Hanifbloggen

Den som har han spar

2009-01-26T16:52:00.004+01:00

Hanifbloggen har vilat länge, men som alltid när den vilat lite för länge sparkas skrivlusten igång av medlidandet som drivkraft.

Titta noga på bilden ovan. Den föreställer Karolina från Stockholm. Hon har sparat till sin drömresa i ett halvår. Och så gick resebyrån i konkurs och hon förlorade 60000:-. Som läsare av nättidningen Expressen förväntas vi känna medlidande.

60000:-. Det är mycket pengar.

På ett halvår?

Hur får man ihop 60000:- på ett halvår? Det får man inte. Det finns inte. Då har man 10000:- extra att stoppa undan varje månad.

Jag tycker att Karolina gott kan stanna hemma.

Leif Silbersky är en jävla pajas

2008-09-27T15:55:00.001+02:00

Det är inte ofta man önskar att man vore Jan Guilliou. Man vill helt enkelt väldigt sällan sitta i TV-studios plufsigt uppsvällt självgod med jättekorta armar och prata kvasi-intellektuellt grabbsnack.

Men just nu hade det suttit fint att vara Jan Guilliou. Jag minns nämligen fortfarande hur han satt i en TV-studio jämte Mona Sahlin efter Toblerone-affären och sa: ”Mona Sahlin är en jävla pajas.” I sak var det inget förvånande med yttrandet. Det kändes ganska typiskt grabb-Janne. Det förvånande var reaktionen.

Till och med Mona nickade och höll med. När Jan Guilliou säger någonting så är det väldigt lätt så. När Jan Guilliou hittar på en kille som han kallar Arn så får han hela västgötaslätten att inbilla sig själv och andra att Arn faktiskt funnits.

Jan Guillou hävdar förresten att han skulle ha deltagit i OS-simning om han bara inte lagt av med sporten lite för tidigt. Jag gissar på att hans armar är för korta också men det sa han ingenting om själv.

Näväl, jag skulle vilja vara Jan Guilliou för ett kort uppläxande ögonblick och jag skulle välja att ge mig på rikspajasen Leif Silbersky. I princip allt som kommer ur den mannens mun är kvalificerad dumhet men den här gången tar han sitt eget pris. Det slutpläderas i Engla-fallet, ni vet hon som var en vanlig 12 år gammal flicka som blev våldtagen och mördad av en plufsig kille som heter Anders.

Silbersky tyckte att det var lämpligt att läsa högt ur Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” som skrevs åt en kampanj för trafiksäkerhetsverket om att ta det lugnt på vägarna. Poängen är att vem som helst kan bli en mördare om man inte tar det försiktigt när man kör.

Den här texten tyckte alltså Leif Silbersky att det kändes viktigt att läsa högt för bland annat Englas mamma. Varför då? Vad menar han? Texten har ingenting, absolut ingenting, med våldtäkter på 12-åriga flickor att göra.

Jag tar på mig min Jan Guilliou-dräkt och säger det:

Leif Silbersky är en jävla pajas.

Jag kan redan nu för mitt inre se hur han nickar och håller med. ”Ja, jag är en jävla pajas.”

RAPSODY IN COCK

2008-09-16T11:57:00.001+02:00

För några år sedan begav sig Filip och Fredrik, TV:s söta tokstollar, till Los Angeles för att spela in en porrfilm som sändes på svensk TV. De kallade den för Rapsody in Cock och scenariot i filmen var att Robert Wells hade samlag med Sofia Kjellgren. En otroligt lustig idé i idévärlden, ganska osmakligt i verkligheten.

För en herrans massa år, på den tiden ryska U-båtar hamnade på fel kurs, sa Tomas Bodströms pappa något riktigt dumt. Han sa någonting i stil med att ”Sverige är neutralt men alla vet egentligen vilken sida vi håller på”. Han hade rätt, men man får inte säga så. Säger man så blir man deporterad till Norge.

Med detta hot ovanför mitt huvud skall jag ändå be dig som läsare att hålla pappa Bodströms ord i huvudet och jag vill också be dig att reflektera över fenomenet Rapsody in Cock.

Allt det här är nämligen löjligt aktuellt just nu. Robert Wells folkhemsglamourkoncept har visat sitt rätta ansikte och ansiktet är förbluffande nog än mer fasansfullt än någonting Filip och Fredrik skulle kunna skoja ihop med moralknappen avstängd.

En barnflicka säger sig ha blivit utsatt för en våldtäkt utförd av en chilensk vokalist och i kulisserna sitter Tomas Bodström, offrets juridiska ombud, och vi tänker alla precis samma sak som Tomas pappa gjorde en gång i tiden. Vi är neutrala tills dom fallit men alla vet att han är skyldig.

Själv har jag roat mig (roa är fel ord) med att läsa rapporterna från rättegången flitigt och det känns högst osannolikt att Toto Beltran inte är skyldig och det känns högst osannolikt att han inte kommer att dömas för våldtäkt på den 18-åriga barnflickan. Kanske kommer han också att dömas för de övergrepp han anklagas för gentemot en 6-årig flicka.

På ena sidan i rättegången finner man artister som plötsligt tar bladet ifrån munnen och stöttar barnflickans berättelse, på andra sidan finner man Robert Wells, dennes turnéledare och pianofånet Anders Berglund. Det finns en avgörande skillnad mellan de två grupperna och den heter pengar och en viss dos pianofåneri.

Robert Wells vet att hans guldkalv är på väg att transformeras till Rapsody in Cock och han vet att det här kan innebära slutet för hela konceptet, inte därför att han aktivt begått någon kriminell handling utan därför att han begått en moraliskt förkastlig handling genom att förtiga en våldtäkt i syfte att inte förstöra good business. För det är givetvis vad som hänt. Tomas Bodströms klarsynte pappa hade sagt det rakt ut, sonen väljer att insinuera det genom kloka frågor i rättssalen.

Det mest skrämmande i hela den här soppan är att den som kanske fått betala hårdast för karriärtörstande artisters och profithungriga pianoboogierockares moraliska svek kan vara en 6-årig flicka. De påstådda övergreppen mot henne ägde rum efter Tito Beltrans eskapader på Rapsody in Rock-turnén. Genom den tystnad man valde för att skydda sina pengar kan man också ha möjliggjort ett övergrepp på ett litet barn. Tänk på det nästa gång du bokar biljetter till en härlig kväll med Robert Wells och Anders Berglund.

SARAH PALIN - EN LEVANDE ACTIONDOCKA

2008-09-10T17:35:00.002+02:00

Sarah Palin finns som actiondocka. Någon mer än jag som reflekterat över att skillnanden mellan dockan och människan är i princip obefintlig?

/Andreas

MARTIN HAR MISSAT NÅGOT

2008-08-14T19:57:00.001+02:00

I Göteborgs-Posten har gamla Robinson-deltagaren och tillika krögaren Alexandra Zazzi varje vecka en matspalt. Själva grundidén är att läsare ställer frågor om recept och sen så svarar Alexandra.

I dagens tidning har signaturen Martin skickat in följande briljanta brev:

Hej Alexandra! Hur kokar man kräftor? Jag kommer att få några kilo flodkräftor från min granne. Har du något bra recept? Hur gör man för att vara human när man kokar dem? Vad kan jag servera till om jag skall ha kräftskiva?

Det är nu år 2008. Nästa år är det fyrtio år sedan den första människan satte sin fot på månen. Vi lever ett informationsflöde utan dess like. Det tar ungefär en halv minut att med hjälp av Internet få reda på svaret på vilken fråga som helst. Det är mot bakgrund av det här signaturen Martins brev bör läsas.

Martin skall få några kilo flodkräftor av en granne. Det första Martin gör när han får reda på det här är att plocka fram brevpapper, skriva ner den här texten, skaffa frimärke, stoppa texten i ett kuvert, ta sig till en brevlåda. Sedan sätter sig Martin ner och väntar på att just hans fråga eventuellt skall tas in i tidningen och besvaras.

Jag tror att Martin har missat något.

Men Martin har trots allt tur. Robinson-Alexandra tar sig an just hans frågor. Han får reda på att det är gott med ostar och nybakt bröd samt krämig paj. Han får också reda på att man bäst tillagar kräftor genom hastig kokning.

Martin, du kunde frågat grannen, eller vilken granne som helst för den delen. Alla som någonsin varit på en kräftskiva eller sett en kräftskiva på teve känner till det här. Barn känner till det här.

Men Martin sitter där med en låda levande flodkräftor som han fått av sin granne. Han sitter där och bara väntar. Hoppas att Alexandra snart tar in mitt brev, tänker han, för han märker att det rör sig allt mindre där i lådan.

Nej.

Martin har inte skrivit något brev. Det finns ingen Martin. Inte ens Martin Melin, ni vet han som var polis och blev dragen i snoppen för våra licenspengar i första omgången av Robinson, skulle vara korkad nog att fungera på det här sättet.

Brevet är påhittat av någon träskalle till journalist eller av Alexandra själv. Ett spännande näsat steg för Göteborgs-Posten vore att låta förstejournalist Britt-Marie Matsson intervjua sig själv eller att låta Sture Hegerfors komma på sina egna skämt.

Om den Kristdemokratiska Knullis-policyn

2008-01-19T14:38:00.000+01:00

Två Dagar innan julafton har någon på Kristdemokaretrnas högkvarter surfat in på sajten ”knullis”. 22 besök hann det bli allt som allt. Partisekreterare Lennart Sjögren är upprörd. ”Vi ser över både säkerhet och vår Internetpolicy för att se om det är något i policyn som vi behöver förtydliga”, säger han till Göteborgs-Posten. Det här väcker min nyfikenhet. Hur ser egentligen en oklar policy kring sidan ”knullis” ut?

Det roligaste med Lennarts kommentar är att den i vanlig politikerordning visar att han tror att allt handlar om en oklart skriven policy. Självklart har det suttit en kåt partiarbetare och slösurfat lite. Problemet är varken större eller mindre än så.

Kåta partiarbetare botas inte med Kellogs Cornflakes, förböner eller partipolicys. För kåtheten vet liksom policyskrivandet inga gränser. Erektioner och sirliga formuleringar om beteende finner man på alla sidor blockgränserna. Inte minst i juletid.

Brev från en osexig reskamrat

2008-01-10T21:07:00.000+01:00

Det är på Facebook allting händer. På Facebook finner man vägen, sanningen och livet.

Det är därför det smärtar mig så att ta del av resultatet av applikationen ”compare people” genom vilken mina interaktiva vänner kan välja mellan två slumpvis utvalda vänner och fastställa vem av dessa två de helst vill göra det och det med eller tycker det och det om.

Enligt tillgänglig statistik är jag toppnoterad som reskamrat. Det är mitt mest utmärkande drag. Jag är alltså någon man vill resa med. Det här skrämmer mig. Jag är ju feg, okunnig om andar kulturer, måttligt språkbegåvad och allmänt ointresserad av annan lokal kultur än den man finner på pubar och caféer.

Jag är något mer glädjande en social person med bra humor som är eller skulle vara en bra far till ett barn. Jag är också högst giftasduglig och pålitlig.

Däremot tycks jag inte vara särskilt söt, sexig eller atletisk. Jag kan stå ut med det här. Det som smärtar mig mest av allt, längst ner på listan:

En (1) person har röstat och jag har förlorat. Mot vem vet jag inte. Jag är i alla fall minst trolig att nå framgång av mig och denne någon. Förmodligen stämmer det, men det gör ändå ont på något sätt. För innerst inne känner jag ändå att framgången bara väntar runt hörnet… eller var det nästa hörn… eller nästa… eller… Resan fortsätter. Vill du bli min reskamrat?

/Andreas

Den som är fri från synd kastar första bumerangen

2007-10-26T23:01:00.000+02:00

Redan 1979 skrev Björn Ulveaus följande text:

Gimme, gimme, gimme a man after midnight.
Won’t somebody help me chase the shadows away?

Några år senare gick han med i Humanisterna, eller Humanetiska förbundet som den ateistiska rörelsen tidigare hette.

Humanisterna, som inte skall förväxlas med humanist i ordbokens mening, är en organisation där man utifrån en bokstavstrogen texttolkning avfärdar all religion som vidskepelse. Man menar att religionerna lurar människor. Allt som inte är vetenskap är bluff och båg. Det finns ingen Gud. Gud används för att förslava människor. Om människor hade slutat tro på Gud så hade världen varit en bättre plats.

Utifrån Gimme, Gimme, Gimme (a man after midnight) är det lätt att förstå Björns position och man anar att det är en ung humanetiker som famlar i mörkret efter existensens dolda sanningar. ”Kan inte någon hjälpa mig att jaga bort alla skuggor?” frågar sig Björn och han vet – här under Abbas allra glittrigaste glansdagar – att det var en man, eller en medmänniska, som skulle hjälpa honom, inte en påhittad och död Gud.

Samma tanke uttrycks i Dancing Queen:

You come in to look for a king
Anybody could be that guy
Night is young and the music's high
With a bit of rock music, everything is fine

Vem som helst kan vara den där Guden som du letar efter. Det enda vi behöver är lite rockmusik och allt skall bli bra.

Men när Gud är död och ersatt av en bit rockmusik, hur vet vi då vad som är rätt och fel i livet? Hur vet vi hur vi skall behandla våra medmänniskor om vi stryker tio Guds bud eller Koranens Suror? Jag tror att Björn Ulveaus svar lätt kan sammanfattas i raderna ”Every feeling you're showing is a boomerang you're throwing” från låten Bang-A-Bomerang. Formuleringen känns ganska mycket som en variant på bergspredikans gylllene regel: ”Allt vad ni vill att andra skall göra mot er, skall ni också göra mot dem.”

Bjrön Ulveaus behöver därför inga Gudar. Han behöver ingen död kyrka eller några förlegade normsystem. Han är inte bunden av någon tradition alls. Han har sin bumerang-teori som hindrar honom från att behandla andra människor illa och han har sitt medlemskap i föreningen Humansiterna. Björn Ulveaus är fri från religionens förslavande band. Glad kan han nynna:

Ba ba ba ba baa, ba ba ba ba baa ba-ba
Honey I'm still free
Take a chance on me

Konsumkärringar och portotabeller

2007-09-04T00:08:00.000+02:00

Idag mötte jag hon som finns lite överallt men som gärna är anställd på till exempel Åhlens eller Konsum.

Jag skulle posta ett brev till Österrike. Detta brev vägde på min våg hemma ganska exakt 250 gram. En perfekt vikt eftersom brev vägandes max 250 gram kostar 40:- att skicka till europa medan brev vägande mer än 250 gram kostar 70:-.

Posten har flyttat in i Konsumbutiken och därmed har också konsumtanten flyttat in i posten. När jag sträcker fram brevet och ber om frimärke tvingar hon mig först att betala extraavgift för att paketet är skrymmande (vilket det inte är eftersom det lätt går ner i en brevlåda men jag orkar inte tjata) och därefter hävdar hon att portoavgiften är 70 kronor.

”Sa du fyrtio”, säger jag.
”Nej sjuttio”, säger hon.
”Det borde bli fyrtio”, säger jag. ”Fyrtio kronor om det väger 250 gram enligt er egen portotabell”
”Nej. Brevet väger 251 gram”, säger tanten och ser butter ut.
”Det är ett gram för mycket”, säger jag och funderar på om jag skall föreslå att ta ut det där grammet med rökheroin som jag råkat stoppa ner av misstag. I stället säger jag:
”Du, jag tror jag chansar. Jag har lite svårt att tänka mig att posten kommer att jaga mig och inkräva betalning för att jag skickat post som är ett gram för tung”.
Hon muttrar surt och tar betalt för frimärkena. Hela hennes varelse lyser av förakt inför en människa som hon upplever skall till att lura till sig en fördel, som skall till att stjäla. I Konsumtantens ögon är jag en ond varelse.

Min poäng här är att lyfta fram det obehagliga i att det finns människor som njuter av att sätta dit andra människor för precis vad som helst helt utan någon anledning alls. Gymnasielärarkärringar vill stjäla mobiltelefonerna från sina elever, spårvagnskontrollanten vill dela ut böter till ungdomar som de hatar och konsumtanter vill jävlas med alla. Hon hade tänkt att lura mig att brev som väger 251 gram på konsums våg inte lika gärna kan väga 249 på postens. Den här typen av dumhet är äcklande.

Kort uttryckt handlar det om en människosyn och verklighetssyn där regler och siffror är överordnade människor och sunt förnuft.

Kostcirkelargument

2007-07-27T23:02:00.000+02:00

Minns du kostcirkeln? Den fanns på varje sida i din hemkunskapsbok. I korthet gick den ut på att du skall äta all sorts mat. Det fanns en mjölkproduktscirkel, en spannmålscirkel, en köttcirkel, en äggcirkel, en fiskcirkel o.s.v. Allt var bra. Poängen var att visa på vikten av en varierad kost där ingenting är förbjudet men att just variationen var bra.

Det slår mig att tiderna har förändrats. Det är ingen som pratar om kostcirkeln längre. Nu är det Atkins, stenåldersdiet och andra dumheter. En del äter bara kött och andra äter bara fett. En del undviker socker och andra undviker fett.

Vad säger det här om vår tid? En hel del tror jag.

Vi lever i en tid där valfrihet har blivit ett honnörsord större än frihet, jämlikhet och broderskap. Vi skall själva välja och att välja innebär både att göra positiva val, men också att välja bort saker.

Vi kan egentligen inte kontrollera så mycket. Vi tror att vi väljer elbolag men det är elbolagen som väljer oss. Vi tror att vi väljer teleoperatör men vi har egentligen inget val – i alla fall inget val som gör någon konkret skillnad. Samtidigt som valfrihet basuneras ut som frälsningsväg lever vi alltså i en insikt om att de val vi gör egentligen är helt meningslösa. Det är då vi söker oss till maten.

Tröstätande är ett gammalt välkänt fenomen och jag tror att det är precis vad det handlar om. ”Jag äter hur mycket fett jag vill men går ändå ner i vikt eftersom jag undviker socker”, säger någon och fastslår därigenom sin frihet. Den som aktivt väljer bort kostcirkelsinnehåll känner sig som en fri människa, som en autonom väljare. Han eller hon har själv styrt. Det är inte staten, folkhemmet, hemkunskapsfröken eller någon annan som hittat på.

Jesus sa att det är inte det som kommer in i vår mun utan det som kommer ur den som gör oss orena. En ganska snygg tanke och också förklaringen till varför den kristna västvärlden är den enda plats på jorden där all mat i grundläget är tillåten. Annars handlar religion faktiskt ganska mycket om rent och orent och då specifikt kopplat till ätande.

Sverige är ett sekulariserat land. Med det menas att vi inte längre vill vara kompisar med Gud. Vi vill inte leka med honom mer. Han tar bara våra leksaker. Något i den stilen.

För att få någon struktur i vår religiösa vilsenhet söker vi oss mot nya religiösa marker och där spelar matförbud en stor roll. Den som undviker socker eller frossar i fett gör i princip samma sak som den som vägrar äta griskött eller som vältrar sig i halal- eller kocherslaktat kött.

Med kostcirkeln var det något annat. Den påminner lite om folkhemmet. Om socialdemokratin när den är som bäst. Alla skall med. Nej. Alla skall inte med men alla skall äta ordentligt med mat och sluta fåna sig. Kostcirkeln är en stabil påminnare om vad som egentligen betyder någonting här i livet.

Mördarmänniskor

2007-07-26T12:56:00.000+02:00

Överallt detta prat om mördarsniglar. Tidningarna frossar i artiklar om lämpliga bekämpningsmedel, kockar levererar förslag på recept och det tipsas om att mörten nappar på agn med mördarsnigel. Ord som snigelplåga och snigelinvasion finns snart i ett nyordslexikon nära dig.

Hur blev det då så här? Hur kommer det sig att annars milda och timida djurälskare med glädje stampar sönder, eldar upp, fryser in och slår ihjäl små oskyldiga varelser?

Att döda sniglar har blivit en folksport och ett kärt beteende snart lika stort som Allsång på Skansen, lådvin i husvagn eller hustrybyten i radhusområden. Alla dödar sniglar för sniglarna skall bort.

Jag tycker synd om snigeln. Lilla snigel akta dig.

Till och med själva ordet mördarsnigel är en konstruktion i syfte att demonisera snigeln till den grad att utrotandet av honom upplevs som acceptabelt. Nu tycker ni att jag går för långt (och det gör jag så gärna) men faktum är att man i nazityskland hade samma retorik för att legitimera utrotandet av judar.

Jag tror att det är den avskaffade fastighetsskattens fel. Husägare har fått hybris, blivit galna, tappat förståndet. De står där i sina trädgårdar med alldeles för mycket pengar och tid och istället för att ondgöra sig över araber, socialbidragstagare eller andra samhällsfiender ger man sig nu på snigeln. Araberna och socialbidragstagarna har ju redan oskadliggjorts med hjälp av den borgerliga segregationspolitiken som gjort att husägare genom ekonomiska omfördelningar av resurser, från de mest behövande till de minst behövande, nu har råd att lägga ofantliga summor pengar på plasmateveapparater och snigelgift.

Det finns helt enkelt ett överskott av kapital hos snigelhatare och snigelhatare blir man om man äger fastighet med tillhörande trädgård. Fastighet med trädgård äger man i Sverige endast om man är gammal, ”helsvensk”, landsortsbo eller av annan anledning lever i ekonomiskt överflöd.

Så, snigeln är vår stolte revolutionär, den perfekte kommunisten. Han kryper fram som ett spöke över Europa… Jag ser med glädje fram emot en ännu större invasion nästa år.

/Andreas

Barndomsminne

2007-07-21T21:33:00.000+02:00

Jag vet inte om alla syskonpar har det likadant. Det är bara ett och ett halvt år mellan mig och storebrorsan och idag kom jag att tänka på att det på något sätt var som om vi under uppväxtåren var tvungna att tycka olika om allting. Har ingen aning om hur det blev så, om det var något som brorsan bestämde (det kan ha varit så) eller om vi helt enkelt tyckte att det var schysst att dela på åsikterna lite. Vi kunde i alla fall inte dela på idolerna tydligen.

Här nedan följer en lista på brorsans val till vänster och mina till höger. Om jag misstagit mig på någon punkt Johan (och om du läser det här) så känn dig fri att korrigera i kommentarsdelen.

Ingemar Stenmark – Stig Strand
Sokrates – Eder
Mikael Appelgren – Jan-Ove Waldner
Tommy Holmgren – Tord Holmgren
Ray Ewing – Bobby Ewing (jag gillade Cliff Barnes också men jag tror att han var vikt åt syrran)
Tarzan – Fantomen
Skid Solo – Johnny Puma
Per Herrey – Richard Herrey

Sen minns jag att Johan gillade Glenn Holm också. Jag tror att han var den ende som gjorde det på den tiden. Han var liksom allas siste-Glenn i Göteborg. Efter Hysén, Strömberg och Schiller. Jag gillade Hysén. Det gör jag fortfarande.

/Andreas

Att sålla agnarna från vetet gäller inte bara vid brödbak...

2007-07-18T21:47:00.000+02:00

Tobias heter en jämnårig kille som enligt dagens tidning tycker om att baka bröd och att odla örtväxter. Han glömde under några år att betala sin TV-avgift och han tycker att det är viktigare att svenska arbetsplatser besitter kompetent personal än att Sverige tar hand om mordhotade, åsiktsförföljda, krigstraumatiserade eller till exempel våldtagna barn.

Så här säger Tobias, som händelsevis råkar vara din folkvalde – den du röstade in att företräda dig i invandrarfrågor:

”Folk ska veta att det är ett arbete som är inträdesbiljetten till Sverige och inget annat”

Därmed slår han ett slag för arbetskraftsinvandring med liknande argument som bland annat liberalnazisterna Folkpartiet använt tidigare. Folkpartiet vill ge bonusar till språkbegåvade nysvenskar och Tobias vill att de skall veta därute i till exempel Somalia och Irak att till Sverige kan man minsann inte tro att man bara kan komma och lata sig. Tänk på det när bomberna faller. Tänk på det när kvinnor och barn våldtas. Tänk på det när ni flyr för era liv. I Sverige, där har den som bäst behövs på jobbet förtur, inte den som bäst behöver hjälp.

Jag mår illa.

Man skall inte gömma flyktingar, säger Tobias i tidningsintervjun. Man gör flyktingarna en ”björntjänst”, säger han och kunde lika gärna fortsatt: ”och en björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som du lever här”.

Det är det han menar. Gilla läget, skulle Tomas Ledin sagt istället. Gi la la la la läget. Ge dig frivilligt av tillbaks till det land du flydde ifrån eller skaffa dig ett jobb illa snabbt fast ingen vill ha dig eftersom du har fel efternamn och eftersom kriget skadat dig och gjort dig oduglig som samhällsbyggare.

Att ställa krav är att bry sig. Ryck upp dig! Tänk inte mer på den där massvåldtäkten, tänk inte mer på den där olyckliga incidenten då din tvåorige sons hjärna rann ut genom kulhålet! Skaffa jobb då för fan! Ni kan ju inte bara komma hit och leva på våra pengar!

Den medmänniska som skulle komma på tanken att sätta sig upp mot Tobias och hans gelikars teori om det lämpliga i att ibland skicka människor mot död och lidande anklagas för att i själva verket vara dem som gör de hjälpsökande människorna skada.

Flyktingarna vet alltså inte bäst själva. Omtänksamma och gästfria människor som upplåter sina hem vet inte heller bäst. Bäst vet Tobias. Han vet också receptet på flertalet bröd och kan namnet på många örter (men han hade tyvärr under några år svårigheter med att förstå det krångliga svenska systemet med tevelicens).

Jag äcklas.

Tomas Andersson Wij har skrivit en låt som heter Sommaren 77. Texten är värd att publicera i sin helhet:

Sommaren sjuttiosju
var du gömd hos oss
I ett radhus med altan
Du hade flytt ditt land
och kommit ända hit
Och sen tvingats fly din man

Jag var fem år och du satt hos mig en kväll
Och sa, glöm aldrig bort det här

Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt land ditt land

Ikväll hörs grindarna
Rassla till och låsas
Jag ser flygplansljus
Vad som hände dig sen
Vet vi inget om
Är du där ute ännu?

Jag är en man idag
jag har pengar, jag har jobb
Har ett hem och mer ändå

Om du någon gång
måste lämna allt
Då är mitt hem ditt hem
Om du än en gång
måste lämna allt
Då är mitt land ditt land

Planet landar nu
Polis och hundar här
I Sverige kallt och rått
Planet öppnas nu
Polis och hundar här
Ser dig gå av
och föras bort

/Andreas

Värd så mycket mer

2007-07-12T21:39:00.000+02:00

Jag vill bara berätta att en trevlig kille och en fin människa har gått bort. Han hette Rahim och jobbade i en kiosk på Länsmansgården. Han blev för inte länge sen klar med sfi, något han kämpat med länge. Häromdagen fick några personer för sig att hans liv var värt några hundra, kanske ett par tusen kronor.

Jag vet inte om problemet är knivinnehav, tv-våld eller den alltmer utbredda girigheten. Men jag vet att Rahim var värd mer än att dö på det sättet.

Ismael

Om rakryggade banktjänstemän och fulla häckar

2007-06-29T01:37:00.000+02:00

Häromdagen drabbades jag av två tänkbara bloggtexter. De hade liksom inte med varandra att göra, men nu sitter jag ändå här och tänker att det kanske går att få ihop två tankar till en på något vis.

Först funderade jag över uttrycker ”häcken full”. Vad menas? Vad är den egentligen full av? Jag har häcken full… Det känns inte riktigt bra.

Sen åkte jag förbi det lokala bankkontoret och såg en banktjänsteman kliva ut ur lokalen och in i sin bil. Det slog mig att han gick med rak rygg på ett alldeles speciellt sätt, på ett sätt som bara människor gör som bär kostym men som ändå inte riktigt vuxit in i kostymen så att säga. Banktjänstemän bär ofta kostym på detta sätt.

Det är raka ryggar på banken.

Vad i helvete gör dom på banken efter tre? frågade sig Hasse och Tage. Jag vill vända på frågan. Vad i helvete gör dom på banken innan tre?

När jag var kanske tjugo – det var på den tiden människor faktiskt betalade räkningar och annat genom att gå in på bankkontoret – skulle jag ta ut pengar i en bankomat. Minneslapparna kunde tyvärr inte ges och jag kände mig osäker över hur mycket pengar jag hade på kontot, så jag klev in på bankkontoret som låg alldeles där för att ta reda på den saken.

Jag fick då reda på att det minsann var min egen uppgift att hålla reda på den saken. ”Du skriver väl upp i en bok varje gång du tar ut pengar?” frågade hon. ”Det gör alla”, sa hon. ”Du tror väl inte att någon annan skall hålla reda på din ekonomi åt dig”, fortsatte hon och blängde på mig som om jag var en idiot. Jag tror till och med att hon han kalla mig för oansvarig innan jag trots allt kunde få reda på mitt saldo.

Sådant är jag aldrig med om längre. Förklaringen är enkel. Satkärringen jobbar säkert kvar men jag är nu en drygt trettioårig gubbfan och en sådan säger man inte samma saker till. Jag vet att INGEN skriver upp sina bankomatuttag i en bok och jag vet att en otrevlig banktant har en chef som jag kan be att få tala med. Framförallt så frågar jag inte om det går att få reda på sitt saldo jag förutsätter att det går och det gör det också.

Jag tror att de har häcken full på banken och att det är därför kontoret stänger så tidigt och jag tror att det är därför de går med så raka ryggar. Prova själv hur enkelt det är att gå med krokig rygg och ett välmatat anus.

Oj, jag gick över gränsen där va?

Finns det barn som läser bloggen?

Förlåt.

Så går det när man försöker förena två oförenliga tankar.

Vem äger bandbredden?

2007-06-21T18:02:00.000+02:00

Uppmärksamma läsare har uppmärksammat mig på att någon anser att jag stjäl deras bandbredd. Påståendet är intressant och manar till eftertanke.

För att kunna döma mig själv måste jag först få klart för mig vad bandbredd är. Jag måste också veta vad stöld är och vad som krävs för att något skall kunna stjälas.

Det tycks mig som om de som just nu anklagar mig för stöld är en socialistisk nättidning som har publicerat en bild som beskriver dansk rasism. Jag har direktlänkat till denna bild, vilket enkelt uttryckt innebär att jag bara hänvisar till en plats på Internet där bilden finns. Genom min hänvisning blir den synlig även på min blogg.

Det här påstås nu vara stöld. Låt oss dra några paralleller.

Jag prenumererar på en morgontidning. Jag visar tidningen för en kamrat som inte prenumererar. Är det stöld av honom att läsa?

Jag har köpt en skiva. Grannarna kan höra skivan spelas genom väggen. De har inte betalt. Är det stöld?

Jag röker en god cigarr som jag har betalt för. Människor i min närhet inandas de fina ångorna utan att betala. Är det stöld?

Arga webbägare är ofta glada nedladdare av musik. De skriker högt om netikett, postar gärna arga banners av slaget ”stjäl inte min bandbredd”, men en upphovsman vill man inte betala i onödan. Där tar nämligen netiketten slut. Gärna snabbt bredband för 400 spänn i månaden men inte ens femtio spänn för en CD. Logiken är intressant… Och fungerar för lobotomerade antar jag.

Låt mig föreslå en anusblekning.

Och om det inte hjälper, kära socialister så tänk efter. Här har ni den största anti-liberala megafonen i hela Internet. Jag spottar så gott som dagligen ur mig texter som ni skulle må bra av att läsa, men i sann kapitalistisk anda skriker ni istället om stöld av bandbredd.

Egendom är stöld, var det någon som sa. Inte ni antar jag.

Vad är det då allting handlar om? Jo, det handlar om pengar och när pengar kommer på tal blir socialisten tyvärr ofta folkpartist. Ägaren till en hemsida betalar ett så kallat webbhotell för att kunna hålla med ens texter, bilder o.s.v. Webbhotellen är kommersiella aktörer som vill göra så mycket profit som möjligt. Det innebär att en hemsidesägare kan tvingas betala högre avgift för sin sida om trafiken dit är hög (och den blir ju högre om bilden länkas från andra sidor också).

I god folkpartistisk anda ger sig nu den socialistiska webbtidningen på den ideella socialisten och inte det kapitalistiskt styrda webbhotellet.

Vilka är det som stjäl? Frågade Kjell Höglund och fortsatte: Vilka är de verkliga tjuvarna?

Jag skulle gärna svara men av rädsla för att bli bestulen på mitt unika svar väljer jag att tiga.

Anusblekning

2007-06-20T14:37:00.000+02:00

Annons i gårdagens tidning väckte mitt intresse. Anusblekning. Ja, det stod så. Anusblekning! Man kan alltså gå iväg till en salong och betala för att få sitt anus blekt.

Anusblekning – Hur uppstår behovet? Vaknar man upp en morgon och tänker att anus har blivit lite mörkt på sistone och att det nog är hög tid att lätta upp tillvaron på kosmetisk väg?

Jag antar det.

Men hur går det till? Hur nås man av information om sitt anus? Det må låta som om jag inte utforskat min egen kropp ordentligt, men jag har ärligt talat ingen större aning om kulören på mitt anus. Hittills har ingen heller sagt till mig saker som ”herregud vad ditt anus blivit mörkt” eller ”om du verkligen älskar mig så är det hög tid att du skaffar dig ett ljusare anus”.

Det är nog bara en tidsfråga.

En gammal hederlig norgevits lyder:

- Varför står normannen vid havet och glor?
- Jo, han väntar på porrvågen från USA.

Jag är inte dummare än att jag fattar att det är porrvågen från USA som har sköljt över både oss och norrmännen. Vore jag moralist (och det är jag på sätt och vis) så skulle jag kanske ondgöra mig över porrens destruktiva inflytande, men jag tycker nog inte att det är så farligt. Människor har borstat tänder i årtusenden, kammat sitt hår så länge man vet, sminkat sig, använt korsetter och piffat till. Anuset var vår kanske sista ovårdade utpost. ”Äntligen!” skulle man också kunna utbrista.

Äntligen har anus fått chansen att träda fram som en dark horse bland skönhets-hangups. Och för alla oss som väntat i kulisserna när stora bröst-idealet, eller muskelkilleidealet eller tvåmetersidealet eller stora organidealet eller lena hyn-idealet gjort sina segertåg blir anusfixeringen en glad chans till revansch.

Ett gammalt gott uttryck lyder ”stick it where the sun don’t shine” och om det uttrycket är sant borde anusblekarna vara arbetslösa, för hur i all världen mörknar anus om inte solen kommer åt (jag inser att du har ett svar på lut, men frågan är av retorisk art)?

Den glade dansken

2007-06-05T17:35:00.000+02:00

Det finns ett danskt folköl som nästan inte innehåller någon alkohol och som nästan inte smakar någonting. Det är i princip gratis. Ölet heter ”Den glade dansken”, säljs på Willys Cash och dricks av småländska kolleger på personalfester.

I Sverige finns det en idé om dansken som gemytlig epikuré. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Danskar är galna. De röker på sjukhus, dricker starköl på jobbet och äter rödfärgade korvar, men framförallt är danskar galna. Alltid, alla och hela tiden.

Danskar hatar svenskar. Det finns en utbredd rasism i Danmark och den slår urskiljningslöst mot såväl araber som smålänningar.

Araberna blir förbannade och utdömer fatwor. Med rätta. Smålänningarna köper ”Den glade dansken” och bokar in tur till Legoland med familjen.

Så dumma är dom.

Nu har en typisk frodig dansk sprungit in på en fotbollsplan och vevat med armarna mot en domare. Det här kallas skandal och själv ber han om ursäkt för sitt ”omänskliga beteende”.

Jag förstår inte. Det är inget omänskligt med det här. Det är vanlig hederlig danskhet att fäkta med armarna mot människor som inte är födda i landet men råkar befinna sig där. Steget från Jyllandspostenkarikatyrer till domarmisshandel är inte långt. Inte alls.

Steget därifrån till att dricka ”Den glade dansken” på personalfest är däremot långt. Mycket långt. Som en resa härifrån till Växjö ungefär.

I Göteborg går rulltrapporna ingenstans

2007-06-01T18:08:00.000+02:00

Det finns en sak som på sätt och vis är mer Göteborg än Lasse Kronér, Håkan Hellström, Feskekörka och Avenyn ihop och det är det göteborgska rulltrappsbeteendet.

Det simpsonavsnitt där staden Springfield lurats att köpa en monorail som går över hela staden avslutas med att man snabbt nämner andra misslyckade inköp, däribland rulltrappan till ingenstans - Esculator to nowhere. I Göteborg känns det ibland som om alla rulltrappor var på väg mot ingenstans.

I Göteborg håller man inte till höger i rulltrappan. Absolut inte. Inte till vänster heller. Man står bara där så där gôtt bredbent och klurar över något gaisresultat eller över nån skön ordvits att skicka in till Sture Hegerors PS-ruta i Göteborgs-Posten. Att man kan gå och åka rulltrappa samtidigt - nej det har man inte kommit på i Göteborg.

Det är faktiskt här man mest av allt märker att Göteborg är en småstad. Människor trivs och mår bra men vi är inte på väg någonstans. Vi gör inga karriärer, vi försöker inte ta oss fram någonstans alls. Och vi bryr oss inte om ifall andra vill ta sig fram heller.

I Göteborg väntar man snällt med båda fötterna nere. Hela tiden. Så goa e vi.

Filmfestfenomenet

2007-05-29T21:08:00.000+02:00

Du är på fest och människor beter sig som idioter. De skränar, skrålar med i tragiska hitlåtar med armarna om varandra, rör sig på ett överdrivet sexualiserat sätt, snurrar runt och spiller öl på varandra.

Du kanske tror att det skall vara så här och det är inte så konstigt. Vi har nämligen alla blivit lurade av vad jag vill kalla filmfestfenomenet. Normalt sett beter sig inte människor på det här viset. Inte ens med två vinare i kroppen. Absolut inte.

Två av våra sinnen tillfredställs aldrig när vi ser på film. Doften förblir opåverkad, känseln likaså. För att kompensera för bristen på sinnesstimuli måste en filmskapare överdriva något eller samtliga av de andra sinnena för att verkligen frammana en känsla som står i paritet med verklighetens.

Det här leder till att festbeteende på film alltid är överdrivet, närmast parodiartat. Och här uppstår filmfestfenomenet. Människor tittar nämligen på film. Film påverkar och vi får för oss att för att en fest skall vara riktigt rolig så måste vi bete oss så som man gör på de där riktigt roliga festerna som vi sett på vita duken eller på plasmateven.

Det fascinerande med det här är att filmskaparna nu tvingas gå ett steg längre och då…

Gud hjälpe!

lookalikes

2007-05-29T20:11:00.000+02:00

Det finns faktiskt få saker som är roligare än det här...

Jag tror att min personliga favorit hade varit att hyra Ruud Van Nistelrooy-snubben för en fest.

/Andreas

Vi i femman, bärs och rakade brudar

2007-05-27T21:00:00.000+02:00

Jag satt om inte klistrad framför teven så väl smått tejpad. I symboliks mening. Allting är alltid symboliskt.

Vi i femman. Den gamla klassikern. Nu utan Janne Lucas på piano (Kom inte och säg att allt var bättre förr).

Har alltid haft svårt för begåvade barn som skall visas upp på olika sätt. Kanske delvis därför att min egen begåvning sträckte sig till att kunna imitera Richard Herrey rätt hyggligt på en klassfest i tvåan och att jag kunde vända hela mariekex i munnen redan då. Men idag slog det mig vad det är jag egentligen huvudsakligen har haft svårt för.

Det är inte de begåvade barnen som är problemet. Det är inte det faktum att det i en bur på en scen sitter tre lillgamla 11-åringar som vuxit upp med nationalencyklopedin som barnvakt och optikern som bästa kompis. Nej, problemet sitter en bit därifrån.

Problemet är alla de andra. Hela resterande klass 5B från Svartedalsskolan. De där andra tjugofem som är för dumma för att få vara med, de där som sitter och skanderar frökens dumkäcka ramsa. ”Svartedalen ni är toppen, använd nu huvudknoppen” eller ”Heja, heja Långdalsgängen. Ni är bäst i hela svängen” Ni vet sådana där ramsor som bara finns och som man undrar vem som egentligen kom på.

Bajen, bärs och rakade brudar till exempel – någon har kommit på den!

Det är häpnadsväckande… Och smått genialt.

Tillbaks till ämnet och tillbaks till min egen barndom. Det är en lång resa och den stannar någonstans vid Angeredscupen. Mitt Hammarkullen mot Gårdsten, Rannebergen, Hjällbo och Lövgärdet. Av någon anledning lyckades jag alltid kvala in som siste man av två att få springa 60 meter häck. Det här var min räddning. I mitten av arenan, på gräsfältet, utspelade sig nämligen den stora förnedringen, vuxenvärldens stora övergrepp.

Här befann sig ett antal av de som inte platsat i vanliga idrottsgrenar och som inte kunde med att säga nej när fröken eller magistern ville att man skulle ställa upp. I fältet på mitten tävlades det sedan i säckhoppning, stafettlöpning med ägg i munnen och andra grenar som till dagens dato inte tagit sig in på OS-programmet.

Man förstår hur de tänkte, de välment ondskefulla vuxna. Alla skall få vara med – det var så de tänkte. Och det är så de tänker i Vi i femman. Alla kan inte sitta i buren och svara på frågor men alla kan sitta i publiken och ”hjälpa fram sitt lag”.

Problemet är bara det att den som sitter i nationella tevesändningar och ropar en dum hejaramsa eller den som springer med en sked i munnen med ett ägg på framför alla Angereds gangsterungdomar inte alls gläds över att alla skall få vara med. De önskar inget hellre än att få leva i en värld där inte alla skall vara med.

Alla skall med…

Var inte det Sossarnas valslogan?

Se hur det gick.

Nej, sätt gärna ett gäng töntar i en bur och låt de svara på kluriga frågor om periodiska systemet eller regalskeppet Wasa men låt för guds skulle de andra barnen stanna hemma. Och när ni ändå håller på så lämna den stolt dumflinande fröken hemma också. Hon har säkert några prov att rätta.

Istället sitter hon där med ett stolt leende och tänker två saker. För det första tänker hon: Vad duktiga de är mina barn och för det andra tänker hon: Det var allt en fin hejarramsa jag fick till.

Bajen, bärs och rakade brudar…

Till och med den är bättre och jag tror faktiskt att den är precis vad litteratursprängda 11-åringar behöver.

/Andreas

Mänskliga relationer är omöjliga

2007-05-26T23:54:00.000+02:00

Jag har en teori som jag nu tänker lägga fram för allmän prövning. Den gäller, tänker jag, för alla typer av relationer mellan människor; vänskapliga, erotiska, professionella o.s.v. Så här ser resonemanget ut om man bryter ner det i satslogik:

a) Alla relationer mellan människor förutsätter ömsesidighet
b) Alla relationer mellan människor är icke-jämlika
c) Ömsesidighet förutsätter jämlikhet
Slutsats: Mänskliga relationer är omöjliga.

Alla relationer mellan människor förutsätter ömsesidighet

Det är kanske en självklarhet, men en relation kan aldrig upprätthållas ensidigt. En persons kärlek räcker inte för två, en persons vänskap räcker inte. Båda parter måste ha ett genuint utbyte av den andre.

Alla relationer mellan människor är icke-jämlika

Det låter hemskt, men alla relationer är präglade av maktförhållanden. Enkelt uttryckt tror jag att det går till så här: För att du skall komma en annan människa nära så krävs det att hon öppnar sig. När hon öppnar sig så gör hon sig samtidigt sårbar, eftersom du nu har fått tillgång till kunskap om henne som du kan använda både för att bygga upp och för att bryta ner. Den som öppnar sig mest är också den som blir mest sårbar, den som riskerar att bli sårad. Någon öppnar sig alltid mer än den andre. I en långvarig relation kan över- och underordningen skifta över tid och periodvis kan det vara ganska jämn balans, men i grund och botten råder det alltid en obalans.

Ömsesidighet förutsätter jämlikhet

Så länge en part har någon form av känslomässigt övertag över den andre kan en relation inte sägas vara ömsesidig. Endast en helt jämlik relation kan leda till ömsesidigt utbyte. Om den ene älskar mer än den andre så kommer deras ömhetsbetygelser inte att vara ömsesidiga. De menar nämligen t.ex. i det läget helt olika saker med begreppet ”älska”.

Om person A älskar person B på så sätt att A till 60% är uppfylld av B medan B älskar A så att B till 30% är uppfylld av A, då betyder det dubbelt så mycket när A säger till B att han älskar henne. A:s kärlek kommer aldrig att kunna beröra lika starkt som B:s. Relationen är inte ömsesidig.

Slutsats: Mänskliga relationer är omöjliga

Bull-TV

2007-05-25T12:44:00.000+02:00

...ett numer nästan bortglömt ord.

Hitta floden

2007-05-25T11:04:00.000+02:00

REM:s kanske vackraste låt någonsin...

I have got to leave to find my way
Watch the road and memorize
This life that pass before my eyes
Nothing is going my way

The ocean is the rivers goal,
A need to leave the water knows
Were closer now than light years to go
I have got to find the river

Kärlekens musik

2007-05-24T23:02:00.000+02:00

Det här är ett exempel på musik när den är som störst. Jag vädjar till dig: Ladda ner, slut dina ögon i tre och en halv minut och lyssna.

På sätt och vis är det en enkel och lycklig kärlekslåt. Sångaren bekänner omgående hur kärleken genomsyrar allt. Han lever av kärlek, han andas kärlek, han dricker kärlek, han tänker kärlek. Berättandet förs vidare och man förstår hur föremålet för hans kärlek nu nästan skräms iväg av hans besatthet: ”you're scared and unprepared for love” Det spelar ingen roll, säger han och tycks antyda att hans kärlek är så stark att den räcker åt båda.

Så tar texten en vändning precis innan det vackra stämsångspartiet och sångaren brister ut i:

and if you ever leave me
i never will be sore
i'll love you 'til you're lonely
then i'll love you some more

Man förstår nu att kärleken är så stark att den har fått självständig existens. Det spelar inte ens någon roll om hon lämnar honom. Hans kärlek kommer att leva vidare. Han kommer i princip att älska ihjäl henne, älska henne tillbaks till ensamhet och ännu längre.

Så kommer den sista vändingen och vi erbjuds en ny förståelse:

beauty beauty beauty, there's nobody near me,
there never was

The Shivers - Beauty (högerklicka och välj "spara länk som")

/Andreas

Retuschera ditt liv

2007-05-24T10:44:00.000+02:00

Om du känner mig väl så fick du kanske ett julkort på posten förra (eller om det blir förrförra) julen. Det föreställde min då ettårige son som stod i köket till vårt hem och lekte med sitt leksakskök.

Du tyckte att det såg fint ut. Jag har en bekännelse.

I verkligheten tornade sig ett berg av disk upp. Hela köksbordet bakom sonen var fullt av halvdruckna vinflaskor, pastakastruller och tummade glas.

Likt en annan Joe Labero trollade jag bort disken med hjälp av photoshop. Och gissa om så väl farmor som farfar som mormor som morfar som gammelfarmor som gammelfarfar som gammelmormor har uppskattat bilden på ett helt annat sätt än vad de skulle gjort annars.

Låt oss inte förakta retuscheringen.

Låt oss hylla tandställningar, foundations, mascara, bröstimplantat och frisyrgelé.

Verkligheten kan behöva hjälp på traven och det är inget att skämmas för. Konstnären skäms inte över att tavlan behöver en ram, bilhandlaren skäms inte över att bilen behöver bensin, trummisen skäms inte över att trumslagen måste redigeras om digitalt.

Så varför skall du skämmas över de små vardagsknep som används för att få dig att framstå i bättre dager? Skall du sluta raka dig för att vara naturlig? Inte borsta tänderna? Inte tvätta dig? Bara ta på dig kläder som råkat ramla över dig?

Nej. Sträck på ryggen. Var stolt. Säg: ”Jag retuscherar bort allt som jag inte gillar. Allt ifrån finnar, disk och överflödskilon till familjemedlemmar och åsikter.”

Upprepningen

2007-05-23T13:34:00.000+02:00

"Everything dies, baby that’s a fact, but maybe everything that dies someday comes back"

Orden är signerade Bruce Springsteen men de skulle kunna vara skrivna av den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard.

Jag hade en period i mitt liv när jag gärna klädde mig i svart kavaj och läste Kierkegaard. Vid den här tidpunkten var jag inte så förtjust i människor. Jag tycket att de flesta jag mötte var idioter som inte tog tillvaron på allvar, som inte levde sina liv konsekvent eller genomtänkt och som föredrog en skön fylla framför att göra gott mot andra.

Det tog mig några år att inse att man på sätt och vis kan göra mer gott med en skön fylla än genom att förakta andra människor för deras bristande intresse för etik, teologi och filosofi. Jag var så mycket äldre då, som Dylan skulle sagt, jag är yngre nu.

Min C-uppsats i Religionsvetenskap handlade om Kierkegaards syn på den teleologiska suspensionen av det etiska. Bara en sådan sak! Om någon av er har läst Aristoteles så vet ni kanske vad teleologi är. Det handlar om målbestämdhet, att ting och varelser har en inneboende potential och bestämning till något annat. En puppa är en potentiell fjäril för att ta en enkel bild. Med suspension avses ett tillfälligt upphävande av någonting.

Kierkegaard frågar sig i ”Fruktan och bävan” som utkom 1843 om det kan finnas en teleologisk suspension av det etiska eller enklare uttryckt: Finns det slutmål som gör att man på vägen bör tillåtas att åsidosätta moralen? Kan man i vissa fall behöva handla fel för att nå ett positivt slutresultat?

Jag har inget svar på frågan. Jag har istället ett nytt Kiekegaardspår. Och när jag läser Kierkegaard idag så läser jag honom på ett annat sätt än vad jag gjorde när jag var 23. Då var han så mycket mer en förebild, en stor tänkare. Nu kan jag se både det briljanta hos honom och det smått omogna, överspända geniet som förmodligen inte hade det helt lätt med sina sociala kontakter. Kierkegaard är en givande teoretisk samtalspartner men som förebild är han destruktiv och olämplig.

Boken ”Upprepningen” utkom också den år 1843 och den berör utan tvekan Kierkegaards egen relation till Regine Olsen som han var förlovad med. I Upprepningen frågar han sig, egentligen i linje med Springsteen, om det kan vara så att någonting som dör kan komma tillbaks, om det förlorade i livet kan tas igen genom att livet upprepas.

Upprepningen är skriven som en typisk 1800-talsmässig brevroman och häri ligger det romantiska draget. Kierkegaard försöker att göra det filosofiska och privata till skönlitteratur, men han lyckas egentligen inte så bra med något annat än just de teoretiska resonemangen.

I inledningen av romanen möter vi jag-personen som fått kontakt med en ung man som är upp över öronen förälskad i en ung kvinna. Jag-personen blir något av en kärleksmentor för den unge mannen, en lyssnare som ger tips och råd. Så här säger han i ett inledande passage:

”Han längtar till henne, han måste göra våld på sig själv för att inte hänga hela dagen hos henne. /---/ Å andra sidan älskade han henne ändå inte – han bara längtade efter henne. Medan detta pågick ägde en märklig förändring rum med honom. En litterär skaparkraft bröt fram hos honom, i en utsträckning som jag inte trodde var möjlig. Nu förstod jag genast allt. Den unga flickan var inte hans älskade, hon var anledningen till att det poetiska vaknade i honom och gjorde honom till en diktare. Därför kunde han inte annat än älska henne, aldrig glömma henne, aldrig vilja älska någon annan än henne – och ständigt bara längta efter henne.”

Jag-personen i texten ger den unge mannen i råd att på en rad begåvade sätt försöka döda kärleken till kvinnan. Poängen är att han inte skall göra det våldsamt och inte heller låta det tona bort. Det skall inte ske på ett ädelt sätt utan på ett sådant sätt han att själv framstår som en idiot, som något helt igenom ont, men ändå inte för ont eftersom det bara kommer att locka henne än mer.

Den unge mannen hoppar av projektet och jag-personen beger sig till Berlin för att prova sin teori om det går att bli lycklig genom upprepningen. Han har varit i Berlin en gång tidigare och målet är att göra exakt samma saker, bo på exakt samma plats och så vidare och se om verklig upprepning är möjlig, för som han konstaterar – erinringen gör oss bara olyckliga. Upprepningen däremot är inte en rörelse bakåt utan en rörelse framåt. Vi lever i det förflutna men ändå med riktning framåt.

Det är lite som Groundhog Day det här. Med Kierkeggard i huvudrollen istället för Bill Murray.

Här blir romanen ganska tråkig och jag skumläser alltid den delen av boken. Slutklämmen är däremot intressant. Han får ett brev ifrån den unge mannen som nu har fått reda på att föremålet för hans kärlek har funnit en annan. Så här skriver han:

Jag är åter mig själv. Maskineriet har gått igång. Banden som höll mig fast är avklippta; trollformeln som hade förhäxat mig så att jag inte kunde komma åter till mig själv, är bruten. Det finns inte längre någon som lyfter sina händer emot mig, min befrielse är säkerställd, jag är född till mig själv; ty så länge som Ilithia knäpper sina händer kan den födande inte föda.

Den unge mannen (och jag-personen) tycks landa i att påstå att detta är den verkliga upprepningen. Allting är tillbaks där det började. Han är fri ifrån kvinnan på samma sätt som han var innan de träffats. Hennes existens är honom numer helt oviktig.

Det är här jag tror att Kierkegaard ljuger. Han tappade aldrig greppet om sin Regine Olsen och om det här vittnar hela hans litterära gärning. Jag tror att Kierkegaard ville att upprepningen skulle vara möjlig, men den är inte det. Vi står inför valet att erinra, d.v.s. att fastna i det förflutna och i att analysera det som finns bakom oss, eller att släppa taget om det gamla och helt och hållet kasta oss in i det nya.

Kierkegaard själv säger på ett annat ställe (och de här raderna är flitigt citerade): Man lever livet framlänges men förstår det baklänges.

Vi har att välja mellan att leva och att förstå. Om jag tvingas att välja så kommer jag att välja livet. För tio år sedan hade jag valt förståelsen.

/Andreas

MTV stödjer traficking och vi förväntas skratta

2007-05-22T23:15:00.000+02:00

Hamnade av någon outgrundlig anledning framför teven, dumburken, eller ”the tube” som trubadurmuken Brother Juniper kallade den på 70-talet.

Bam Margera skojade runt. Kidsen gillar honom. När jag spelar Tony Hawk är han mitt sistaval av många anledningar och den främsta är att han för mig framstår som en tom människa.

Det är något med den här typen av humor som får mig att känna mig väldigt gammal. Missförstå mig rätt. Jag har ett ganska brett smakspektrum. Jag älskar humor som består av små apdockor som pratar bokföring med chilensk brytning, jag älskar lyteskomik av det slag som finns i filmen ”Stuck on You” och jag gillar Chevy Chase-humorn som i mångt och mycket går ut på att stor fånighet kombineras med ett tomt ansiktsuttryck. Men, och det är väl här jag är gammal, humor som överskrider gränserna för hur man bör bete sig mot andra människor…Nej, det är inte kul.

Någon hade idag sprutat vatten på Fredrik Reinfeldt i ett practical Joke som han inte uppskattade. Det var inget roligt med det och man tänkte överväga polisanmälan sas det från pressekreterarhåll… Och där blir det faktiskt roligt tycker jag. Att spruta vatten på Reinfeldt är inte alls kul. Hans reaktion är däremot jätterolig. Tänk att nu sitter en hel stab av politiska taktiker och grubblar över om vatten på kläderna skall få bli en polissak eller inte. Man sitter där och överväger. Underbart!

Men, tillbaks till skateboeardfånet på MTV för där är det annorlunda. Där går det på alla sätt för långt. I dagens program hade Bam fått den briljanta idén att beställa en rysk fru åt sin 23-årige kompis. Denna kvinna hittades på en hemsida. Hon sattes på flyg till Las Vegas. Vi tittare får se hur hon dyker upp, ser förvirrad ut över kamerorna och sedan inleds en konversation som bara består av förnedring.

Jag stänger av.

Det här är traficking och ingenting annat. Illegal handel med människor. Och vi förväntas flina åt det. Hö hö, vad kul! Att den ryska kvinnan är en människa skall vi inte fästa någon vikt vid. Hon är bara en pjäs, en del av rekvisitan. Det lustiga är att en hashrökande 23-åring med slappa kläder och utklädningscowboyhatt skall gifta sig med henne som en skönt tokig grej.

Jag tror att det var Kant som talade om att se människorna inte som medel utan som mål i sig själva och att all god moral kommer härur. Jag delar fullständigt den uppfattningen. Sen må den här moralismen komma sig av att jag i år är precis lika gammal som Jesus var när han dog. Inga jämförelser i övrigt. ;)

/Andreas

Hip Hop Humor

2007-05-21T16:55:00.000+02:00

Precis en sådan här video man skulle vilja spela in med sina kompisar:

/Andreas

Konstiga seriefigurer

2007-05-21T16:02:00.000+02:00

Seriefigurer som man inte riktigt fattar idén bakom eller målgruppen för, men som det bara inte går att undvika att älska:

Mandrake

Johan Vilde

Johnny Puma

Ambidexter

/Andreas

I Don't Know Why

2007-05-20T19:37:00.000+02:00

En sång framförd av Mark Erelli. Ladda ner här: http://www.hanif.se/idontknowwhy.mp3

I don't know why
The sky is so blue
And I don't know why
I'm so in love with you
But if there were no music
Then I would not get through
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
But somewhere dreams come true
And I don't know where
But there will be a place for you
And every time you look that way
I would lay down my life for you
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
But some are going to make you cry
And I don't know how
But I will get you by, I will try
They're not trying to cause you pain
They're just afraid of loving you
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
The trees grow so tall
And I don't know why
I don't know anything at all
But if there were no music
Then I would not get through
I don't know why
I know these things, but I do
I don't know why
I know these things, but I do

/Andreas

Kerstin har fladdermus

2007-05-19T23:31:00.000+02:00

Det här är Kerstin Nilsson. Hon är 69 år gammal och har ringt till Expressen och berättat att hon hittat en fladdermus i ett flingpaket.

Historien är klassisk och jag älskar (som bekant för den trogne bloggläsaren) just sådana här bilder och historier. Någon har hittat ett otrevligt föremål i en förpackning med något. Modern version av "en fluga i soppan".

Men det är något med Kerstins historia som gör att den känns konstig och nästan olustig. Det är nämligen så att Kerstins särbo Ingemar hade ätit tre portioner innan fladdermusen upptäcktes.

Vänta nu.

Särbo. Tre protioner.

En särbo äter väl inte frukost hur som helst hos sin partner. Det är något lurt med det här som får mig att misstänka att Kerstin och Ingemar faktiskt lever ihop mer än vad de erkänner. De är kanske i själva verket sambos.

Det är en annan sak också. Jag tror att ni vet vad jag fingrar efter. Kellogs Cornflakes lanserades av bröderna Kellog som ett medel för att kunna minska risken att ungdomar skulle ägna sig åt onani (det här är sant). Något säger mig att Kerstin och Ingemar genom sitt kellogsätande kommit att överge onanin till förmån för extatisk samaktivitet.

En sak till och nu börjar ni tycka att jag går för långt. Hon hittade en fladdermus i paketet.

Fladdermus.

Smaka på ordet. Dra era egna slutsatser. Jag tror att ni liksom jag ser att allting pekar åt ett och samma håll.

/Andreas

fascinatio nugacitatis

2007-05-17T09:56:00.000+02:00

Läser just nu (för kanske fyrtionde gången) Blasie Pascal,ni vet den franske 1600-tals matematikern som ligger bakom enheten pascal (används vid tryckmätning) och som under senare delen av sitt liv ägnade sig allt mer åt existentiella texter. Hans "pensés" (tankar på svenska) är ett kollage av bara delvis strukturerade tankar kring religion, kärlek, liv och död. Man hittar många guldkorn hos Pascal. Jag innbillar mig att världen vore en bättre plats om alla läste Pascal.

Aforism nummer 345 kallar Pascal för fascinatio nugacitatis och i denna fastslår han helt kort följande:

Om vi inte vill vara slavar under våra lidelser måste vi handla som om vi bara hade åtta dagar kvar att leva.

Det är så oerhört begåvat. Om man skulle leva som om varje dag vore ens sista så skulle man agera ansvarslöst och desperat. Om man å andra sidan skulle leva utan tanke på sin dödlighet skulle livet bli ytligt och sakna allvar. Åtta dagar är nog ganska lagom för att se till att hålla goda relationer med andra människor, för att inte bara låta lustprincipen styra i livet.

/Andreas

Att fatta vinken innan det kukar ur

2007-05-15T21:55:00.000+02:00

Ni vet hur det är tror jag. De där gångerna då polletten trillar ner och man tar sig för pannan. Man hade inte fattat den subtila vinken och körde på som vanligt.

Det kan gälla vad som helst. Ämnet du inte borde prata om eftersom det är infekterat på något sätt, personen som inte längre vill att du ringer eller sms:ar fast du kör på som vanligt och tänker att den andre nog bara varit lite upptagen, maten du borde sluta att bjuda på eftersom gästen med orden ”lamm har en annorlunda smak” inte menade något positivt…

Förr eller senare brukar man fatta vinken. Förr är bättre än senare.

Om man googlar på ”fatta vinken” så får man 1760 träffar. 1760 människor har skrivit om att polletten trillar ner. Det är inte så mycket egentligen. Som en jämförelse får man 241 000 träffar på ”gilla läget”.

Rent matematiskt kan detta samband förstås så att för varje gång vi fattar vinken så har vi gillat läget 137 gånger.

Det är ju för guds skull skandal! Här går vi runt och gillar läget som andra fån istället för att fatta alla dessa vinkar som ges dagligen.

Kvinnor ger gissningsvis fler vinkar än män och män gillar gissningsvis läget mer än kvinnor. Tomas Ledin gillar läget. Han säger att det gäller att gi la la la la läget.

Nej, den här texten börjar kuka ur. En fin gammal fras som ger 529 träffar. Rent matematiskt kan detta förstås så att vi hinner fatta lite drygt tre vinkar innan det kukar ur. Själv tror jag att jag för några dagar sedan fattade tre gamla vinkar på en gång. Nu är det bara att gilla läget.

/Andreas

Riset som inte klibbar

2007-05-14T18:41:00.000+02:00

Du som aldrig fattade poängen med Uncle Bens "riset som inte klibbar"... Skaffa barn så fattar du. Ris under fötterna. Ris i hela lägenheten.
/Andreas

Ps. Fick något hjärnsläpp i samband med bildval här. Ber om ursäkt för det.

Om glädjen i att lida av tillfällig synrubbning

2007-05-14T01:21:00.000+02:00

Jag ser små cirklar och det är som om allting hackar... Som en film stremad i dålig kvalité. Det är som om kroppen sponatant har valt att klippa bort onödig information. Jag går på sparlåga så att säga.

Måste kanske sluta spela in musik på nätterna när jag skall upp riktigt tidigt dagen efter, men hur kan man sluta med det som man blir så lycklig av. Just nu känns livet underbart.

/Andreas

Olle Cello

2007-05-13T20:03:00.000+02:00

I Irak skjuts barn ihjäl varje dag. I Afrika dör ett barn av undernäring samtidigt som du läste den meningen och jag väljer under rådande omständigheter att tycka synd om Ola Salo.

Ola, den lilla palindromen, har nämligen kommit på artonde plats i eurovisionsschlagerfestivalen tillsammans med sitt band The Ark.

Det är synd om Ola. Han hade, liksom det masshysteriska svenska massmedieuppbådet större planer för låten ”The Worried Kind”.

Själv har jag skrivit en låt (New Dawning) som definierar mig som ”the troubled kind” och Ola är alltså ”the worried kind”. Det känns som om vi har en del gemensamt. Han är orolig och jag är bekymrad.

Liksom Ola lyckades jag vinna ett lokalt arrangemang där man tävlade i musik. Den tävling jag vann hette Rockslaget. Året var 1992. Jag var 18 år gammal och spåddes en lysande framtid som Sveriges Bryan Adams. Det var väl dåtidens Göteborgska motsvarighet till Idol kan jag tänka, med den enda skillnad att juryn bestod av lokala hårdrocksprofiler och ABF-arbetare. Hursomhelst, vann jag och mitt band X-Plane den här tävlingen på Lisebergs stora scén. Vi fick spela in en CD-singel och åka vidare på en stor nordisk tävling på Montmatre i Köpenhamn. Jag minns att jag råkade stampa ur telekabeln ur effektboxen (jag spelade elgitarr istället för akustisk på den tiden) när jag kraschlandade i samband med avfyrningen av någon magnesiumbomb (det var mycket pyroteknik på den tiden). GP skrev att jag var ”en scenpersonlighet utöver det vanliga”.

I Köpenhamn gick det inte lika bra som hemma. Vi kom visserligen inte på artonde plats utan faktiskt på andra, slagna av något norskt grungeband som hade fattat vart vindarna blåste just då. En dansk dödsmetallkille gick upp på scén under prisutdelningen och sa ”X-Plane ska dö”. Jag märkte det inte då, men vår basists pappa hade spelat in det hela på video. Så här med lite distans till händelsen kan man bara konstatera att han hade rätt. X-Plane dog.

Allting dör.

Springsteen säger i Atlantic City att ”everything dies baby that’s a fact but maybe everything that dies someday comes back”. Så är det nog.

Jag tänker att Ola Salo, den lilla palindromen, har dykt upp igen som en drygt 30-årig version av Andreas Magnusson. Hans Helsingfors var mitt Köpenhamn.

Det är synd om Ola. Mest synd om honom därför att han befinner sig där jag befann mig för 15 år sedan. Han tävlar i musik och därifrån kan man liksom inte komma någonstans. Det är en återvändsgränd på alla sätt.

/Andreas

Samstämmiga röster om Tony Blairs avgång

2007-05-12T01:22:00.000+02:00

Tony Blair skall avgå och världens ledare kommenterar på följande vis:

"Blair moderniserade både sitt parti och sitt land", säger Göran Persson.

"Blair är en enastående ledare och en vän", säger George Bush genom sin pressekreterare.

"Tony Blair visade att verklig förnyelse när man har problem är att börja hos sig själv, genom att våga kritisera invanda sanningar", säger Fredrik Reinfeldt.

"Han var det värsta som någonsin drabbat Afrika. Vi hoppas barnen i Irak och Afghanistan som han dödar varje dag kommer att hemsöka honom i resten av hans liv", säger Zimbawes Informationsminister Bright Matonga.

/Andreas

Ps. Överkurs för handtydare: Notera att Tony Blair liksom jag själv har en Semianlinje i handen.

Finansministern skulle inte fått jobb på Liseberg

2007-05-09T16:52:00.000+02:00

Om inte Sveriges största nöjespark har ändrat personalpolicy de senaste åren så är det så att vår nuvarande finansminister inte skulle få lov att arbeta där som t.ex. städare, attraktionsvärd eller på något tombola.

Det handlar om klädkoder. På Liseberg får man nämligen inte arbeta om man har piercings. Anders Borg har ring i örat. Och dessutom hästsvans. Den jäveln!

Av någon anledning väcker idén om klädkoder alla typer av tonårsmässig vrede inom mig. Jag vägrar av princip att besöka platser där man inte kommer in om man t.ex. bär fel sorts skor eller har fel sorts byxor på sig.

Det finns helt enkelt inga skäl till att ha sådana här fascistiska förbud. Ett uteställe till exempel kommer ändå spontant att få den typ av besökare man vill ha. Det finns ingen anledning att sätta slipsar om halsen på folk eller att be någon som bär sandaler att gå hem igen.

Man får i vissa jobb inte klä sig för utmanande (vem avgör vad som är utmanande?). Man får inte ha trasiga jeans (varför då?). Man får inte ha piercings om man jobbar med vissa typer av livsmedel (varför då?). Man får inte bära turban och köra spårvagn (eller får man det?)

Äh! Jag kommer inegnstans med det här. Låt mig bara avsluta med att säga att det är utsidan som räknas. Tveklöst. Trots detta har Anders Borg fått det kanske enda jobb man kan få med hans utsida.

Kanske vore det inte så dumt med utseendekod i Riksdagen i alla fall. Stolarna skulle gapa tomma om vi införde grundläggande och smakfulla krav fullt lika rimliga som de om att förbjuda piercings, vissa jeans och färgade hår.

/Andreas

Gränsen mellan ingenting och en smekning

2007-05-07T23:25:00.000+02:00

I sitt sista vardagsfilosofiska experiment (nr 101) tar den franske filosofen Roger Pol-Droit upp någonting som jag själv reflekterat en del över. Han skriver om beröring, om att den lättaste beröringen också är den som kan beröra mest.

Experimentet går ut på att försöka hitta gränsen mellan ingenting och en smekning. Hur lite kan du vidröra en annan människas kropp och ändå fortfarande ha kontakt? Åt andra hållet övergår smekningen också ganska snabbt i något annat – den blir massage, hångel och så vidare. Men var finner man den undre gränsen? Vilken är den lättaste smekningen?

Det fantastiska är nämligen insikten om att det ögonblick när en hand försiktigt och utforskande söker sig över din hud är så ofantligt mycket större än det ögonblick då gränsen mellan hud och kropp utplånas genom beröringens fasthet. Pol-Droit uttrycker det inte riktigt så här men jag tror att det är något liknande han är ute efter. I samma anda tror jag att man skulle kunna reflektera över de små gesternas verkan i relation till de stora gesternas verkan.

Det är dags att tala om Chevy Chase. Vi kan jämföra honom med Jim Carey. Jim Carey har som bekant ett gummiansikte och en otroligt imponerande förmåga att artikulera sinnestilsstånd fysiskt. Det är så att säga aldrig någon tvekan om vad Jim Carey är ute efter att gestalta för slags känsla. Chevy Chase däremot är en komiker som arbetar med små och subtila medel. Ett försiktigt höjt ögonbryn, en snabb blick åt vänster i precis rätt stund. Tajmingen är perfekt men också så perfekt att de allra flesta människor missar att se hur otroligt duktig han egentligen är.

En musikalisk parallell skulle kunna vara att jämföra en ekvilibristisk jazzgitarrist med en rytmgitarrist i något treackordband. I det första fallet är effekten så tydlig. Det är med en gång uppenbart vad musikern kan, det är med en gång uppenbart att han är duktig. Rytmgitarristen arbetar med små, små grepp. Små förskjutningar i anslagsstyrka och frasering. Han söker sig fram över strängarna med lätta och hårda smekningar, arbetar i följsamhet med trummisen och sångaren, lyssnar, följer med… Hans jobb är så ofantligt mycket svårare, så ofantligt mycket mer otacksamt och så ofantligt mycket mer imponerande.

Så är det med smekningen tänker jag. Det är inte alla som förstår att inse att den millisekund då två läppar övergår från att inte vara förenade till att vara det är så oerhört mycket viktigare och större än det senare ögonblick i vilket tungorna övergår i erotisk dans.

Uttryckt så långt ifrån den franska filosofins språkbruk som möjligt: Vem som helst kan knulla men vem som helst kan inte skapa eller uppleva outsäglig extas bara genom att låta fingertoppar eller läppar vandra lugnt, kärleksfullt och utforskande över en annan människas kropp.

/Andreas

Som man frågar får man inte svar

2007-05-06T22:32:00.000+02:00

Har funderat en hel del över det här med respons och jag har börjat förstå att jag fungerar på ett lite ovanligt sätt. Jag tycker nämligen att det är både lätt och viktigt att ge respons, både i mitt jobb som svensklärare och i mitt liv som människa.

I jobbet och privat har jag många gånger fascinerats över hur enkla frågor som ställs i mejl eller med SMS helt enkelt inte besvaras. Frågor som ”hur är läget?”, ”lägger du materialet i mitt fack sen?” eller ”ses vi vid Koparmärra som bestämt?” lämnas ofta obesvarade. Man får oftast inte ens svaret ”mycket nu – återkommer” eller något liknande. Bara en öronbedövande tystnad som får en att undra över om meddelandet kommit fram eller om man bara är oönskad som medmänniska.

Jag antar att det ofta kommer annat emellan och att man sedan glömmer bort och i vissa fall är det både förståeligt och förlåtligt att detta sker. Men jag tror att det är något annat också, något mer strukturellt, för de flesta frågor går att besvara lika snabbt som de går att läsa. Om man bara vill.

Mejl och SMS betraktas som envägskommunikation. Frågor uppfattas inte ens som frågor utan snarare som påståenden. Reglerna för ”vanligt hyfs” har därmed satts ur spel. Om du står öga mot öga med en annan människa så skulle du aldrig komma på tanken att inte svara på tilltal, samma sak om du pratar med någon i telefon.

Är det då svårare att svara på till exempel ett mejl än på en fråga i telefon? Jag tycker inte det. I alla fall inte om frågan är rak och okomplicerad. ”Kommer du ikväll?”… ”Nej. Jag hinner inte”. Det behöver inte vara svårare än så. De flesta frågor som ställs mellan människor är så pass enkla.

Faktum är att perspektivet kan vidgas än mer. Jag tror att människor generellt sett är dåliga på att ge respons till andra. Det är ganska få som uppmärksammar andras gärningar och ger positiv feedback. I min musikaliska gärning händer det helt klart att jag får beröm och kommentarer från både kända och okända människor men det är också vanligt att till och med ens närmaste vänner inte ens kommenterar att man precis släppt en skiva eller att man haft en stor livespelning.

Jag tror inte att kommunikativ tystnad kommer sig av ondska eller ens av avundsjuka eller okunskap. Mer så här:

Vi har oss själva närmast och kanske är det så enkelt att människor i allmänhet har för fullt upp med att bära sig själva för att också orka bära någon annan på sina axlar. Det är synd. Väldigt synd. Jag tror nämligen att det viktigaste uppdrag vi har på den här planeten är att bära varandra genom att tala och lyssna, genom att försöka sprida glädje och genom att på djupet känna samhörighet. ”Ingen människa är en ö” skanderade John Donne och han har givetvis rätt. Vi hör alla ihop. När jag besvarar dig så besvarar jag också mig själv.

Hela den här bloggtexten börjar låta självömkande och loseraktigt bitter. Det är inte alls meningen (även om jag kanske är loseraktigt bitter utan att veta om det själv). Jag vill egentligen bara försöka förstå varför jag tar tystnad så hårt, varför det effektivaste vapnet för att bryta ner mig är att låtsas - eller inte låtsas - se, höra och känna.

Respons på detta inlägg mottages tacksamt. Lägg det gärna i mitt fack så jag har det när jag kommer till jobbet på måndag morgon. ;)

/Andreas

Mormor på parkeringsplats

2007-05-06T00:17:00.000+02:00

Fortsätter grävandet bland mina gamla texter. Tror att jag skrev den här för fem sex år sedan kanske.

Härifrån är det trettio mil till Karlshamn, men jag vet redan vad som väntar. Jag sitter i baksätet på familjens Saab-99:a med huvudet vilande mot skinnimitationen i dörrkarmen. Pappa och mamma sitter därfram. Pappa kör. Jag sitter bakom honom och min bror sitter bakom mamma. Mellan oss sitter vår syster. I bilstereon snurrar ett band med de kristna dansbandsgospelbröderna Samuelssons. Jag tycker om bandet, särskilt den låten som mellanbrodern sjunger, den om rosorna som aldrig dör, den om längtan till en plats väldigt långt bort. Vi har precis avslutat vår räknetävling och jag har förlorat igen – det fanns fler blå bilar än gröna den här gången också.

Vi har kommit på en riktigt finurlig grej, jag och brorsan. Om man biter små hål i skinnimitationen på insidan av dörren, så kan man suga in underbar svalkande kalluft. Det känns särskilt härligt nu när regnet gjort luften fuktig, om den saken råder det inget tvivel. Pappa har inte kommit på oss än, men jag vet att han har sett hålen och undrat varifrån de kommer. Jag tror att han tror att det är något djur som har ätit av bilklädseln, men han har inte sagt något och jag tror att det beror på att han är rädd för att vi skall bli rädda för att åka med om vi får höra att det kryper runt små larver eller något sådant. Hade han vetat sanningen hade han nog inte tigit lika duktigt om saken.

Min barndom är lycklig. Det är så mycket som ligger framför mig och jag ser med glädje fram emot den ocean av möjligheter som jag vet att livet har i beredskap åt mig. Fast jag funderar inte så mycket på det just nu, tänker istället på mina föräldrar och leker med tanken att de inte är mina riktiga föräldrar, att jag är kung Carl den sextonde Gustavs förstfödde son, som växer upp i en för ändamålet – som består i praktisk social träning – lämplig familj. Tanken får mig att känna mig utvald och speciell, men innerst inne önskar jag att allt skall vara precis så som dom säger att det är, för nog vill jag att mina föräldrar verkligen skall vara mina föräldrar. Jag suger in lite luft. En blygsam smak av asfalt och bensin ger karaktär åt det friska välgörande syret.

Nu är det tjugo mil till Karlshamn. Mamma plockar fram en påse äpplen och frågar om nån vill ha. Det är det ingen som vill. ”Har ni det bra därbak”, frågar hon. Inte vet jag. Jag säger inget i alla fall, nöjer mig med ett leende och nickar med huvudet.

Jag tänker på mormor, vet att hon kommer att stå därute på parkeringsplatsen och vänta. När jag tänker på kärlek så tänker jag på mormor iklädd sin fina minkpäls väntandes på oss i mörkret. Sådan är kärleken när den är som vackrast. Jag vet att hon har längtat efter oss – att hon står i timtal på parkeringsplatsen när det egentligen inte behövs är mer än bevis.

Regnet piskar ner. Det är mörkt. Jag känner mig trött.

När jag vaknar upp befinner jag mig någon helt annanstans. Jag är inte barn längre och jag sitter inte i en bil. Istället befinner jag mig längst bak på vänstra sidan av en sex personer lång procession. Vi går fram i mittgången i en stor sal och på båda sidor om oss sitter svartklädda människor bänkade. Jag tror att det är en kyrka.

Men, vad är det vi bär på? Det är inte särskilt tungt, men det känns tungt i hjärtat. Framför mig går farsan och jämte mig brorsan, precis som i barndomens bilfärd, den som förde oss mot Karlshamn, den som förde oss till mormor. Det hugger till i hjärtat när jag förstår vad det är frågan om.

Jag har hela mitt liv känt mig buren av guds och andra människors kärlek. När jag blundar så kan jag än idag se mormor iklädd sin vackra päls väntandes på en mörk och öde parkeringsplats. Den där dagen i kyrkan var första gången som jag på ett konkret sätt kände att jag var med och bar upp en annan människa, en människa som då redan var död. Min älskade mormor var på väg till den plats där rosor aldrig dör och jag hade till uppgift att bära henne den sista biten.

Om man biter små hål i skinnimitationen så är det lättare att andas.

/Andreas

Oönskad dissonans

2007-05-05T23:32:00.000+02:00

Med risk för att stämplas som pretentiös. En dikt jag skrev påskdagen 2004, d.v.s. för lite mer än tre år sedan:

Ljudet av en Super 8-projektor
Filmstumpen som slår mot bildhuvudet
Rytmisk monotoni
Oönskad dissonans mellan visningarna
Det finns ändå ingen som hör
Ingen som ser
Just då
Så tänker jag mig att livet vore
Om vi fick en chans till

/Andreas

Den som har det värst

2007-05-05T21:11:00.000+02:00

Du lider av svår skoskav, har ödem och eksem över hela ansiktet, har problem med ringmuskeln, kan inte gå utan att få ont i knäet, har precis blivit av med jobbet och din flickvän knullar regelbundet med din bästa kompis.

Känner du igen dig?

Kunde just tro det.

När du har det så här jobbigt så finns det alltid någon glad uppiggare i din närhet som skall få dig att se tillvaron från den ljusa sidan. Oftast slutar resonemanget med kommentaren ”tänk på att det alltid finns någon som har det värre”.

Men tänk om det inte gör det. Tänk om det faktiskt är du som har det värst. För någon måste ju ha det värst och varför skulle det inte vara du?

Du kan mycket väl vara den som har det värst. Ditt skoskav kan mycket väl vara det svåraste, dina eksem kan mycket väl vara fulare än någon annans och din ringmuskel kan mycket väl sluta tätt sämst av alla ringmuskler i hela riket. Ditt knä kan mycket väl vara bortom all räddning, du kan mycket väl komma att aldrig få ett jobb igen och det är säkert bara en tidsfråga innan din kompis också knullar din morsa.

Det finns inte alltid någon som har det värre. Ofta kanske, men inte alltid. Glöm aldrig det.

/Andreas

Chilenska apor som pratar bokföring

2007-05-03T23:43:00.000+02:00

Det blir inte bättre än så här.

/Andreas

Svarttaxi - det egoistiska valet

2007-05-02T21:08:00.000+02:00

Häromdagen råkade jag säga till en elev på den skola jag arbetar att han inte skulle lyssna på sin lärare då denna påtalade vikten av att bära hjälm när man cyklar. Jag sa: ”Lyssna inte på henne, det är mycket coolare att köra utan hjälm.” Jag vet inte om det värsta i det här var att jag själv bär hjälm när jag cyklar eller att killen faktiskt tre timmar senare praktvurpade i ökända Burmabacken med krossad näsa och totalförstörd cykel som konsekvens.

Nåväl, för att kompensera för detta omogna beteende ämnar jag nu blogga på ett moget och förmanande sätt särskilt i syfte att tala unga människor till rätta.

Temat för dagen är svarttaxi och jag vill ange två skäl för varför man inte bör åka svarttaxi. Det första skälet är det som vanligen används, nämligen att det är farligt. Jag har, liksom många andra, närstående och bekanta som utsatts för väpnade rån och våldtäkter just i svarttaxi (det är sant). Det här argumentet kommer du inte att lyssna på. Du har flera förklaringar till hands.

Dels kommer du att berätta för mig om alla gånger du behandlats illa i en vanlig taxi och dels kommer du att säga att allt sådant ändå händer överallt annars nattetid i en storstad och att det inte riktigt känns som ett lockande alternativ att låsa in sig eller att gå och lägga sig klockan tio. Att ge sig på svarttaxi är bara rasistiskt och töntigt. Lite som att bära både livrem och hängslen samtidigt. Eller som att bära cykelhjälm kanske. ;)

Jag tänker luta hela min argumentation på det andra skälet. Det gör jag för att jag tror att det på något sätt appellerar till socialisten inom dig:

Att åka svarttaxi är att smita ifrån skatt och att smita ifrån skatt är att stjäla pengar ifrån de som behöver pengar bäst. Svarttaxi är billigare än vanlig taxi av en enda anledning. Det är en skattefri transaktion och om alla transaktioner i landet vore skattefria så skulle vi inte heller kunna ha saker som sjukhus dit inte bara rika har råd att gå, skolor där inte bara rika människors barn går o.s.v.

Att åka svarttaxi är att säga ja till ett samhällsystem där var och en betalar för sig och skiter i andra. Risken att bli utsatt för en våldtäkt eller att rånas med en pistol mot tinningen är bara en spännande bonus.

/Andreas

Ps. Jag har själv betalt en hel skivinspelning svart men det säger jag inte högt eftersom det på något sätt underminerar hela min argumentation. Dessutom skall jag strax lämna in min deklaration… På heder och samvete.

Flisan i din broders öga

2007-04-27T11:30:00.000+02:00

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
(Nils Ferlin)

Cyklade förbi en lapplisa på väg till jobbet idag. Hon stod framför en felparkerad bil och skrev ut en böteslapp. Tvåhundra meter längre fram på samma väg stod hennes egen bil. Felparkerad på exakt samma sätt.

/Andreas

Att stävja

2007-04-26T21:50:00.000+02:00

Handlarna i Sundsvall har beslutat sig för att införa 25-årsgräns för inköp av folköl i samband med någon slags lokal festival. Tanken är att stävja den så kallade ungdomsfyllan. Idén är intressant och den bör utvecklas. Ett förslag är att förbjuda människor över 60 år att köpa bil (för att stävja problemet med gamla och reaktionsdugligt olämpliga förare). En annan tanke är att förbjuda människor över 35 att skaffa barn (för att stävja problemet med ökad risk för komplikationer och missbildningar)... Det finns hur mycket som helst som kan göras om man bara blundar lite för det här med diskriminering.
/Andreas

En sorgens dag för Hanif

2007-04-23T19:14:00.000+02:00

Som om…

Helan förlorat sin Halvan
Bonny förlorat sin Clyde
Tom förlorat sin Jerry
Knoll förlorat sin Tott
Gud förlorat sin Djävul
Simon förlorat sin Garfunkel
Mel förlorat sin Kim
Milli förlorat sin Vanilli
Ler förlorat sin Långhalm
Adam förlorat sin Eva
Regina Lund förlorat sig själv

Kom tillbaks Lars Leijonborg. Allt är förlåtet!

/Andreas

New Kids in the Block

2007-04-23T08:27:00.000+02:00

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Ibland krävs det en stor världspolitisk händelse för att sparka igång den gamla bloggmaskinen. Och det var precis vad som hände...

Sunblock har bytt medlemmar och förändringen är total. Det skall nämligen inte vara lika lättklätt längre. De tre tidigare medlammarna är utbytta mot tre nya (kan man göra så? skulle vi kunna byta ut hela Hanif?) och de nya tjejerna är det lite mer ordning på. Vi skall slippa se bikinidans och kommer istället att få se dans i kortkorta kjolar. Eller som nya medlemmen Emily Almberg uttrycker saken: "Sunblock är ett koncept där musiken är det viktigaste".

Visst.

Det är klart att gruppen hade toppat englandslistan även om de frontats av de där feta minimortorcykelsguinnessrekordbokstvillingarna. Att de nya tjejerna rekommenderats av just Bingo Rimér är givetvis en slump.

Visst.

Ingen av Sunblocks medlemmar hörs på den nya singeln som släpps, men de nya frontpersonerna har högt ställda mål. "Vi hoppas att få chansen att sjunga sedan", säger Nina Crewson. "Det skulle vara jätteroligt och det är absolut ett mål."

Visst.

/Andreas

Fredagen den trettonde

2007-04-13T00:00:00.000+02:00

Jag väntar...
/Andreas

Bilder från Mosebacke 8/4-07

2007-04-10T19:42:00.000+02:00

Photos: Peter Åstedt

Sparka bakut, göra nåt sjukt

2007-03-31T18:53:00.000+02:00

En arbetskamrat kom till mig här för leden och ville spela upp en låt för mig som verkligen betydde jättemycket för henne (ja, hon sa så). Hon ville att jag skulle lyssna. CD-spelaren sattes på, jag slog mig ner mitt emot henne och följande nådde mina öron...

Jag vill kasta loss
Lära mig slåss
Raka av mitt hår
Bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt
Lita på sanningen och kväva all gråt
Börja sluta tro
Låta vansinnet gro
Jag vill sparka bakut
Göra nåt sjukt
Släcka fyren på berget som räddade liv
och smita från smällen med sjumilakliv

Jag vet inte exakt när jag först drog på smilbanden - kanske var det redan när rimmet loss och slåss dök upp. Jag tror att jag skrattade till när han skulle bäras ut på bår eftersom det rimmar på hår. Jag vet att jag garvade hysteriskt när han skulle göra nåt sjukt...

Jag känner mig ond. Martin Stenmarck har skrivit en låt och jättemånga nänniskor berörs och tycker att det är fint. Själv känner jag att raderna inte ens hade platsats i min dagbok när jag var fjorton.

Borde man inte kunna respektera andra människors smak? Jo, kanske, men problemet i det här fallet är att det inte handlar om smak. Sådana här texter är skit på ett alldeles objektivt plan. Och det är just det som gör att man skrattar fast man inte får.

Men vet ni, ett gott skratt förlänger livet. Tack Martin!

/Andreas

Dopplereffekten

2007-03-31T01:05:00.000+02:00

Jag har länge haft en fascination för den så kallade dopplereffekten. Min grundtanke var att teorin skulle gå att applicera i ett humanvetenskapligt sammanhang men jag har mer och mer insett att själva teorin huvudsakligen är existentiellt tillämpbar.

I korthet går själva tanken om dopplereffekten ut på att beskriva den upplevelsemässiga förändring som uppstår när ljudvågor pressas samman genom att ett rörligt objekt passerar ett stillastående. Tänk på den tonförändring som uppstår om du står still och en ambulans passerar dig. Ljudvågorna pressas samman och resulterar i en upplevelse av förändring i tonhöjd.

Vad menar jag då med att teorin är existentiellt tillämpbar? Jo, när en människa befinner sig på avstånd ifrån dig (känslomässigt eller fysiskt) och sedan närmar sig eller avlägsnar sig alltmedan du befinner dig stillastående, så kommer din upplevelse av henne ofrånkomligt att förändras.

Den du älskar är en annan när du älskar henne på avstånd än när hon kommer nära och tvärt om. I samma stund som du kommer en människa nära förändras hon och i samma stund som en människa lämnar dig förändras hon.

Det finns något hoppfullt med det här. Ja, faktum är att det finns något i det här som gör att ett avsked aldrig är ett avsked. Den som du lämnar är inte den som du är borta ifrån och den som lämnar dig är inte den som du saknar.

Själva rörelsen förändrar objektet. Själva rörelsen gör all saknad meningslös.

/Andreas

Om föraren och fuskåkning

2007-03-28T00:31:00.000+02:00

I den senaste reklamkampanjen mot fuskåkning formulerar sig Göteborgs Spårvagnar på följande sätt:

Tack för att du stämplar! Du gör mitt jobb lättare, och jag kan koncentrera mig på att ge dig en skön och behaglig resa. /Föraren

Man låter det alltså framstå som om det är spårvagnens förare som bryr sig om ifall man stämplar. Man vill också övertyga oss om att stämplandet skulle påverka ett antal saker.

Jag har några frågor:

1. På vilket sätt blir en spårvagnsförares jobb lättare av att människor stoppar ett kort i en grön automat eller håller upp ett annat kort framför en blå automat?
2. På vilket sätt hindras en spårvagnsförares koncentration av att människor inte stoppar ett kort i en grön automat eller håller upp ett annat kort framför en blå automat?
3. Finns det någon spårvagnsförare som på allvar ser som sitt huvudfokus att "ge dig en skön och behaglig resa"?

/Andreas

Om människan är ett djur så måste också djuret kunna vara en människa

2007-03-22T18:50:00.000+01:00

Senast igår föreslogs det mig att människan är ett djur. Jag tycker att tanken är intressant men skulle vilja veta lite mer om vad som menas med påståendet.

I vilket avseende är vi ett djur och vilka konsekvenser får det?

Jag tror att man använder formuleringen av två olika anledningar. För det första kan man säga det för att visa på att djuren är våra vänner och att vi inte skall äta upp dem eller behandla dem illa. För det andra kan man säga det för att visa på att människan är en driftstyrd varelse utan något högre mål eller någon högre mening.

Låt oss börja med att reflektera en smula kring den första anledningen till att tydligt erkänna sitt släktskap med hundar, spindlar och kaniner.

Om man på allvar hävdar denna tes bör man givetvis inte äta några djur eller i konsekvensens namn vara villig att också äta människor (åtminstone smaka – det är ofint att avfärda mat som äcklig innan man smakat). Man bör också vara villig att erbjuda en rottweiler att ta över farmors vårdplats eller tycka att älgar har lika stor rätt att delta i allmänna val som Göran Persson. Man bör rimligen tycka att man bör ta lika stor hänsyn till djurens behov som människornas när man grundar en stad, man bör också sörja lika mycket över en död fluga som bott i ens lägenhet som en död person som man delar lägenhet med. Listan kan göras lång, men hur man än vänder och vrider på det framstår en sak som väldigt tydlig:

Den som på denna grund hävdar att människan är ett djur tycker antingen att vissa djur är mer värda än andra eller så är argumentet ohållbart.

Okej. Låt oss därför anta att vissa djur är mer värda än andra. Vi kan för enkelhets skull säga att en fluga är mindre värd än en hund. Hunden är ju när allting kommer omkring människans bästa vän. Då är det också rimligt att anta att t.ex. hunden är lite mer värd än katten som i sin tur är lite mer värd än kaninen o.s.v. Det bör helt enkelt finnas en rangordningslista, hur skall annars gränsen dras?

Okej. Låt oss anta att du kära djurvän delar denna idé. Du bör då i konsekvensens namn tänka att man kan göra denna rangordning internt inom djursorten. Med andra ord: En Pudel skulle kunna tänkas vara mer värd än en Pitbull som i sin tur skulle kunna tänkas vara mer värd än en Fågelhund.

Okej. Låt oss nu gå tillbaks till påståendet att människan är ett djur. Det innebär kanske att tysken är mer värd än zigenaren som i sin tur är mer värd än nege… eh… eh…

Stopp.

Du säger stopp? Varför då?

Jaha, du tyckte att människan var ett djur av den andra anledningen!

”Människan är ett djur i den meningen att hon inte besitter någon högre eller viktigare egenskap eller uppgift som gör henne till något annorlunda än djuret”, säger du. ”Låt gå för att hon är ett väldigt välutvecklat och begåvat djur, men hon är ett djur.”

Intressant. Var uppstår behovet att så starkt bejaka sin djuriskhet och varför är det så viktigt att frånta sitt liv all form av yttre mening?

Jag tycker nog ärligt att det är lite tragiskt att se sig själv som ett djur. Steget därifrån till att räcka vacker tass, lyfta på benet när man kissar, att slicka sig själv i skrevet eller att inte längre bry sig om något annat än det för handen varande är inte långt.

Själv tycker jag t.ex. att människan har mandat att slakta, tillaga och äta djur utifrån det kriteriet att djur och människa är helt väsensskilda. Vi människor har förmågan att reflektera över vår egen existens, att känna empati med andra och att sätta in oss själva i ett större sammanhang. Sådant är djuren helt värdelösa på.

Som en kompromiss kan vi enas om att ni som vill vara djur kan få vara det. Så länge ni inte hindrar mig och mina gelikar från nöjet det erbjuder att med mild överlägsenhet betrakta en mör entrecôtes hastiga tillagning.

/Andreas

Idka bort sig

2007-03-22T12:16:00.000+01:00

Kom att fundera lite över ordet ”idka”. Ni vet det där ordet som föregår ord som ”könsumänge”, ”tidelag” eller ”näringsverksamhet”.

Det är just det här som är spännande.

Idka betyder ”göra”, ”utföra”, ”verkställa”, ”uträtta” eller liknande, men av någon anledning kan man inte ”idka julpyssel” eller ”idka order” eller ”idka bort sig”.

Ni goda läsare får gärna överraska mig med motbevis men det tycks mig som om idka alltid handlar om sexualitet eller pengar.

Spännande.

Kan man dra några slutsatser? Förmodligen.

/Andreas

Första klassens död

2007-03-19T10:38:00.000+01:00

British Airways ber om ursäkt och den här gången är det inte, som man kanske kunde tro, en ursäkt avsedd att gälla existensen av hela det patetiska land som enligt en undersökning jag läst förbrukar minst toalettpapper i hela Europa.

Ursäkten gäller att man låtit en avliden kvinna flyga första klass.

Hon dog under pågående flygtur och personalen valde då att uppgradera henne från andra till första klass eftersom en död person skulle upplevas som minst störande där (det här förvånar mig föga). Den sörjande dottern fick också flytta med och sitta i stolen bredvid. Turbulensen i luften gjorde att kroppen ramlade ur stolen titt som tätt och chocken av att modern precis dött gjorde att dottern grät högljutt.

Det är nu jag börjar tänka lite.

Vad skulle de ha gjort då? Låta henne sitta kvar? Ja, förmodligen, men vilken är skillnaden mellan att vara död i första eller andra klass?

Människor dör, har jag förstått, lite var som helst. Ofta i sängen hemma eller på olika vårdplatser men ibland kommer liemannen på besök i luftrummet eller i något annat offentligt rum. Vad är det som är så konstigt och farligt med det? Döden är livsfarlig, det förstår jag, men dödsplatsen är väl helt egal.

Själv tycker jag nog att det var ganska fint av British Airways att ge henne förstaklassbiljett utan extra kostnad.

/Andreas

Herregud vad fina ni är allihop!

2007-03-15T12:18:00.000+01:00

Den moderna vetenskapens stabilaste utpost, Aftonbladet, har idag ytterligare en av sina tillförlitliga åsiktsmätningar. Idag kan man rösta på om man är nöjd med sin lön och än så länge har knappt tvåtusen svenskar tagit chansen att hjälpa den glada vetenskapen.

Så här långt är 82% missnöjda med sin lön.

Jaha.

Vore det inte bättre med en undersökning om huruvida du är nöjd med t.ex. dina kompisars löner eller varför inte med vad dina arbetskamrater får i sina lönekuvert?

Det sorgliga är nämligen att ni, era egoistiska svin, bara vill ha mer. Ni är liksom jag inte nöjda med det ni har.

Kan vi inte enas om att vi ur ett globalt perspektiv tjänar alldeles för mycket pengar och lever i ett förbannat överflöd där vi vältrar oss i designerjeans, hårsalongsprodukter och gravad lax.

Men vänta nu… Är det kanske jag som hoppar till konklusioner?

Att vara missnöjd behöver ju faktiskt inte betyda att man tycker att man har för lite pengar i lön, det kan ju vara tvärt om.

Herregud! Vad fina ni är allihop.

/Andreas

Att förvänta sig en gummiboll i munnen

2007-03-13T22:59:00.000+01:00

Den israeliska ambassadören i El Salvador har kallats hem efter att ha hittats naken och bunden med en gummiboll i munnen. ”Denna typ av beteende motsvarar inte det förväntade beteendet av israeliska diplomater”, säger Zehavit Ben-Hillel vid Israels utrikesdepartement. Visst är det roligt? Dels att man kan hitta nakna diplomater med gummibollar i munnen och dels att Utrikesdepartementet måste gå ut och förtydliga att de aldrig har förväntat sig gummibollar i munnen av sina diplomater.
/Andreas

Tre tips till en sann egoist

2007-03-07T23:49:00.000+01:00

1. Tvätta händerna innan du går på toaletten istället för efter.
2. Ta pengar ur kollekten i kyrkan istället för att ge – det var ju ändå till behövande pengarna skulle gå.
3. Börja blogga.

/Andreas

Bananen är en frukt

2007-03-03T22:11:00.000+01:00

Ni kan sorten. Med sneda leenden och överlägsna naturvetarskratt säger de saker som ”bananen är ingen frukt den är ett bär eftersom den växer i klasar på ett träd” eller ”jorden är inte rund den är i själva verket snarare oval om man studerar den noga”.

Dessa begåvade gossar (de är nästan alltid gossar och har nästan alltid läst teknisk linje eller naturvetenskapligt program på gymnasiet) visar sig gärna på styva linan genom att självsäkert fastslå en sanning som strider mot den konventionella.

”Jaha”, säger Hanif-bloggens trogne läsare (jag vet vem du är), ”men är inte det precis vad du Andreas själv alltid gör?”

Jo, men jag vill i mitt stilla humanvetenskapliga sinne inbilla mig att det finns en avgörande skillnad. Om man skall säga tvärt emot alla andra så skall man verkligen säga tvärt emot alla andra, inte ge sig på vanligt folk med dumheter påhittade av forskare som tappat sansen efter att ha fastnat i Linnés sexualsystem eller sådant man vet efter att ha läst för många nummer av Illustrerad vetenskap.

Intressanta sätt att säga tvärt emot på är att t.ex. mena att bananen inte är en frukt utan i själva verket en sorts hudkräm som ännu inte tagits i bruk eller att påstå att jorden inte är rund utan i själva verket platt och att vi faktiskt har väldigt få informanter att lita oss till som verkligen har sett jorden utifrån. Det är ett fåtal astronauter och kosmonauter som alla är de slavar under politiska system som inte tillåter att denna sanning avslöjas.

Här följer en snabbt ihopkommen lista på tio icke-konventionella motåsikter som jag gärna vurmar för:

1) I Sverige umgås man mer kontinentallt än man gör på kontinenten. Vi pratar jättemycket med varandra på bussen och vi umgås över generationsgränserna på krogen.
2) Porren är den nya folkbildningen och är på alla sätt en viktigare källa till kunskap än t.ex. nationalencyklopedin.
3) Vanliga skor innehåller mer fett än ett äpple.
4) En stor stark är vare sig särskilt stor eller stark.
5) Barn kör bättre bil än vuxna.
6) Européer har snedare ögon än asiater. Motsatt åsikt kommer sig av en geometrisk missuppfattning.
7) Hans Holmér hade helt rätt när det gäller det så kallade Kurd-spåret.
8) Chevy Chase är en större skådespelare än Anthony Hopkins, Jack Nicholson och Greta Garbo tillsammans.
9) Benny Hill står för en intelligentare typ av humor än Monthy Phyton.
10) Lars Leijonborg är inte alls dummare än en guldfisk.

/Andreas

Är vi alla bestialiska mördarpedofiler som vill leka Gud?

2007-03-02T11:31:00.000+01:00

Jag antar att ni också har lagt märke till Aftonbladets nya säljande koncept. Det handlar om berättelser företrädelsevis inköpta/hämtade ifrån England och jag kan tänka mig att inspirationen kommer från publikationer som The Sun eller Daily Mirror. Temat är samma, variationen är oändlig.

Idén bygger på att man publicerar sista bilden på ett offer för något bestialiskt brott tagen från en övervakningskamera. Gärna den glada 9-åringen jämte mördarpedofilen på bussen eller mamman och femåringen strax innan hon hugger tag i honom på tågstationen och kastar sig framför ett framrusande tåg.

Vi älskar tydligen det här. Vi vill se sista bilden av en människa. Vi vet vad som skall hända, men de små oskyldiga pojkarna, gamla tanterna eller unga kvinnorna har ingen aning. Det här kittlar våra sinnen.

Vi vill leka Gud och den viljan säljer lösnummer. Det vet Aftonbladet. Därför ser man inga moraliska hinder för någonting. Moral och journalistik är nämligen två oförenliga storheter.

Varför vill vi frossa i andra människors (gärna barns) katastrofer och död? Finns det en bestialisk mördarpedofil i oss alla eller vad är det frågan om? Hur kan Aftonbladet tillåtas nå ekonomisk framgång genom att exploatera döda människor?

Jag har inga svar men jag har en massa frågor och jag ser fram emot den dag tidningen publicerar sista bilden på chefredaktör Anders Gedin precis innan han får sparken eller fälls i domstol för tidningens upprepade kränkningar av enskilda individer och allmänhetens intelligens.

/Andreas

Det mediala lidandet

2007-03-01T23:57:00.000+01:00

Jag har under en längre tid samlat på det som skulle bli en hel hemsida men som nu istället får bli dagens bloggpost.

Idén uppstod när jag började fascineras av de fotografier som i kvällstidningarna används för att ackompanjera artiklar som handlar om människor som hittat tänder i chipspåsen, fått en julskinka från Scan som krympte i ugnen, inte fått lyssna på Arne Weise i TV eller som fått ett träd nedblåst i senaste stormen.

Det jag pratar om är de fotografier som uppenbart regiserats för att vi betraktare skall tycka riktigt synd om dessa offer.

Det blir något komiskt med alltihop. Särsklit när man tar det ur sitt sammanhang och sätter ihop alla bilder. Jag förstår att mitt publicerande nu bryter mot upphovsrättslagen men jag hoppas att rättighetsinnehavarna förstår att det är ett konstverk, en slags sampling där själva kollaget skapar en ny verklighet.

Jag vill förtydliga att jag har valt bilder där människor inte drabbats av några särsklit allvarliga incidenter... Även om bilderna ibland kan få oss att tro det. Min favoritbild är för övrigt den sista bilden. Den föreställer två arga centerkvinnor som är arga över att pengar slösats någonstans på porr och sprit. Sen är jag väldigt förtjust i mannen med tanden i jordnötterna också.

/Andreas

Ordning OCH uppförande

2007-02-28T20:29:00.000+01:00

Snart skall det införas betyg i ordning och uppförande. Ett batteri av trögtänkta beteendefascister sätter stor tillit till det här. Skolvåldet kommer att försvinna och likaså de förhatliga kepsarna, trasiga jeansen, könsorden och allt annat som står ivägen för klassisk bildning om Origenes eller det periodiska systemet.

Betyg i ordning OCH uppförande. Låt oss fundera en smula på det här.

Det är viktigt att vi har klart för oss vad ordning är och vad uppförande är, det är ju trots allt dessa två ord som skall betygsättas.

Enligt SAOB är ordet ordning inlånat från tyskans ”ordnung” ett ord som bland annat flitigt användes i nazityskland. Tänk bara på en fras som ”ordnung must sein”.

Betydelsen av begreppet ordning är inte helt enkel att självklart fastställa. Bland annat handlar det ju om turordning eller liknande i linje med begreppet ”ordningsföljd”. Jag tror dock att det är betydelsen 3 av begreppet ordning i SAOB som Björklund och hans golfgubbekompisar åsyftar. Låt mig citera:

viss ordning (i bet. 1) l. viss utvecklings- gång l. form l. visst sätt l. skick l. tillstånd l. vissa förhållanden i enlighet med en bestämd regel l. lag (som är grundad på naturlagarna l. de allmänna lagarna för mänsklig samlevnad l. på praxis l. som fastställts gm överenskommelse l. beslut av myndighet); äv. om en dylik regel l. lag l. bestämmelse; äv. övergående i bet.: bruk, skick, sed, praxis; numera nästan bl. i sg. (se dock , , b, företrädesvis i fråga om en dylik reglering l. ett dylikt lagfästande av allmänna förhållanden. Den gamla l. bestående ordningen. Införa en ny ordning med avseende på rättegångsväsendet.

Okej så själva ordningsdelen av betyget skall förhålla sig till hur väl eleverna följer de regler som finns givna i naturlagarna. En rimlig tolkning av det här är att man t.ex. bör bestraffa en elev som på något sätt trotsar naturlagen genom att inte lyda gravitationslagarna eller liknande. Vi lärare (jag är ju en sådan om ni inte visste det) bör med andra ord inte tillåta elever att sväva fritt i klassrummen.

Det verkar också som om man skall stödja sig på de allmäna lagar som fastställts. Jag antar att det till betygskriterierna kommer att bifogas något slags häfte om kepsbruk, kjollängd, vilka ord som är fula, vad man inte säger till klasskamrater, hur starkt man får tala i ett rum (fastställd decibelnivå), om man får tala utan att räcka upp handen, om man får vara otrevlig och vems tolkning av otrevlig det är som gäller.

Men det stannar ju inte där för med betyget i ordning och uppförande vill man bevisligen föra in en parameter till, nämligen ”uppförandet”. Uppförande är onekligen någonting annat än ordning (annars hade det räckt med ordet ordning) och också något annat än ”reda” (som vissa personer ju också gärna vill ha tillsammans med ordning i skolan, men ändå vill man inte betygsätta det ordet – fråga mig inte varför). Vad menas då med ”uppförande”?

Ja, man kan ju t.ex. uppföra en teaterpjäs men i SAOL föreslås också den korta förklaringen ”bete sig”. Att uppföra sig är alltså att bete sig.

Jag har lite svårt att hålla isär sakerna nu. Det vore fint om den inom området outbildade skolministern Björklund och hans logopedbehövande kompis Leijonborg förklarade för mig.

Vilket beteende är det man skall mäta och på vilket sätt skiljer sig beteendet ifrån ordningen? Hur mäter man beteende? Vad gör man med en elev som beter sig på ett för alla parter önskvärt sätt men bryter mot tingens ordning genom att till exempel äta ärtsoppa på onsdagar, ha högerskor på sig på vänster fot, kamma sidbena när modet föreskriver rufsig frisyr, levitera när naturlagarna säger att det är omöjligt och så vidare? Är det så att säga ordningen som styr uppförandet eller är uppförandet överordnat ordningen?

Frågorna hopar sig och då har jag ändå inte sagt ett ord om hur det här ämnet skall förhålla sig till den elevdemokratiska idén om att alla skall få vara med och forma och påverka sin utbildning. Går det t.ex. att elevdemokratiskt få igenom lagar som föreskriver att god ordning är att promenera i sidled i korridorer eller att kladda namnet på snygga popstjärnor på bänken? En intressant tanke även om jag inser att mitt namn sällan kommer att hittas på bänklocken. Jag är ju trots allt en lärarjävel också. ;)

/Andreas

Om behovet av dumdryga mellanchefer

2007-02-28T11:32:00.000+01:00

Jag stod på Redbergsplatsen i morse och kände ett växande hat mot mellancheferna, du vet de där dumdryga typerna som i den gamla småskolan kallades ordningsmän, som på högstadiet kallades elevrådsrepresentanter och som nu i yrkeslivet kallas idioter.

Mellanchefen fick denna morgon representeras av den utdelare av gratistidningen Punkt.se som för att visa sin särart bar en väska med texten "teamledare".

Han var alltså inte bara en vanlig utdelare av gratistidningar utan den som ledde hela Redbergsgruppen... Ja, alla två!

Jag antar att det innebär att han säger saker som "gå fram till den där gubben och ge honom en tidning" eller "du kan fylla på en ny bunt i stället nu".

Behöver vi sådana människor? Behöver vi fler profeter av det självklara, fler instanser som belyser mänsklighetens osjälvständighet?

Frågan kan tyckas retorisk.

Den som har läst Machiavelli förstår varför chefen tillsatt mellanchefen. Han fungerar som avledare eller stötdämpare. Vi kan ösa allt vårt hat på den pekande idioten med teamledarväskan istället för att ta makten över våra arbeten och liv.

När vi klagat riktigt mycket ger den goda storchefen mellanchefen sparken. Det leder till att vi tycker om vår storchef eftersom han visat sig lyssna på vår kritik. Det som därefter händer är att en ny dumdryg typ fiskas fram - kanske väljer man rent av dig. Det vore väl trevligt, för du är ju så mycket bättre på att peka och styra upp, eller hur?

Och så går allting runt, runt, runt...

/andreas

Lurad?

2007-02-27T22:07:00.000+01:00

Stod på en packad buss 17 idag med Jayhawks ”Sound of Lies” i walkmannen. Tim O’ Reagans paradnummer ”Bottomless Cup” strömmar in i mitt huvud vid Härlanda hållplats och samtidigt drar sig en sådan där ryggsäcksman fram genom mittgången och river med sig allt i sin väg. Koss-lurarna fastnar i hans ryggsäck, rycks av mitt huvud, slits loss från spelaren och följer med honom ut. Jag ropar till men får ingen respons utan får hoppa av bussen och slita loss lurarana (han märker fortfarande ingenting). Jag sätter på dem igen och refrängen drar igång:

I think I let you down
I could use you around, use you right now
There’s nothing quite like the sound of
Your voice in the evening
Calling my name
It’s getting late

/Andreas

Jag, Tony Blair och aporna

2007-02-26T22:32:00.000+01:00

Jag har någonting gemensamt med Tony Blair, flertalet apor och över hälften av alla människor med Downs syndrom.

Det som förenar oss är våra handflator (i fallet Downs syndrom även runt glatt ansikte, tjock tunga, sneda ögon och musikalitet). Jag har nämligen bara en vågrät linje i min hand. Den så kallade tankelinjen och hjärtlinjen ligger sammanflätade till en. Det här kallas för att man har en simianlinje.

Ungefär 4% av alla människor är konstruerade på det här sättet, man att liksom jag, Tony Blair och aporna ha det på båda händerna är betydligt ovanligare än så.

Handtydare (ett skönt släkte för övrigt) brukar påstå att människor med min "deffekt" lever på ett sätt så att känsla och förnuft totalt smälter samman. Vi blir i bästa fall pasionerade, i sämsta fall maniska. Vi tänker med hjärtat och känner med hjärnan. Någonstans läste jag det formulerat som att simianmänniskor är människor som på liv och död söker efter någonting som de aldrig kommer att hitta eller få.

En smickrande tanke är annars den om att vi med simianlinje är ämnade för stordåd, att vi på olika sätt kan göra rejäla avtryck i andras medvetande.

Min vänstra hand är en så kallad äkta simian eftersom linjen löper tydligt över hela handen utan att spreta eller förgrena sig. På högerhanden sticker hjärtlinjen dock av lite uppåt mitt i handflatan. Det indikerar enligt handtydarna (och vilka vet väl mer om människor än handtydarna) att hjärtat har tagit över kontrollen av min hjärna. Jag påminns för övrigt om det här dagligen. Betrakta det gärna som en ursäkt för alla mina tillkortakommanden. Förflutna och framtida.

/Andreas

Kriminell handling?

2007-02-26T17:03:00.000+01:00

Jag kan ha begått en kriminell handling idag. På paketet till delicatobollarna (sådana din farfar kallar negerbollar) står "köp åtta betala för sex".

/Andreas

Kort kurs i låtskrivande

2007-02-26T01:00:00.000+01:00

För er som gått och funderat över varför vissa låtskrivare (t.ex jag själv) ibland skriver så svårtolkade och dubeltydiga texter kommer här texten till Tommy Nilssons låt "Vill du ha sex med mig":

Låt mig smeka av alla kläder som bara hindrar dig
Kom och lägg dig här som den första gången vi låg
Jag ska tända ljus i en ring av lust för att locka dig
Över dina bröst blir min tunga till en våg
Vill du ha sex med mig
Jag vill ha sex med dig
Vi kan blunda bort allting trist och grått
med en erotisk dos
Inget annat nu inga spår av tid och rum
Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros
Kan du visa mig runt ditt vackra land en stund
Vill du ha sex med mig
Jag vill ha sex med dig
Och vi tar det lugnt,
och vi tar det lugnt,
och vi tar det...

/Andreas

Om ensamma sifferkombinationer

2007-02-25T13:53:00.000+01:00

Vi har alla hört det sägas: Numret saknar abonnent.

Konstaterandet kan tyckas sakligt och informativt men det finns också något sorgset och smått vemodigt över alltihop.

Tänk er själva att det finns en massa nummer där ute som ingen tar hand om, en massa ensamma små sifferkombinationer som ingen vill göra anspråk på.

Vissa sifferkombinationer är populära eftersom de innehåller önskvärda kombinationer av eftertraktade nollor och stabila tiotal eller vackra upprepningar av en och samma siffra. Sen finns det de där numren som nästan ingen vill ha eftersom de inte går att knyta an till något, eftersom de är så anonyma att de nästan riskerar att försvinna, att glömmas bort till och med av dess innehavare.

Kanske är det på samma sätt med oss människor…

/Andreas

Om Linné och barnuppfostran

2007-02-25T00:35:00.000+01:00

Carl Von Linné firar 300 år i år och detta utnämns i diverse kulturella sammanhang som en glad och trevlig händelse. Linné ligger ju bakom det klassiska sexualsystemet för växter, något som uppskattas av hela vår naturvetenskapligt styrda samtid.

Det inte lika många känner till var Linnés ganska obehagliga teologiska gärning. Under perioden 1740-1770 någon gång förde Linné fostrande anteckningar åt sin son. Dessa anteckningar kallade han Nemesis Divina (Den gudomliga vedergällningen) och hela samlingen är en orgie av berättelser och förmaningar som visar hur illa det går för människor som inte följer guds vilja.

Linnés stackars son hade det inte så lätt med farsan. Carl la alltså nästan trettio år av sitt liv på att samla och dikta ihop texter som skulle skrämma honom till att bli en god människa. Behöver jag nämna att relationen var spänd och att sonen på många sätt hatade sin far?

Tänk på det här nästa gång någon glad botaniker hojtar om 300-årsjubileum.

/Andreas

Me, Myself and Henrik Suso

2007-02-24T17:17:00.000+01:00

Om jag hade levt på 1300-talet så hade jag varit Henrik Suso, en religiös mystiker som vid ett tillfälle blev sittande i sin egen avföring i flera dygn för att hedra Gud.
/Andreas

Du får slå mig allt vad du orkar

2007-02-24T13:18:00.000+01:00

Har funderat en del på sistone på den där gamla klassikern man tillämpade som barn när man råkat skada någon eller gjort så att någon blivit ledsen. "Du får slå mig allt vad du orkar", sa man (eller något likande) och tanken var att balansen skulle utjämnas, att man skulle ta på sig den andres smärta genom att låta den andre plåga tillbaks. Jag förstår verkligen tanken men jag inser tyvärr att det skulle funka lika dåligt nu som det gjorde då.
/Andreas

Hamnfrisyr

2007-02-24T01:24:00.000+01:00

Det är sent och jag kan ha druckit vin men jag vill berätta om en kombination av två hårprodukter.

Har nämligen börjat experimentera lite med en burk inköpt på ICA och en annan inköpt på självaste Ullared. Experimentet går ut på att jag först applicerar Ullaredsprodukten och därefter ICA-produkten.

Båda burkarna sägs innehålla något som definieras som "Hair Gum", vilket jag antar betyder hårgummi på ren svenska (vad det nu är). Skillnaden ligger i att Ullaredsprodukten gör håret fylligt och lite svampigt medan ICA-produkten ger en lite oljigare och spretigare känsla. De kompletterar varandra bra.

Så långt är allt gott och väl men när jag läser lite noggrannare på burkarna blir jag orolig. Det är nämligen så att Ullaredsgummit är till för att ge en "messed up surfer look" med den rätta beachstilen medan ICA-gummit skall ge en "messed up street style".

Förstår ni problemet?

Gatukultuen och strandkulturen bör aldrig mötas. Det blir som när David Hasselhof letar sig in i stadsmiljö i en pastellfärgad kavaj med för stora axelvaddar eller som om Jean Paul Sartre skulle legat på stranden och sippat dubbel espresso... Vissa världar bör helt enkelt hållas isär.

Vad blir det förresten om man blandar stad och strand? Det enda jag kommer att tänka på är hamn. Hamnen är strandens stad.

Jag går alltså omkring i denna värld i en hamnfrisyr, ja inte bara det utan i en messed up hamn-frisyr. Borde man skämmas kanske?

/Andreas

Den ofärdiga människan

2007-02-23T11:18:00.000+01:00

Låt oss anta att Augustinus hade rätt, att ondska bara är avsaknad av godhet. Vad betyder det här? Betyder det att en ond människa kan bli god igen om hon bara fylls med godhet eller betyder det att en god människa i samma stund som hon tappar det som gör henne god, är dömd till ett liv i ondska?

En del föreslår att ondska inte alls finns, att det bara är en konstruktion i syfte att hålla människor på plats. Idén om ondska föder känslor av skuld och dåligt samvete, vilket bara är destruktiva känslor. Vi bryts ner inför insikten av vår egen otillräcklighet.

Men, att språkligt avveckla ondskan och skulden är ingen hållbar lösning. Vilken blir då spärren mot beteenden som bryter ner och förstör våra medmänniskor? Om det inte finns något ont så kan det ju inte heller finnas något gott och utan godhet skulle den här världen bli en fruktansvärd plats.

Det finns inga helt igenom onda människor, lika lite som det finns några helt igenom goda. Hitler var snäll mot sin hund och Moder Theresa har säkert ett och annat barnlik på sitt samvete.

Jag tänker på Johnny Cash version av "Beast in Me", på låten som så tydligt manifesterar att vi alla bär så väl det goda som det onda inom oss. Odjuret är bara tillfälligt i fängslat förvar och gallret är skört och bräckligt.

En del människor tycker sig vara färdiga. De kallar sig inte sällan kristna eller ateister. Dessa människor vet alla svar på förhand. Det finns tydliga rätt och fel eller inga rätt och fel alls. Existensen blir på förhand given av svaren i en Gröngörlingsbok eller av ett trumpet "nej" till allting som tillåter livet att bli mer än bara yta och materia.

Jag tror att de färdiga människorna förr eller senare kommer att slås till marken. Livet kommer att överrumpla. Det är så lätt att tro att man känner sig själv, så lätt att tro att man vet hur man själv och andra skall leva.

Den färdigt kristne kommer att finna att de färdiga svaren inte räcker till, att frälsningen och nåden inte bär hela vägen in i det egna hjärtat och tron kommer att i bästa fall bli en tro med tvivel.

Den färdige ateisten kommer att drabbas av tillvarons mystik, av kärlekens spirituella kraft. Det kommer att hända saker som skakar fundamenten. Eller som en viss Ben Marlene skrev i ett brev från Per Gessles skivbolag Jimmy Fun Music till oss för nästan tio år sedan: Om jag fortsätter gilla kan marken gunga till.

Jag antar förresten att han slutade gilla...

/Andreas

Men fisken då? Men fisken då?

2007-02-20T21:17:00.000+01:00

Ni har hört tesen tidigare men jag misstänker att ni glömt ifrågasätta. Låt mig ge er lite hjälp på traven.

Så här lyder tesen: Man blir intelligent av att äta fisk.

Det finns lite olika delargument i det här påståendet och jag tror att ett av de bärande argumenten handlar om fettsyror eller något sådant. Tanken är att den som får i sig mycket av dessa speciella syror (förslagsvis genom att äta fisk) också kommer att framstå som väldigt smart.

Åk ut till Donsö, Asperö, Brännö, Styrsö, Fotö, Hönö, Öckerö, Källö, Åstål, Rörö, Vrångö... eller till precis vilken ö du vill.

På öarna äter man jättemycekt fisk eftersom så många arbetar i fisknäringen.

Okej. Du fattar vart det här är på väg.

Visa mig nu Donsös intelligentia, Öckerös spjutspetsforskare eller Vrångös senaste nobelpristagare.

Hur sa? Finns inga?

Men fisken då? Men fisken då?

Herregud!!!

/Andreas

Att bota dödsångest

2007-02-17T09:39:00.000+01:00

Ni minns Seneca. Den gamle greken.

Han skrev som bekant boken "Om livets korthet" där han pläderar för att livet inte alls är för kort utan att det istället är så att vi inte gör det bästa av den tid vi har här, att vi inte utnyttjar vår tid till fullo.

Jag har läst Seneca många gånger för att dämpa dödsångest. Det funkar så där. En vis människa påpekade för mig nyligen att jag i en annan fråga hävdade att jag inte "oroar mig över det jag inte kan kontrollera ändå" och att jag därför i konsekvensens namn också borde kunna betrakta döden på ett mer avspänt sätt.

Visst är det så. Helt rätt. Problemet är att inte heller det hjälper.

Det hjälper lite grand att få barn. Allt som bidrar till att förskjuta tanken från det egna jaget hjälper och att ha barn är på många sätt att inse att det finns någon som betyder mer för en än en själv. Inte alltid, men ibland är det så. Jag känner mig ganska säker på att jag skulle ta en kula för den där dampstudsige tvååringen som väcker mig varje morgon med ett uppfodrande "upp!"

Dödsångest handlar om tid och om en känsla av att tiden går ifrån oss och att det i andra änden av livet finns ett oklart ingenting eller en obekant framtid. Det går liksom inte att planera eller tänka sig in i det tillståndet. Det är som att vara lärare och vet aatt den viktigaste lektionen man skall hålla kommer att vara oförberedd.

Nu råkar jag vara expert på oförberedda lektioner och jag vet att man kan krafsa med sig några stenciler och några glada upptåg och att man därigenom alltid är "home safe".

Men döden...

Den lektionen vill man ju hålla med power point, med standupliknande talarkvaliteter och så fattar man att den kommer att ramla på en så där som ett sistaminutenvikariat i franska.

Jag har i alla fall gjort en insikt om hur man kan förskjuta döden, hur man kan få den att inträffa senare. Vad det handlar om är helt enkelt att se till att tiden här på jorden upplevs så långtråkig och långsam som möjligt. Ta farväl av någon du älskar och försök klara dig genom dagarna eller sitt inomhus och titta på dina moccafärgade väggar. Undvik att ha kontakt med andra människor och gör samma sak eller saker om och om igen.

Det här kommer att bromsa tiden. Garanterat.

Jag tror att det var den gamle kåkfararen Einstein som sa det först: Tiden är relativ.

Det enda som finns är upplevelsen av ett liv som rinner oss ur händerna.

På tal om tid... Vad är ett ögonblick? Exakt när inträffar det och hur vet man när det övergår i nästa? Och om det finns ögonblick innebär det att tiden står still i dessa positioner eller är ögonblicket i ständig rörelse?

Usch...

Jag har hittat tillbaks till mig själv som den 23-årige universitetsstudenten som läste Nietzsche som om livet hängde på det. Det där är en plats i livet jag inte gärna besöker igen. Jag var så gammal då, så fruktansvärt gammal...

/Andreas

Jag är en av de trognaste kunderna

2007-02-17T00:19:00.000+01:00

Häromdagen vibrerade det till i min ficka. Det gör det ibland och jag blir lika upprymd varje gång.

Jag plockar fram telefonen och svarar och det visar sig vara hjältarna på Telenor som ringer. Uppenbarligen är de leverantör av min telefontjänst och detta upplever Telenor som ett tecken på att jag vill bli störd i min vinterkräksjukefrid.

En kille presenterar sig och han heter, som de alltid gör, någonting vanligt i stil med Peter eller Johan. Låt oss för enkelhetens skull säga att han heter Christian och är 22 år gammal.

Varför blev det enklare?

Nå väl. Christian berättar för mig att han ringer mig av en enda anledning. Jag är nämligen "en av deras trognaste kunder" och just därför har man ett fantastiskt erbjudande.

"Jaha", säger jag och glömmer bort den mest uppenbara frågan nämligen hur man har lyckats fastställa min trogenhet, "nu är det så att jag aldrig tackar ja till erbjudande över telefon. Skicka hit material så kan jag läsa".

Nähä, det går inte ser ni för Christians erbjudande till trogna kunder gäller bara över telefon.

Tillåt mig att le.

Tänk er att man betraktar trogenhet på likande sätt när det gäller andra frågor. "Jaha, älskling, visst knullade vi men jag trodde bara att vårt förhållande gällde inom stadsgränserna". Eller: "Du får den här guldklockan efter 35 år i kommunens tjänst men du får bara ha på dig den i kommunala inrättningar".

Vad är det förresten som har gjort mig till trogen kund? Ett par långa samtal nyligen? Kanske. Tusentals SMS om inställda bandrep eller smådumma kommentarer till glada vänner? Kanske.

Mer troligt är att Christian och hans kompisar ringer runt till precis varenda jävel med Telenorabonemang och försöker få dem att känna sig speciella och utvalda. Själv är jag cynisk nog att bara känna förakt... En skön känsla så här i vintermörkret.

/Andreas

Grumligt som korvspad

2007-02-16T17:47:00.000+01:00

Ursäkta om jag är lite oklar nu men det slog mig idag att korvspad är väldigt grumligt. Vad menas egentligen med det gamla talesättet? Vem försöker man lura?
/Andreas

Om fördelarna av att skära huvudet av producenter med CD-skivor

2007-02-16T12:45:00.000+01:00

En skivbolagsdirektör (lustigt ord förresten eftersom jag skulle kunna använda samma om mig själv) står åtalad för att ha hotat radioproducenter till livet om de inte spelar bolagets skivor. Det här påstås vara upprörande.

Han har alltså hotat att skjuta ett antal personer med flertalet skott i pannan och därefter skära huvudet av dem med den nysläppta CD-skivan. Enda sättet att undvika är att spela musiken.

Nu vet inte jag vilket bolag den åtalade står bakom och vilken musik det är han så intressant försöker promota men jag är säker på att det redan nu förekommer klart värre former av subtila hotelser som aldrig någonsin polisanmäls. Dessa kallas i allmänhet för promotion.

När den så kallade public service-stationen P3 väljer sitt utbud så sker det verkligen inte efter kriteriet kvalitet. Nog för att en och annan musikalisk godbit kan slinka igenom det kapitalistiska filtret, men i princip är det bara kommersiell musik eller kommersiell musik med skenbart alternativa ansatser som tillåts nå de svenska radiolyssnarna. På de uttalat kommersiella kanalerna är det än värre.

Vad skall då en skivbolagsdirektör, eller med en bättre beskrivning; en person som ger sig på något så dumdristigt som att ge ut musik man gillar utan att ha ett etablerat företagsnamn och stora summor marknadsföringspengar i fickan göra?

Man kan luta sig tillbaks och skita i hela grejen. Det finns andra stationer som spelar ens musik om den är bra nog, inte minst internetstationer och podcasts. En annan variant är att skära huvudet av radioproducenter med ett så pass trubbigt föremål som en CD-skiva. Jag är inte riktigt själv säker på vilken av metoderna jag föredrar.

/Andreas

Beckham byter till amerikansk fotboll

2007-01-12T00:04:00.000+01:00

Varför har ingen använt den självklara rubriken? Janne!?
/Andreas

Att betala godispris för påsen

2007-01-10T21:59:00.000+01:00

Besökte ICA idag. Väl framme vid kassan hade jag förmånen att få lyssna på en upprörd kund. Sådant piggar alltid upp.

Upprördheten gällde att kunden inte ville betala "godispris för påsen". Med smått småländsk känsla hade hon konstaterat att kassatjejen även vägde själva påsen till lösgodiset och att hon nu faktiskt var på väg att behöva betala för den också.

Kunden var kraftig på ett sådant sätt att man i alla icke-politiskt korrekta sammanhang skulle använda ordet fet. Det tråkiga var att hon inte insåg att det skulle vara henne till gagn att få betala lite extra för en påse och därmed ha råd med mindre godis.

/Andreas

Okej att döda djur i kök så länge man är riktigt svensk

2007-01-03T10:00:00.000+01:00

En pizzeria i Borås har fått stänga. Den skall saneras. Vad har hänt?

Jo två saker. För det första var pizzerians ägare muslim och för det andra har man hanterat döda djur i köket.

För mig är det här väldigt konstigt. Jag tycker att det så att säga ligger i definitionen för ett kök (om man räknar bort tveksamma veganinrättningar) att man just handskas med döda djur. Jag tycker också att människor bör få tillhöra vilken religion de vill och få lov att utöva denna på ett sätt som de finner lämpligt.

Svenska samhällsapparaten tycker inte om muslimer och därför tycker man inte om Halal-slaktning. Den är inhuman eller omänsklig säger man, som om djurs högsta önskan vore att bli behandlade som människor.

De flesta människor som bekämpar halalslaktning har aldrig bevittnat någon och de har egentligen ingen som helst aning om det är ett sämre eller bättre sätt än något annat som används för att döda djur på. Men, eftersom lag är lag så har vi gemensamt bestämt att man inte skall få lov att slakta ett får i en stängd pizzeria. En anonym tipsare hör av sig till polisen som finner det lämpligt att slänga alla våldtäktsutredningar och mordgåtor åt sidan för att fira nyår på det finaste av sätt - genom att sätta dit skurkar och banditer.

Lagen säger att man inte får ta in levande djur i ett kök. Jag ser fram emot nästa tillslag mot Sjömagasinet. Kanske ringer jag in och tipsar anonymt, ja anonymt får dte bli så klart, det är den svenska modellen. Har nämligen hört att man kokar kräftor levande på Mannerströms helsvenska lyxkrog.

/Andreas

Välkommen till rasklubbstorget!

2007-01-02T14:06:00.000+01:00

Jag har ”nej tack till reklam”-skylt på brevlådan och jag hatar djur. Det hindrar inte brevbäraren från att ge mig en tjugosidig bilaga om den kommande hundmässan.

Ja, det låter konstigt men det finns tydligen en sån. Man kan ”möta topphundar från hela europa”, det finns ett så kallat ”rasklubbstorg” och så kan man gå på seminarier som ”vad krävs av en hund i filmens och reklamens värld?” eller ”Hunden, människan och musiken – ett samarbete i takt”

Lockar det? Inte ens rasklubbstorget?

Nej. Jag håller med dig. Vi sparar oss till kattmässan då kanske.

/Andreas

Avrättningsjournalistik

2007-01-01T23:27:00.000+01:00

Både Aftonbladet och Expressen såg det härförleden som sin journalistiska plikt att göra det möjligt för till exempel barn att bevittna hur maskerade män mördade en omaskerad man. Det hela var väldigt viktigt, menade man. Inte bara för det så ofta åberopade allmänintresset. Nej, det var nåt annat också. Något storslaget om att hela sanningen måste fram och att kurderna nu inte får sin sak prövad och att bilderna därför var nödvändiga att publicera.

Argumenten var röriga och hade inte med saken att göra men chefredaktörerna slog sig för sina ihåliga bröst och förklarade i varsin omfattande krönika hur viktigt det var att vi, den så kallade allmänheten, kunde få se Saddam Husseins död i flertalet bildserier och på webbteve.

Nu har en 9-årig pojke dött. Tillsammans med sin 10-åriga syster återskapade han Saddam Husseins avrättning som han tidigare sett på teve. Leken spårade ur och pojkens liv gick inte att rädda.

Det är en stor journalistisk gärning tycker vårt lands förnämsta chefredaktörer, men samma stora gärning har uppenbarligen lett till att ett nioårigt barn inte längre finns och att ett annat, om än året äldre, barn har blivit en mördare. Det här råkade hända i Pakistan men det kunde lika gärna ha hänt här.

Jag vet vilka som har svårast att sova. 10-åringar mår inte bra av att döda sina syskon och bödlar mår inte bra även om mannen de dödat varit en ond man.

Men våra chefredaktörer sover gott, med ett leende på sina upplagestegrande läppar. Kanske drömmer de om nya spännande avrättningar, du vet sådana som det är så viktigt att du och jag tittar riktigt noga på.

/Andreas

Årets bästa 2006

2006-12-28T10:05:00.000+01:00

1. Ben Kweller ”Ben Kweller”
2. Midlake ”The Trials of Van Occupanter”
3. Brothers and Sisters “Brothers and Sisters”
4. Mojave 3 “Puzzles for You”
5. Howie Beck “Howie Beck” (re-release from 2004)
6. Tom Petty “Highway Companion”
7. Ghost Sessions “Speed of Life”
8. Pernice Brothers “Live a Little”
9. Elected “Sun, Sun, Sun”
10. Josh Ritter “The Animal Years”

Och precis som en av mina goda vänner finner jag Golden Smogs senaste vara årets största besvikelse.

/Andreas

Vetenskapsmän med eller utan hösnuva

2006-12-02T12:13:00.000+01:00

I dagens Göteborgs-Posten finner man en annons insatt av Maud Sundqwist och Mikael Benson. De är sjuksköterska respektive överläkare på Institutionen för kliniska vetenskaper, avdelningen för pediatrik. Låt mig citera:

"Vi söker enäggstvillingar mellan 12-50 år, där minst en av syskonen antingen har hösnuva eller är helt friska"

Jag har läst om meningen många gånger och jag försöker förstå. Det går inte att förstå på något annat sätt än att de söker enäggstvillingar som vill delta i en studie alldeles oavsett allting. Jag kan nämligen tänka mig följande kombinationsmöjligheter för enäggstvillingar och hösnuva:

1. Tvilling A är helt frisk och tvilling B är helt frisk. Det innebär att minst en (i detta fall två) är helt friska - alltså lämpliga för studien.
2. Tvilling A har hösnuva och tvilling B har hösnuva. Det innebär att minst en (i detta fall båda) har hösnuva - alltså lämpliga för studien.
3. Tvilling A har hösnuva och tvilling B är frisk. Det innebär att minst en (tvilling A) har hösnuva - alltså lämpliga för studien.
4. Tvilling A är frisk och tvilling B har hösnuva. Det innebär att minst en (tvilling B) har hösnuva - alltså lämpliga för studien.

Varför skriver man inte bara "enäggstvillingar sökes för studie kring hösnuva"?

/Andreas

Allt går att fixa i mixen

2006-11-27T21:47:00.000+01:00

/Andreas

Människans sämsta vän

2006-11-25T19:21:00.000+01:00

Som bekant känner man igen en riktig människovän på att han föraktar djur. Det går nämligen inte att kombinera kärleken till mänskligheten med tilltro till djuren.

Som den fina människa jag är har jag alltid kännt ett visst förakt, ja kanske rent av en viss avsmak, när jag tvingats förhålla mig till djur på annat sätt än genom att stoppa dem i min mun.

Särskilt tydligt blir det när man tänker på hunden, du vet han som lite ironiskt omnämns "människans bästa vän". Med detta menar man egentligen att tala om att det finns människor som är så ensamma och utstötta att de tvingas umgås med djur.

Hunden är den mest ynkliga av varelser. Helt oförmögen att ta ansvar för sitt eget liv. Lojal, trofast, osjälvständig och meningslös.

Människans bästa vän? Skulle inte tro det. För vem vill helst av allt ha viljelösa, dreglande, illaluktande och osjälvständiga vänner som man dessutom måste plocka bajs efter?

Katten hyser jag ändå viss respekt för. Den är lite som en elev i en OBS-klass som har förstått att man måste vara en del av skolsystemet men ändå väljer att vägra acceptera de regler som gäller.

Katter är tyvärr riktigt jobbiga. Det är deras problem.

Akvariefiskar tycker jag eventuellt om. De har klara fina färger och klarar sig själva i flera dagar om man bara slänger ner en liten vit sten i vattnet.

/Andreas

2006-11-03T14:28:00.000+01:00

Just nu vilar bloggen an aning eftersom all min verbala energi slösas på Hanifs nystartade forum. Här finner du dock vänsterkonservativa åsikter i samma gamla goda anda som på denna plats.

Gå till:

http://hanif.forum24.se/

/Andreas

Om Herr och Fru Borelius och det hårda skattetrycket

2006-10-10T21:27:00.000+02:00

Borelius. Man hör det redan på namnet eller hur?

Hon är den var fjärde svensk rent statistiskt har väntat på. Frälsaren. Hon heter som en sjukdom som sprids av fästingar och som kan ge riktigt obehagliga följdsjukdomar, likafullt är hon den var fjärde svensk bad om och varannan svensk föredrar framför en grå och tråkig socialdemokrat som betalar skatt och dricker svagdricka på kräftskivan.

Borelius hade inte råd att betala skatt. Hon är nämligen moderat och som alla moderater lever hon i en värld där man inte gärna delar med sig av någonting, inte ens inom familjen. Därför kunde inte Borelius make (herr Borelius förmodar jag), trots inkomst på över miljonen, hjälpa till och betala för sin hustrus städhjälp (för den typen av avgifter faller självklart på hustrun i en moderat värld). Och stackars fru Borelius hade inte råd med skatten.

Du och jag har subventionerat Herr och Fru Borelius skinande rena Ajax-golv. När de fyra barnen Borelius klev upp på morgonen och kunde känna doften av nybakat bröd och Grumme tvättsåpa, ja då var det du och jag som bjöd på kalaset.

Men jag är inte moderat så mig gör det inte så mycket. Jag delar gärna med mig. Inte minst delar jag gärna med mig till barn som tvingas växa upp under så kärleksfattiga förhållanden som det innebär att vara barn i en familj där mor och far inte älskar varandra tillräckligt mycket för att dela med sig.

Nej, för Herr och Fru Boreilus var det viktigare att i sann Moderat anda hålla på sina EGNA tillgångar än att hindra sin livskamrat att bryta mot lagen. Jag hör redan sandlåderösternas eko: Min! Min! Min!

Familjen Borelius är goda entreprenörer. Ett obehagligt ord och i sådana här sammanhang framgår det med önskvärd tydlighet vad en entreprenör är för någonting. Under de svarta städhjälpsåren drog man tillsammans in i runda slängar 16 miljoner kronor och hade ändå inte råd att betala skatt.

Familjen Borelius kunde alltså inte göra det som en genomsnittlig undersköterska eller dagbarnvårdare klarar av – de kunde inte betala skatt, för skatt innebär nämligen att man delar med sig och att dela med sig klarar inte en moderat av.

Man talar ibland om det hårda skattetrycket och i det här fallet känner man riktigt trycket på Herr och fru Borelius. Känner du det också?

Vi har fått den Handelsminister vi förtjänar. Hon är en alldeles typisk representant för det nyliberala samhälle vi som medborgare har önskat oss. Reinfeldt har förlåtit och vill gå vidare och då skall väl inte vi vara sämre?

Kuren mot Borrelia heter förresten antibiotika. Första tecknet på att man drabbats är en röd rund ring kring den plats fästingen satt. Denna ring växer sig sedan allt större. Jag ser med tillförsikt fram emot detta.

/Andreas

Att stjäla tillbaks tiden

2006-10-10T13:01:00.000+02:00

Om det här blogginlägget hade varit ett teaterstycke istället så hade det kanske hetat Momo. Då hade Niklas Hjulström regiserat och så hade några skådespelare använt sitt så kallade magstöd.

Nu är det här ingen teater och det tackar jag gudarna för. Teatern har nog av sin egen plåga.

Vad jag vill fästa er uppmärksamhet på denna dag är de tidstjuvar som opererar fritt i samhället och jag tänker då givetvis på alla SIFO-undersökare, telefonterrorister, forumulärutfrågare och så vidare.

Av någon anledning har beslutsfattare och pengadyrkare fått för sig att allt går att mäta och de har fått för sig att du och jag vill hjälpa till.

Vi skall ISO-standardisera, kvalitetssäkra, rita stapeldiagram och svara på frågor som är så korkade att de inte kan vara konstruerade av dagisbarn. Detta utgör sedan underlag för hur vi bygger Sverige och hur kapitalisterna skall bete sig för att lättast lura av oss våra pengar.

Säg nej.

Svara inte på en enda enkät till. Låt det inte spela någon roll vem det är som frågar. Eller låt dina dagisbarn prata med telefonförsäljare och utfrågare, sätt kryss mellan rutorna i SOM-institutets frågeformulär. Kort uttryckt: Ta tillbaks den tid som stjäls.

Vi har begränsat med tid här på jorden. Det finns bättre sätt att använda den på än att ge efter för dem som menar att existensen går att fånga på rutat papper.

/Andreas

Svenskt Näringsliv prestenterar rapport i vilken man önskar utbredd fattigdom i Sverige

2006-09-29T20:14:00.000+02:00

Svenskt Näringsliv kallas en organisation för som vill att fattiga människor inte skall ha råd att köpa ordentligt med till exempel mat och kläder.

Svenskt näringsliv har tillsammans med något som kallas för Handelns utredningsinstitut presenterat en rapport i vilken man slår fast att det vore lämpligt att helt och hållet ta bort begreppet minimilön.

Det fina med det här är att de människor som tillber Svenska näringsliv (d.v.s. arbetsgivare inom privat sektor) nu kan anställa mycket fler människor. Istället för en polsk städerska som tjänar femtontusen kronor i månaden kan man fiffigt nog få en polack och en estnisk barnflicka för samma pengar.

Det här säger inte Svenskt Näringsliv rakt ut för de tror att vi är dumma i huvudet. De tror att vi är precis lika dumma i huvudet som vi tycks antyda att vi är när vi tillsammans hjälps åt att göra borgerlig segregationspolitik till vår nya spännande samhällsprofil.

Istället för det där med att den polska städerskan inte längre skall ha råd att köpa mat säger Svenskt Näringsliv att ”ju högre kostnad per anställd desto lägre personaltäthet”.

Det är inte utan att man skulle vilja ge Rickard Hellner från Handelns utredningsinstitut och hans nyliberala kamrater (om nu nyliberala människor kan ha några kamrater) någon form av nobelpris. Kanske i ekonomi, kanske ännu hellre i litteratur.

Logiken är så storslagen att man häpnar. Om vi ger en neger 2000:- istället för 20000:- så kan vi anställa tio små negerpojkar istället för en.

Självklart.

En sådan här rapport är ungefär lika mycket värd som en rapport som fastslår att det är lättare för ett fotbollslag med elva man på plan än ett med sju man på plan att vinna matchen.

Jag väntar med spänning på den rapport som också fastslår att låst tak för direktörslöner innebär att man istället kan anställa fler människor. Samma typ av helt igenom sann matematik borde ju givetvis leda till den slutsatsen.

/Andreas

Förvarets rutiner leder till våldtäkt och våldsporr?

2006-09-29T19:51:00.000+02:00

Tony Stigsson har våldtagit sin fru, samlat på det som kvällspressen kallar extrem pornografi samt ägnat sig åt gruppsex och andra sociala aktiviteter för frisinnade.

Det är intressant att nu få ta del av det uttalande man gör från militärt håll. Man har nämligen ”brustit i sina rutiner”. Sådant här skall inte få hända menar man.

Så om militärens rutiner hade sett annorlunda ut så hade Tony…

Det är här någonstans jag inte riktigt förstår. Hur ser militärens rutiner ut egentligen?

/Andreas

CD-skivan lever!

2006-09-26T20:43:00.000+02:00

CD-skivan är död, sägs det. Vi är inte säkra på det. Däremot tror vi att den är dyr och att de vanliga kanalerna för försäljning delvis är utdömda.

Produktionsredskapen har blivit mycket billigare och det går därför att producera och mångfaldiga kvalitetsmusik till mycket lägre kostnader än tidigare. Trots detta upplever vi en minskad skivförsäljning uti i landets skivbutiker. Den enkla slutsatsen som ofta dras är att det måste betyda att CD-skivan inte längre är intressant för konsumenten. Vi tror att denna slutsats är felaktig.

Lagen om utbud och efterfrågan säger att allting kan säljas om det säljs till rätt pris. Som vi ser det är det inte rimligt att en CD-skiva skall behöva kosta mer än ungefär 50 spänn. Givetvis innebär det att vinstmarginalerna krymper, men för de band och skivbolag som brinner för att sprida god kultur är den ekonomiska förtjänsten ointressant. Vi vill inte förlora pengar på vår musik, men försörja sig kan man göra på helt andra sätt än genom skivförsäljning.

CD-skivan är inte dödare än att man hittar ett CD-ställ i varje hem. Kanske är det till och med så att vi kommer att få se en återgång när människor upptäcker mp3-formatets sämre ljudkvalitet och den begränsning det innebär att inte kunna knyta musiken till en fysisk produkt (det är helt enkelt kul att titta på omslag och bläddra i konvolut), men för att denna återgång skall bli möjlig krävs en rejäl prisdumpning.

Skivaffärerna och storbolagen har kapitulerat men paradoxalt nog skapas det mer och bättre musik är någonsin. Så länge ekonomiska vinstintressen styr kommer det krävas ett fortsatt högt skivpris för att det skall bära sig rent ekonomiskt. Stora skivbolag och skivaffärer behöver ta ut relativt höga priser för att få verksamheten att gå runt, det behöver inte vi.

Konsekvensen av det här blir en intressant maktförskjutning där independentmusik plötsligt blir kommersiellt intressant, eftersom den kan säljas till konsument extremt billigt, medan den kommersiella musiken (det vill säga den som skapas och eller ges ut för att tjäna pengar) inte längre kan hävda sig på den fria marknaden.

Vår ”filosofi” kan sammanfattas i tre punkter:

1. Det finns en marknad och ett intresse för CD-skivor.
2. En fullängdsskiva bör inte kosta mer än 50:- (+ moms och eventuellt porto) för konsumenten. Det innebär att skivbolag, artist och eventuell återförsäljare måste minska sina intäkter och påslag.
3. Musik kan säljas och köpas på andra platser än de traditionella.

”Oh Lord Jesus Christ Baby” släpptes igår. Det kostar dig i runda slängar en femtiolapp att komma över den riktiga skivan. Inte så dumt va?

/Andreas

Sverigedemokratins ansikte

2006-09-19T17:49:00.000+02:00

Vi har den stora glädjen att publicera en bild på Sverigedemokraternas gruppchef i Karlskrona. Visst känns det som om man har sett honom förut?

/Andreas

Allianser vi minns

2006-09-19T13:47:00.000+02:00

1. De allierade (ententen) under första världskriget bestod av Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Italien, USA, Kanada och några till. Fienden var de så kallade centralmakterna.

2. De allierade: Ursprungligen Frankrike, Polen och Stobritannien och senare även bland annat Storbritannien och Kanada. Fienden var framförallt Adolf Hitler.

3. De allierade (alliansen) bestod av Göran Hägglund, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg. Fienden var framförallt Göran Persson.

/Andreas

Äntligen - Mer paté!!!

2006-09-17T23:19:00.000+02:00

Så har då vi svenskar sagt vårt. Den här gången bad vi om lägre ersättning om vi blir sjuka eller arbetslösa. Vi bad om ökade inkomstklyftor i samhället och om mindre pengar till skolor, dagis och sjukhus. Det hade nämligen blivit lite för mycket där tyckte vi och för lite till den egna laxpatén.

Var fjärde svensk är alltså moderat och det borde innebära att den här bloggen har ungefär en modrerat läsare. Inte illa. Kanske är det Reinfeldts frisyr som kittlar och lockar dig. Du tror att han är som en av de där tuffa grabbarna i Idol-juryn som vågar ta tuffa beslut eftersom de ju verkligen vet vad som gäller - vad branschen kräver alltså.

Du bryr dig inte om den där killen med utstående öron som inte kunde sjunga och kallades för tondövt skämt eller tjejen som var för tjock för att få lov att vara artist. Du bryr dig inte heller om alla de människor som snart kommer att få se konsekvenserna av din, Maud Olofssons och alla andra högerextremisters badtunneallians.

Det gäller ju ändå inte dig.

Jag tror att det var Kain som sa det bäst strax efter att ha stuckit kniven i sin lillebror: "Skall jag taga vara på min broder?"

Nej, du skall tydligen inte det. Inte än på fyra år i alla fall.

/Andreas