hade flytt ditt land
och kommit ända hit
Och sen tvingats fly din man

Jag var fem år och du satt hos mig en kväll
Och sa, glöm aldrig bort det här

Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt land ditt land

Ikväll hörs grindarna
Rassla till och låsas
Jag ser flygplansljus
Vad som hände dig sen
Vet vi inget om
Är du där ute ännu?

Jag är en man idag
jag har pengar, jag har jobb
Har ett hem och mer ändå

Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt hem ditt hem
Om du än en gång
måste lämna allt
Då är mitt land ditt land

Planet landar nu
Polis och hundar här
I Sverige kallt och rått
Planet öppnas nu
Polis och hundar här
Ser dig gå av
och föras bort

/Andreas

Värd så mycket mer

Jag vill bara berätta att en trevlig kille och en fin människa har gått bort. Han hette Rahim och jobbade i en kiosk på Länsmansgården. Han blev för inte länge sen klar med sfi, något han kämpat med länge. Häromdagen fick några personer för sig att hans liv var värt några hundra, kanske ett par tusen kronor.

Jag vet inte om problemet är knivinnehav, tv-våld eller den alltmer utbredda girigheten. Men jag vet att Rahim var värd mer än att dö på det sättet.


Ismael

Om rakryggade banktjänstemän och fulla häckar

Häromdagen drabbades jag av två tänkbara bloggtexter. De hade liksom inte med varandra att göra, men nu sitter jag ändå här och tänker att det kanske går att få ihop två tankar till en på något vis.

Först funderade jag över uttrycker ”häcken full”. Vad menas? Vad är den egentligen full av? Jag har häcken full… Det känns inte riktigt bra.

Sen åkte jag förbi det lokala bankkontoret och såg en banktjänsteman kliva ut ur lokalen och in i sin bil. Det slog mig att han gick med rak rygg på ett alldeles speciellt sätt, på ett sätt som bara människor gör som bär kostym men som ändå inte riktigt vuxit in i kostymen så att säga. Banktjänstemän bär ofta kostym på detta sätt.

Det är raka ryggar på banken.

Vad i helvete gör dom på banken efter tre? frågade sig Hasse och Tage. Jag vill vända på frågan. Vad i helvete gör dom på banken innan tre?

När jag var kanske tjugo – det var på den tiden människor faktiskt betalade räkningar och annat genom att gå in på bankkontoret – skulle jag ta ut pengar i en bankomat. Minneslapparna kunde tyvärr inte ges och jag kände mig osäker över hur mycket pengar jag hade på kontot, så jag klev in på bankkontoret som låg alldeles där för att ta reda på den saken.

Jag fick då reda på att det minsann var min egen uppgift att hålla reda på den saken. ”Du skriver väl upp i en bok varje gång du tar ut pengar?” frågade hon. ”Det gör alla”, sa hon. ”Du tror väl inte att någon annan skall hålla reda på din ekonomi åt dig”, fortsatte hon och blängde på mig som om jag var en idiot. Jag tror till och med att hon han kalla mig för oansvarig innan jag trots allt kunde få reda på mitt saldo.

Sådant är jag aldrig med om längre. Förklaringen är enkel. Satkärringen jobbar säkert kvar men jag är nu en drygt trettioårig gubbfan och en sådan säger man inte samma saker till. Jag vet att INGEN skriver upp sina bankomatuttag i en bok och jag vet att en otrevlig banktant har en chef som jag kan be att få tala med. Framförallt så frågar jag inte om det går att få reda på sitt saldo jag förutsätter att det går och det gör det också.

Jag tror att de har häcken full på banken och att det är därför kontoret stänger så tidigt och jag tror att det är därför de går med så raka ryggar. Prova själv hur enkelt det är att gå med krokig rygg och ett välmatat anus.

Oj, jag gick över gränsen där va?

Finns det barn som läser bloggen?

Förlåt.

Så går det när man försöker förena två oförenliga tankar.