tisdag, maj 29, 2007

Filmfestfenomenet



Du är på fest och människor beter sig som idioter. De skränar, skrålar med i tragiska hitlåtar med armarna om varandra, rör sig på ett överdrivet sexualiserat sätt, snurrar runt och spiller öl på varandra.

Du kanske tror att det skall vara så här och det är inte så konstigt. Vi har nämligen alla blivit lurade av vad jag vill kalla filmfestfenomenet. Normalt sett beter sig inte människor på det här viset. Inte ens med två vinare i kroppen. Absolut inte.

Två av våra sinnen tillfredställs aldrig när vi ser på film. Doften förblir opåverkad, känseln likaså. För att kompensera för bristen på sinnesstimuli måste en filmskapare överdriva något eller samtliga av de andra sinnena för att verkligen frammana en känsla som står i paritet med verklighetens.

Det här leder till att festbeteende på film alltid är överdrivet, närmast parodiartat. Och här uppstår filmfestfenomenet. Människor tittar nämligen på film. Film påverkar och vi får för oss att för att en fest skall vara riktigt rolig så måste vi bete oss så som man gör på de där riktigt roliga festerna som vi sett på vita duken eller på plasmateven.

Det fascinerande med det här är att filmskaparna nu tvingas gå ett steg längre och då…

Gud hjälpe!

lookalikes

Det finns faktiskt få saker som är roligare än det här...






Jag tror att min personliga favorit hade varit att hyra Ruud Van Nistelrooy-snubben för en fest.

/Andreas

söndag, maj 27, 2007

Vi i femman, bärs och rakade brudar



Jag satt om inte klistrad framför teven så väl smått tejpad. I symboliks mening. Allting är alltid symboliskt.

Vi i femman. Den gamla klassikern. Nu utan Janne Lucas på piano (Kom inte och säg att allt var bättre förr).

Har alltid haft svårt för begåvade barn som skall visas upp på olika sätt. Kanske delvis därför att min egen begåvning sträckte sig till att kunna imitera Richard Herrey rätt hyggligt på en klassfest i tvåan och att jag kunde vända hela mariekex i munnen redan då. Men idag slog det mig vad det är jag egentligen huvudsakligen har haft svårt för.

Det är inte de begåvade barnen som är problemet. Det är inte det faktum att det i en bur på en scen sitter tre lillgamla 11-åringar som vuxit upp med nationalencyklopedin som barnvakt och optikern som bästa kompis. Nej, problemet sitter en bit därifrån.

Problemet är alla de andra. Hela resterande klass 5B från Svartedalsskolan. De där andra tjugofem som är för dumma för att få vara med, de där som sitter och skanderar frökens dumkäcka ramsa. ”Svartedalen ni är toppen, använd nu huvudknoppen” eller ”Heja, heja Långdalsgängen. Ni är bäst i hela svängen” Ni vet sådana där ramsor som bara finns och som man undrar vem som egentligen kom på.

Bajen, bärs och rakade brudar till exempel – någon har kommit på den!

Det är häpnadsväckande… Och smått genialt.

Tillbaks till ämnet och tillbaks till min egen barndom. Det är en lång resa och den stannar någonstans vid Angeredscupen. Mitt Hammarkullen mot Gårdsten, Rannebergen, Hjällbo och Lövgärdet. Av någon anledning lyckades jag alltid kvala in som siste man av två att få springa 60 meter häck. Det här var min räddning. I mitten av arenan, på gräsfältet, utspelade sig nämligen den stora förnedringen, vuxenvärldens stora övergrepp.

Här befann sig ett antal av de som inte platsat i vanliga idrottsgrenar och som inte kunde med att säga nej när fröken eller magistern ville att man skulle ställa upp. I fältet på mitten tävlades det sedan i säckhoppning, stafettlöpning med ägg i munnen och andra grenar som till dagens dato inte tagit sig in på OS-programmet.

Man förstår hur de tänkte, de välment ondskefulla vuxna. Alla skall få vara med – det var så de tänkte. Och det är så de tänker i Vi i femman. Alla kan inte sitta i buren och svara på frågor men alla kan sitta i publiken och ”hjälpa fram sitt lag”.

Problemet är bara det att den som sitter i nationella tevesändningar och ropar en dum hejaramsa eller den som springer med en sked i munnen med ett ägg på framför alla Angereds gangsterungdomar inte alls gläds över att alla skall få vara med. De önskar inget hellre än att få leva i en värld där inte alla skall vara med.

Alla skall med…

Var inte det Sossarnas valslogan?

Se hur det gick.

Nej, sätt gärna ett gäng töntar i en bur och låt de svara på kluriga frågor om periodiska systemet eller regalskeppet Wasa men låt för guds skulle de andra barnen stanna hemma. Och när ni ändå håller på så lämna den stolt dumflinande fröken hemma också. Hon har säkert några prov att rätta.

Istället sitter hon där med ett stolt leende och tänker två saker. För det första tänker hon: Vad duktiga de är mina barn och för det andra tänker hon: Det var allt en fin hejarramsa jag fick till.

Bajen, bärs och rakade brudar…

Till och med den är bättre och jag tror faktiskt att den är precis vad litteratursprängda 11-åringar behöver.

/Andreas

lördag, maj 26, 2007

Mänskliga relationer är omöjliga



Jag har en teori som jag nu tänker lägga fram för allmän prövning. Den gäller, tänker jag, för alla typer av relationer mellan människor; vänskapliga, erotiska, professionella o.s.v. Så här ser resonemanget ut om man bryter ner det i satslogik:

a) Alla relationer mellan människor förutsätter ömsesidighet
b) Alla relationer mellan människor är icke-jämlika
c) Ömsesidighet förutsätter jämlikhet
Slutsats: Mänskliga relationer är omöjliga.



Alla relationer mellan människor förutsätter ömsesidighet

Det är kanske en självklarhet, men en relation kan aldrig upprätthållas ensidigt. En persons kärlek räcker inte för två, en persons vänskap räcker inte. Båda parter måste ha ett genuint utbyte av den andre.

Alla relationer mellan människor är icke-jämlika

Det låter hemskt, men alla relationer är präglade av maktförhållanden. Enkelt uttryckt tror jag att det går till så här: För att du skall komma en annan människa nära så krävs det att hon öppnar sig. När hon öppnar sig så gör hon sig samtidigt sårbar, eftersom du nu har fått tillgång till kunskap om henne som du kan använda både för att bygga upp och för att bryta ner. Den som öppnar sig mest är också den som blir mest sårbar, den som riskerar att bli sårad. Någon öppnar sig alltid mer än den andre. I en långvarig relation kan över- och underordningen skifta över tid och periodvis kan det vara ganska jämn balans, men i grund och botten råder det alltid en obalans.

Ömsesidighet förutsätter jämlikhet

Så länge en part har någon form av känslomässigt övertag över den andre kan en relation inte sägas vara ömsesidig. Endast en helt jämlik relation kan leda till ömsesidigt utbyte. Om den ene älskar mer än den andre så kommer deras ömhetsbetygelser inte att vara ömsesidiga. De menar nämligen t.ex. i det läget helt olika saker med begreppet ”älska”.

Om person A älskar person B på så sätt att A till 60% är uppfylld av B medan B älskar A så att B till 30% är uppfylld av A, då betyder det dubbelt så mycket när A säger till B att han älskar henne. A:s kärlek kommer aldrig att kunna beröra lika starkt som B:s. Relationen är inte ömsesidig.

Slutsats: Mänskliga relationer är omöjliga

fredag, maj 25, 2007

Bull-TV


...ett numer nästan bortglömt ord.

Hitta floden



REM:s kanske vackraste låt någonsin...

I have got to leave to find my way
Watch the road and memorize
This life that pass before my eyes
Nothing is going my way

The ocean is the rivers goal,
A need to leave the water knows
Were closer now than light years to go
I have got to find the river

torsdag, maj 24, 2007

Kärlekens musik



Det här är ett exempel på musik när den är som störst. Jag vädjar till dig: Ladda ner, slut dina ögon i tre och en halv minut och lyssna.

På sätt och vis är det en enkel och lycklig kärlekslåt. Sångaren bekänner omgående hur kärleken genomsyrar allt. Han lever av kärlek, han andas kärlek, han dricker kärlek, han tänker kärlek. Berättandet förs vidare och man förstår hur föremålet för hans kärlek nu nästan skräms iväg av hans besatthet: ”you're scared and unprepared for love” Det spelar ingen roll, säger han och tycks antyda att hans kärlek är så stark att den räcker åt båda.

Så tar texten en vändning precis innan det vackra stämsångspartiet och sångaren brister ut i:

and if you ever leave me
i never will be sore
i'll love you 'til you're lonely
then i'll love you some more


Man förstår nu att kärleken är så stark att den har fått självständig existens. Det spelar inte ens någon roll om hon lämnar honom. Hans kärlek kommer att leva vidare. Han kommer i princip att älska ihjäl henne, älska henne tillbaks till ensamhet och ännu längre.

Så kommer den sista vändingen och vi erbjuds en ny förståelse:

beauty beauty beauty, there's nobody near me,
there never was


The Shivers - Beauty (högerklicka och välj "spara länk som")

/Andreas

Retuschera ditt liv



Om du känner mig väl så fick du kanske ett julkort på posten förra (eller om det blir förrförra) julen. Det föreställde min då ettårige son som stod i köket till vårt hem och lekte med sitt leksakskök.

Du tyckte att det såg fint ut. Jag har en bekännelse.

I verkligheten tornade sig ett berg av disk upp. Hela köksbordet bakom sonen var fullt av halvdruckna vinflaskor, pastakastruller och tummade glas.

Likt en annan Joe Labero trollade jag bort disken med hjälp av photoshop. Och gissa om så väl farmor som farfar som mormor som morfar som gammelfarmor som gammelfarfar som gammelmormor har uppskattat bilden på ett helt annat sätt än vad de skulle gjort annars.

Låt oss inte förakta retuscheringen.

Låt oss hylla tandställningar, foundations, mascara, bröstimplantat och frisyrgelé.

Verkligheten kan behöva hjälp på traven och det är inget att skämmas för. Konstnären skäms inte över att tavlan behöver en ram, bilhandlaren skäms inte över att bilen behöver bensin, trummisen skäms inte över att trumslagen måste redigeras om digitalt.

Så varför skall du skämmas över de små vardagsknep som används för att få dig att framstå i bättre dager? Skall du sluta raka dig för att vara naturlig? Inte borsta tänderna? Inte tvätta dig? Bara ta på dig kläder som råkat ramla över dig?

Nej. Sträck på ryggen. Var stolt. Säg: ”Jag retuscherar bort allt som jag inte gillar. Allt ifrån finnar, disk och överflödskilon till familjemedlemmar och åsikter.”

onsdag, maj 23, 2007

Upprepningen



"Everything dies, baby that’s a fact, but maybe everything that dies someday comes back"


Orden är signerade Bruce Springsteen men de skulle kunna vara skrivna av den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard.

Jag hade en period i mitt liv när jag gärna klädde mig i svart kavaj och läste Kierkegaard. Vid den här tidpunkten var jag inte så förtjust i människor. Jag tycket att de flesta jag mötte var idioter som inte tog tillvaron på allvar, som inte levde sina liv konsekvent eller genomtänkt och som föredrog en skön fylla framför att göra gott mot andra.

Det tog mig några år att inse att man på sätt och vis kan göra mer gott med en skön fylla än genom att förakta andra människor för deras bristande intresse för etik, teologi och filosofi. Jag var så mycket äldre då, som Dylan skulle sagt, jag är yngre nu.

Min C-uppsats i Religionsvetenskap handlade om Kierkegaards syn på den teleologiska suspensionen av det etiska. Bara en sådan sak! Om någon av er har läst Aristoteles så vet ni kanske vad teleologi är. Det handlar om målbestämdhet, att ting och varelser har en inneboende potential och bestämning till något annat. En puppa är en potentiell fjäril för att ta en enkel bild. Med suspension avses ett tillfälligt upphävande av någonting.

Kierkegaard frågar sig i ”Fruktan och bävan” som utkom 1843 om det kan finnas en teleologisk suspension av det etiska eller enklare uttryckt: Finns det slutmål som gör att man på vägen bör tillåtas att åsidosätta moralen? Kan man i vissa fall behöva handla fel för att nå ett positivt slutresultat?

Jag har inget svar på frågan. Jag har istället ett nytt Kiekegaardspår. Och när jag läser Kierkegaard idag så läser jag honom på ett annat sätt än vad jag gjorde när jag var 23. Då var han så mycket mer en förebild, en stor tänkare. Nu kan jag se både det briljanta hos honom och det smått omogna, överspända geniet som förmodligen inte hade det helt lätt med sina sociala kontakter. Kierkegaard är en givande teoretisk samtalspartner men som förebild är han destruktiv och olämplig.

Boken ”Upprepningen” utkom också den år 1843 och den berör utan tvekan Kierkegaards egen relation till Regine Olsen som han var förlovad med. I Upprepningen frågar han sig, egentligen i linje med Springsteen, om det kan vara så att någonting som dör kan komma tillbaks, om det förlorade i livet kan tas igen genom att livet upprepas.

Upprepningen är skriven som en typisk 1800-talsmässig brevroman och häri ligger det romantiska draget. Kierkegaard försöker att göra det filosofiska och privata till skönlitteratur, men han lyckas egentligen inte så bra med något annat än just de teoretiska resonemangen.

I inledningen av romanen möter vi jag-personen som fått kontakt med en ung man som är upp över öronen förälskad i en ung kvinna. Jag-personen blir något av en kärleksmentor för den unge mannen, en lyssnare som ger tips och råd. Så här säger han i ett inledande passage:

”Han längtar till henne, han måste göra våld på sig själv för att inte hänga hela dagen hos henne. /---/ Å andra sidan älskade han henne ändå inte – han bara längtade efter henne. Medan detta pågick ägde en märklig förändring rum med honom. En litterär skaparkraft bröt fram hos honom, i en utsträckning som jag inte trodde var möjlig. Nu förstod jag genast allt. Den unga flickan var inte hans älskade, hon var anledningen till att det poetiska vaknade i honom och gjorde honom till en diktare. Därför kunde han inte annat än älska henne, aldrig glömma henne, aldrig vilja älska någon annan än henne – och ständigt bara längta efter henne.”


Jag-personen i texten ger den unge mannen i råd att på en rad begåvade sätt försöka döda kärleken till kvinnan. Poängen är att han inte skall göra det våldsamt och inte heller låta det tona bort. Det skall inte ske på ett ädelt sätt utan på ett sådant sätt han att själv framstår som en idiot, som något helt igenom ont, men ändå inte för ont eftersom det bara kommer att locka henne än mer.

Den unge mannen hoppar av projektet och jag-personen beger sig till Berlin för att prova sin teori om det går att bli lycklig genom upprepningen. Han har varit i Berlin en gång tidigare och målet är att göra exakt samma saker, bo på exakt samma plats och så vidare och se om verklig upprepning är möjlig, för som han konstaterar – erinringen gör oss bara olyckliga. Upprepningen däremot är inte en rörelse bakåt utan en rörelse framåt. Vi lever i det förflutna men ändå med riktning framåt.

Det är lite som Groundhog Day det här. Med Kierkeggard i huvudrollen istället för Bill Murray.

Här blir romanen ganska tråkig och jag skumläser alltid den delen av boken. Slutklämmen är däremot intressant. Han får ett brev ifrån den unge mannen som nu har fått reda på att föremålet för hans kärlek har funnit en annan. Så här skriver han:

Jag är åter mig själv. Maskineriet har gått igång. Banden som höll mig fast är avklippta; trollformeln som hade förhäxat mig så att jag inte kunde komma åter till mig själv, är bruten. Det finns inte längre någon som lyfter sina händer emot mig, min befrielse är säkerställd, jag är född till mig själv; ty så länge som Ilithia knäpper sina händer kan den födande inte föda.


Den unge mannen (och jag-personen) tycks landa i att påstå att detta är den verkliga upprepningen. Allting är tillbaks där det började. Han är fri ifrån kvinnan på samma sätt som han var innan de träffats. Hennes existens är honom numer helt oviktig.

Det är här jag tror att Kierkegaard ljuger. Han tappade aldrig greppet om sin Regine Olsen och om det här vittnar hela hans litterära gärning. Jag tror att Kierkegaard ville att upprepningen skulle vara möjlig, men den är inte det. Vi står inför valet att erinra, d.v.s. att fastna i det förflutna och i att analysera det som finns bakom oss, eller att släppa taget om det gamla och helt och hållet kasta oss in i det nya.

Kierkegaard själv säger på ett annat ställe (och de här raderna är flitigt citerade): Man lever livet framlänges men förstår det baklänges.

Vi har att välja mellan att leva och att förstå. Om jag tvingas att välja så kommer jag att välja livet. För tio år sedan hade jag valt förståelsen.

/Andreas

tisdag, maj 22, 2007

MTV stödjer traficking och vi förväntas skratta




Hamnade av någon outgrundlig anledning framför teven, dumburken, eller ”the tube” som trubadurmuken Brother Juniper kallade den på 70-talet.

Bam Margera skojade runt. Kidsen gillar honom. När jag spelar Tony Hawk är han mitt sistaval av många anledningar och den främsta är att han för mig framstår som en tom människa.

Det är något med den här typen av humor som får mig att känna mig väldigt gammal. Missförstå mig rätt. Jag har ett ganska brett smakspektrum. Jag älskar humor som består av små apdockor som pratar bokföring med chilensk brytning, jag älskar lyteskomik av det slag som finns i filmen ”Stuck on You” och jag gillar Chevy Chase-humorn som i mångt och mycket går ut på att stor fånighet kombineras med ett tomt ansiktsuttryck. Men, och det är väl här jag är gammal, humor som överskrider gränserna för hur man bör bete sig mot andra människor…Nej, det är inte kul.

Någon hade idag sprutat vatten på Fredrik Reinfeldt i ett practical Joke som han inte uppskattade. Det var inget roligt med det och man tänkte överväga polisanmälan sas det från pressekreterarhåll… Och där blir det faktiskt roligt tycker jag. Att spruta vatten på Reinfeldt är inte alls kul. Hans reaktion är däremot jätterolig. Tänk att nu sitter en hel stab av politiska taktiker och grubblar över om vatten på kläderna skall få bli en polissak eller inte. Man sitter där och överväger. Underbart!

Men, tillbaks till skateboeardfånet på MTV för där är det annorlunda. Där går det på alla sätt för långt. I dagens program hade Bam fått den briljanta idén att beställa en rysk fru åt sin 23-årige kompis. Denna kvinna hittades på en hemsida. Hon sattes på flyg till Las Vegas. Vi tittare får se hur hon dyker upp, ser förvirrad ut över kamerorna och sedan inleds en konversation som bara består av förnedring.

Jag stänger av.

Det här är traficking och ingenting annat. Illegal handel med människor. Och vi förväntas flina åt det. Hö hö, vad kul! Att den ryska kvinnan är en människa skall vi inte fästa någon vikt vid. Hon är bara en pjäs, en del av rekvisitan. Det lustiga är att en hashrökande 23-åring med slappa kläder och utklädningscowboyhatt skall gifta sig med henne som en skönt tokig grej.

Jag tror att det var Kant som talade om att se människorna inte som medel utan som mål i sig själva och att all god moral kommer härur. Jag delar fullständigt den uppfattningen. Sen må den här moralismen komma sig av att jag i år är precis lika gammal som Jesus var när han dog. Inga jämförelser i övrigt. ;)

/Andreas

måndag, maj 21, 2007

Hip Hop Humor

Precis en sådan här video man skulle vilja spela in med sina kompisar:



/Andreas

Konstiga seriefigurer

Seriefigurer som man inte riktigt fattar idén bakom eller målgruppen för, men som det bara inte går att undvika att älska:

Mandrake



Johan Vilde



Johnny Puma



Ambidexter





/Andreas

söndag, maj 20, 2007

I Don't Know Why



En sång framförd av Mark Erelli. Ladda ner här: http://www.hanif.se/idontknowwhy.mp3

I don't know why
The sky is so blue
And I don't know why
I'm so in love with you
But if there were no music
Then I would not get through
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
But somewhere dreams come true
And I don't know where
But there will be a place for you
And every time you look that way
I would lay down my life for you
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
But some are going to make you cry
And I don't know how
But I will get you by, I will try
They're not trying to cause you pain
They're just afraid of loving you
I don't know why
I know these things, but I do

I don't know why
The trees grow so tall
And I don't know why
I don't know anything at all
But if there were no music
Then I would not get through
I don't know why
I know these things, but I do
I don't know why
I know these things, but I do

/Andreas

lördag, maj 19, 2007

Kerstin har fladdermus



Det här är Kerstin Nilsson. Hon är 69 år gammal och har ringt till Expressen och berättat att hon hittat en fladdermus i ett flingpaket.

Historien är klassisk och jag älskar (som bekant för den trogne bloggläsaren) just sådana här bilder och historier. Någon har hittat ett otrevligt föremål i en förpackning med något. Modern version av "en fluga i soppan".

Men det är något med Kerstins historia som gör att den känns konstig och nästan olustig. Det är nämligen så att Kerstins särbo Ingemar hade ätit tre portioner innan fladdermusen upptäcktes.

Vänta nu.

Särbo. Tre protioner.

En särbo äter väl inte frukost hur som helst hos sin partner. Det är något lurt med det här som får mig att misstänka att Kerstin och Ingemar faktiskt lever ihop mer än vad de erkänner. De är kanske i själva verket sambos.

Det är en annan sak också. Jag tror att ni vet vad jag fingrar efter. Kellogs Cornflakes lanserades av bröderna Kellog som ett medel för att kunna minska risken att ungdomar skulle ägna sig åt onani (det här är sant). Något säger mig att Kerstin och Ingemar genom sitt kellogsätande kommit att överge onanin till förmån för extatisk samaktivitet.

En sak till och nu börjar ni tycka att jag går för långt. Hon hittade en fladdermus i paketet.

Fladdermus.

Smaka på ordet. Dra era egna slutsatser. Jag tror att ni liksom jag ser att allting pekar åt ett och samma håll.

/Andreas

torsdag, maj 17, 2007

fascinatio nugacitatis



Läser just nu (för kanske fyrtionde gången) Blasie Pascal,ni vet den franske 1600-tals matematikern som ligger bakom enheten pascal (används vid tryckmätning) och som under senare delen av sitt liv ägnade sig allt mer åt existentiella texter. Hans "pensés" (tankar på svenska) är ett kollage av bara delvis strukturerade tankar kring religion, kärlek, liv och död. Man hittar många guldkorn hos Pascal. Jag innbillar mig att världen vore en bättre plats om alla läste Pascal.

Aforism nummer 345 kallar Pascal för fascinatio nugacitatis och i denna fastslår han helt kort följande:

Om vi inte vill vara slavar under våra lidelser måste vi handla som om vi bara hade åtta dagar kvar att leva.

Det är så oerhört begåvat. Om man skulle leva som om varje dag vore ens sista så skulle man agera ansvarslöst och desperat. Om man å andra sidan skulle leva utan tanke på sin dödlighet skulle livet bli ytligt och sakna allvar. Åtta dagar är nog ganska lagom för att se till att hålla goda relationer med andra människor, för att inte bara låta lustprincipen styra i livet.

/Andreas

tisdag, maj 15, 2007

Att fatta vinken innan det kukar ur



Ni vet hur det är tror jag. De där gångerna då polletten trillar ner och man tar sig för pannan. Man hade inte fattat den subtila vinken och körde på som vanligt.

Det kan gälla vad som helst. Ämnet du inte borde prata om eftersom det är infekterat på något sätt, personen som inte längre vill att du ringer eller sms:ar fast du kör på som vanligt och tänker att den andre nog bara varit lite upptagen, maten du borde sluta att bjuda på eftersom gästen med orden ”lamm har en annorlunda smak” inte menade något positivt…

Förr eller senare brukar man fatta vinken. Förr är bättre än senare.

Om man googlar på ”fatta vinken” så får man 1760 träffar. 1760 människor har skrivit om att polletten trillar ner. Det är inte så mycket egentligen. Som en jämförelse får man 241 000 träffar på ”gilla läget”.

Rent matematiskt kan detta samband förstås så att för varje gång vi fattar vinken så har vi gillat läget 137 gånger.

Det är ju för guds skull skandal! Här går vi runt och gillar läget som andra fån istället för att fatta alla dessa vinkar som ges dagligen.

Kvinnor ger gissningsvis fler vinkar än män och män gillar gissningsvis läget mer än kvinnor. Tomas Ledin gillar läget. Han säger att det gäller att gi la la la la läget.

Nej, den här texten börjar kuka ur. En fin gammal fras som ger 529 träffar. Rent matematiskt kan detta förstås så att vi hinner fatta lite drygt tre vinkar innan det kukar ur. Själv tror jag att jag för några dagar sedan fattade tre gamla vinkar på en gång. Nu är det bara att gilla läget.

/Andreas

måndag, maj 14, 2007

Riset som inte klibbar




Du som aldrig fattade poängen med Uncle Bens "riset som inte klibbar"... Skaffa barn så fattar du. Ris under fötterna. Ris i hela lägenheten.
/Andreas

Ps. Fick något hjärnsläpp i samband med bildval här. Ber om ursäkt för det.

Om glädjen i att lida av tillfällig synrubbning



Jag ser små cirklar och det är som om allting hackar... Som en film stremad i dålig kvalité. Det är som om kroppen sponatant har valt att klippa bort onödig information. Jag går på sparlåga så att säga.

Måste kanske sluta spela in musik på nätterna när jag skall upp riktigt tidigt dagen efter, men hur kan man sluta med det som man blir så lycklig av. Just nu känns livet underbart.

/Andreas

söndag, maj 13, 2007

Olle Cello



I Irak skjuts barn ihjäl varje dag. I Afrika dör ett barn av undernäring samtidigt som du läste den meningen och jag väljer under rådande omständigheter att tycka synd om Ola Salo.

Ola, den lilla palindromen, har nämligen kommit på artonde plats i eurovisionsschlagerfestivalen tillsammans med sitt band The Ark.

Det är synd om Ola. Han hade, liksom det masshysteriska svenska massmedieuppbådet större planer för låten ”The Worried Kind”.

Själv har jag skrivit en låt (New Dawning) som definierar mig som ”the troubled kind” och Ola är alltså ”the worried kind”. Det känns som om vi har en del gemensamt. Han är orolig och jag är bekymrad.

Liksom Ola lyckades jag vinna ett lokalt arrangemang där man tävlade i musik. Den tävling jag vann hette Rockslaget. Året var 1992. Jag var 18 år gammal och spåddes en lysande framtid som Sveriges Bryan Adams. Det var väl dåtidens Göteborgska motsvarighet till Idol kan jag tänka, med den enda skillnad att juryn bestod av lokala hårdrocksprofiler och ABF-arbetare. Hursomhelst, vann jag och mitt band X-Plane den här tävlingen på Lisebergs stora scén. Vi fick spela in en CD-singel och åka vidare på en stor nordisk tävling på Montmatre i Köpenhamn. Jag minns att jag råkade stampa ur telekabeln ur effektboxen (jag spelade elgitarr istället för akustisk på den tiden) när jag kraschlandade i samband med avfyrningen av någon magnesiumbomb (det var mycket pyroteknik på den tiden). GP skrev att jag var ”en scenpersonlighet utöver det vanliga”.

I Köpenhamn gick det inte lika bra som hemma. Vi kom visserligen inte på artonde plats utan faktiskt på andra, slagna av något norskt grungeband som hade fattat vart vindarna blåste just då. En dansk dödsmetallkille gick upp på scén under prisutdelningen och sa ”X-Plane ska dö”. Jag märkte det inte då, men vår basists pappa hade spelat in det hela på video. Så här med lite distans till händelsen kan man bara konstatera att han hade rätt. X-Plane dog.

Allting dör.

Springsteen säger i Atlantic City att ”everything dies baby that’s a fact but maybe everything that dies someday comes back”. Så är det nog.

Jag tänker att Ola Salo, den lilla palindromen, har dykt upp igen som en drygt 30-årig version av Andreas Magnusson. Hans Helsingfors var mitt Köpenhamn.

Det är synd om Ola. Mest synd om honom därför att han befinner sig där jag befann mig för 15 år sedan. Han tävlar i musik och därifrån kan man liksom inte komma någonstans. Det är en återvändsgränd på alla sätt.

/Andreas

lördag, maj 12, 2007

Samstämmiga röster om Tony Blairs avgång



Tony Blair skall avgå och världens ledare kommenterar på följande vis:

"Blair moderniserade både sitt parti och sitt land", säger Göran Persson.

"Blair är en enastående ledare och en vän", säger George Bush genom sin pressekreterare.

"Tony Blair visade att verklig förnyelse när man har problem är att börja hos sig själv, genom att våga kritisera invanda sanningar", säger Fredrik Reinfeldt.

"Han var det värsta som någonsin drabbat Afrika. Vi hoppas barnen i Irak och Afghanistan som han dödar varje dag kommer att hemsöka honom i resten av hans liv", säger Zimbawes Informationsminister Bright Matonga.

/Andreas

Ps. Överkurs för handtydare: Notera att Tony Blair liksom jag själv har en Semianlinje i handen.

onsdag, maj 09, 2007

Finansministern skulle inte fått jobb på Liseberg



Om inte Sveriges största nöjespark har ändrat personalpolicy de senaste åren så är det så att vår nuvarande finansminister inte skulle få lov att arbeta där som t.ex. städare, attraktionsvärd eller på något tombola.

Det handlar om klädkoder. På Liseberg får man nämligen inte arbeta om man har piercings. Anders Borg har ring i örat. Och dessutom hästsvans. Den jäveln!

Av någon anledning väcker idén om klädkoder alla typer av tonårsmässig vrede inom mig. Jag vägrar av princip att besöka platser där man inte kommer in om man t.ex. bär fel sorts skor eller har fel sorts byxor på sig.

Det finns helt enkelt inga skäl till att ha sådana här fascistiska förbud. Ett uteställe till exempel kommer ändå spontant att få den typ av besökare man vill ha. Det finns ingen anledning att sätta slipsar om halsen på folk eller att be någon som bär sandaler att gå hem igen.

Man får i vissa jobb inte klä sig för utmanande (vem avgör vad som är utmanande?). Man får inte ha trasiga jeans (varför då?). Man får inte ha piercings om man jobbar med vissa typer av livsmedel (varför då?). Man får inte bära turban och köra spårvagn (eller får man det?)

Äh! Jag kommer inegnstans med det här. Låt mig bara avsluta med att säga att det är utsidan som räknas. Tveklöst. Trots detta har Anders Borg fått det kanske enda jobb man kan få med hans utsida.

Kanske vore det inte så dumt med utseendekod i Riksdagen i alla fall. Stolarna skulle gapa tomma om vi införde grundläggande och smakfulla krav fullt lika rimliga som de om att förbjuda piercings, vissa jeans och färgade hår.

/Andreas

måndag, maj 07, 2007

Gränsen mellan ingenting och en smekning



I sitt sista vardagsfilosofiska experiment (nr 101) tar den franske filosofen Roger Pol-Droit upp någonting som jag själv reflekterat en del över. Han skriver om beröring, om att den lättaste beröringen också är den som kan beröra mest.

Experimentet går ut på att försöka hitta gränsen mellan ingenting och en smekning. Hur lite kan du vidröra en annan människas kropp och ändå fortfarande ha kontakt? Åt andra hållet övergår smekningen också ganska snabbt i något annat – den blir massage, hångel och så vidare. Men var finner man den undre gränsen? Vilken är den lättaste smekningen?

Det fantastiska är nämligen insikten om att det ögonblick när en hand försiktigt och utforskande söker sig över din hud är så ofantligt mycket större än det ögonblick då gränsen mellan hud och kropp utplånas genom beröringens fasthet. Pol-Droit uttrycker det inte riktigt så här men jag tror att det är något liknande han är ute efter. I samma anda tror jag att man skulle kunna reflektera över de små gesternas verkan i relation till de stora gesternas verkan.

Det är dags att tala om Chevy Chase. Vi kan jämföra honom med Jim Carey. Jim Carey har som bekant ett gummiansikte och en otroligt imponerande förmåga att artikulera sinnestilsstånd fysiskt. Det är så att säga aldrig någon tvekan om vad Jim Carey är ute efter att gestalta för slags känsla. Chevy Chase däremot är en komiker som arbetar med små och subtila medel. Ett försiktigt höjt ögonbryn, en snabb blick åt vänster i precis rätt stund. Tajmingen är perfekt men också så perfekt att de allra flesta människor missar att se hur otroligt duktig han egentligen är.

En musikalisk parallell skulle kunna vara att jämföra en ekvilibristisk jazzgitarrist med en rytmgitarrist i något treackordband. I det första fallet är effekten så tydlig. Det är med en gång uppenbart vad musikern kan, det är med en gång uppenbart att han är duktig. Rytmgitarristen arbetar med små, små grepp. Små förskjutningar i anslagsstyrka och frasering. Han söker sig fram över strängarna med lätta och hårda smekningar, arbetar i följsamhet med trummisen och sångaren, lyssnar, följer med… Hans jobb är så ofantligt mycket svårare, så ofantligt mycket mer otacksamt och så ofantligt mycket mer imponerande.

Så är det med smekningen tänker jag. Det är inte alla som förstår att inse att den millisekund då två läppar övergår från att inte vara förenade till att vara det är så oerhört mycket viktigare och större än det senare ögonblick i vilket tungorna övergår i erotisk dans.

Uttryckt så långt ifrån den franska filosofins språkbruk som möjligt: Vem som helst kan knulla men vem som helst kan inte skapa eller uppleva outsäglig extas bara genom att låta fingertoppar eller läppar vandra lugnt, kärleksfullt och utforskande över en annan människas kropp.

/Andreas

söndag, maj 06, 2007

Som man frågar får man inte svar



Har funderat en hel del över det här med respons och jag har börjat förstå att jag fungerar på ett lite ovanligt sätt. Jag tycker nämligen att det är både lätt och viktigt att ge respons, både i mitt jobb som svensklärare och i mitt liv som människa.

I jobbet och privat har jag många gånger fascinerats över hur enkla frågor som ställs i mejl eller med SMS helt enkelt inte besvaras. Frågor som ”hur är läget?”, ”lägger du materialet i mitt fack sen?” eller ”ses vi vid Koparmärra som bestämt?” lämnas ofta obesvarade. Man får oftast inte ens svaret ”mycket nu – återkommer” eller något liknande. Bara en öronbedövande tystnad som får en att undra över om meddelandet kommit fram eller om man bara är oönskad som medmänniska.

Jag antar att det ofta kommer annat emellan och att man sedan glömmer bort och i vissa fall är det både förståeligt och förlåtligt att detta sker. Men jag tror att det är något annat också, något mer strukturellt, för de flesta frågor går att besvara lika snabbt som de går att läsa. Om man bara vill.

Mejl och SMS betraktas som envägskommunikation. Frågor uppfattas inte ens som frågor utan snarare som påståenden. Reglerna för ”vanligt hyfs” har därmed satts ur spel. Om du står öga mot öga med en annan människa så skulle du aldrig komma på tanken att inte svara på tilltal, samma sak om du pratar med någon i telefon.

Är det då svårare att svara på till exempel ett mejl än på en fråga i telefon? Jag tycker inte det. I alla fall inte om frågan är rak och okomplicerad. ”Kommer du ikväll?”… ”Nej. Jag hinner inte”. Det behöver inte vara svårare än så. De flesta frågor som ställs mellan människor är så pass enkla.

Faktum är att perspektivet kan vidgas än mer. Jag tror att människor generellt sett är dåliga på att ge respons till andra. Det är ganska få som uppmärksammar andras gärningar och ger positiv feedback. I min musikaliska gärning händer det helt klart att jag får beröm och kommentarer från både kända och okända människor men det är också vanligt att till och med ens närmaste vänner inte ens kommenterar att man precis släppt en skiva eller att man haft en stor livespelning.

Jag tror inte att kommunikativ tystnad kommer sig av ondska eller ens av avundsjuka eller okunskap. Mer så här:

Vi har oss själva närmast och kanske är det så enkelt att människor i allmänhet har för fullt upp med att bära sig själva för att också orka bära någon annan på sina axlar. Det är synd. Väldigt synd. Jag tror nämligen att det viktigaste uppdrag vi har på den här planeten är att bära varandra genom att tala och lyssna, genom att försöka sprida glädje och genom att på djupet känna samhörighet. ”Ingen människa är en ö” skanderade John Donne och han har givetvis rätt. Vi hör alla ihop. När jag besvarar dig så besvarar jag också mig själv.

Hela den här bloggtexten börjar låta självömkande och loseraktigt bitter. Det är inte alls meningen (även om jag kanske är loseraktigt bitter utan att veta om det själv). Jag vill egentligen bara försöka förstå varför jag tar tystnad så hårt, varför det effektivaste vapnet för att bryta ner mig är att låtsas - eller inte låtsas - se, höra och känna.

Respons på detta inlägg mottages tacksamt. Lägg det gärna i mitt fack så jag har det när jag kommer till jobbet på måndag morgon. ;)

/Andreas

Mormor på parkeringsplats



Fortsätter grävandet bland mina gamla texter. Tror att jag skrev den här för fem sex år sedan kanske.




Härifrån är det trettio mil till Karlshamn, men jag vet redan vad som väntar. Jag sitter i baksätet på familjens Saab-99:a med huvudet vilande mot skinnimitationen i dörrkarmen. Pappa och mamma sitter därfram. Pappa kör. Jag sitter bakom honom och min bror sitter bakom mamma. Mellan oss sitter vår syster. I bilstereon snurrar ett band med de kristna dansbandsgospelbröderna Samuelssons. Jag tycker om bandet, särskilt den låten som mellanbrodern sjunger, den om rosorna som aldrig dör, den om längtan till en plats väldigt långt bort. Vi har precis avslutat vår räknetävling och jag har förlorat igen – det fanns fler blå bilar än gröna den här gången också.

Vi har kommit på en riktigt finurlig grej, jag och brorsan. Om man biter små hål i skinnimitationen på insidan av dörren, så kan man suga in underbar svalkande kalluft. Det känns särskilt härligt nu när regnet gjort luften fuktig, om den saken råder det inget tvivel. Pappa har inte kommit på oss än, men jag vet att han har sett hålen och undrat varifrån de kommer. Jag tror att han tror att det är något djur som har ätit av bilklädseln, men han har inte sagt något och jag tror att det beror på att han är rädd för att vi skall bli rädda för att åka med om vi får höra att det kryper runt små larver eller något sådant. Hade han vetat sanningen hade han nog inte tigit lika duktigt om saken.

Min barndom är lycklig. Det är så mycket som ligger framför mig och jag ser med glädje fram emot den ocean av möjligheter som jag vet att livet har i beredskap åt mig. Fast jag funderar inte så mycket på det just nu, tänker istället på mina föräldrar och leker med tanken att de inte är mina riktiga föräldrar, att jag är kung Carl den sextonde Gustavs förstfödde son, som växer upp i en för ändamålet – som består i praktisk social träning – lämplig familj. Tanken får mig att känna mig utvald och speciell, men innerst inne önskar jag att allt skall vara precis så som dom säger att det är, för nog vill jag att mina föräldrar verkligen skall vara mina föräldrar. Jag suger in lite luft. En blygsam smak av asfalt och bensin ger karaktär åt det friska välgörande syret.

Nu är det tjugo mil till Karlshamn. Mamma plockar fram en påse äpplen och frågar om nån vill ha. Det är det ingen som vill. ”Har ni det bra därbak”, frågar hon. Inte vet jag. Jag säger inget i alla fall, nöjer mig med ett leende och nickar med huvudet.

Jag tänker på mormor, vet att hon kommer att stå därute på parkeringsplatsen och vänta. När jag tänker på kärlek så tänker jag på mormor iklädd sin fina minkpäls väntandes på oss i mörkret. Sådan är kärleken när den är som vackrast. Jag vet att hon har längtat efter oss – att hon står i timtal på parkeringsplatsen när det egentligen inte behövs är mer än bevis.

Regnet piskar ner. Det är mörkt. Jag känner mig trött.

När jag vaknar upp befinner jag mig någon helt annanstans. Jag är inte barn längre och jag sitter inte i en bil. Istället befinner jag mig längst bak på vänstra sidan av en sex personer lång procession. Vi går fram i mittgången i en stor sal och på båda sidor om oss sitter svartklädda människor bänkade. Jag tror att det är en kyrka.

Men, vad är det vi bär på? Det är inte särskilt tungt, men det känns tungt i hjärtat. Framför mig går farsan och jämte mig brorsan, precis som i barndomens bilfärd, den som förde oss mot Karlshamn, den som förde oss till mormor. Det hugger till i hjärtat när jag förstår vad det är frågan om.

Jag har hela mitt liv känt mig buren av guds och andra människors kärlek. När jag blundar så kan jag än idag se mormor iklädd sin vackra päls väntandes på en mörk och öde parkeringsplats. Den där dagen i kyrkan var första gången som jag på ett konkret sätt kände att jag var med och bar upp en annan människa, en människa som då redan var död. Min älskade mormor var på väg till den plats där rosor aldrig dör och jag hade till uppgift att bära henne den sista biten.

Om man biter små hål i skinnimitationen så är det lättare att andas.

/Andreas

lördag, maj 05, 2007

Oönskad dissonans



Med risk för att stämplas som pretentiös. En dikt jag skrev påskdagen 2004, d.v.s. för lite mer än tre år sedan:

Ljudet av en Super 8-projektor
Filmstumpen som slår mot bildhuvudet
Rytmisk monotoni
Oönskad dissonans mellan visningarna
Det finns ändå ingen som hör
Ingen som ser
Just då
Så tänker jag mig att livet vore
Om vi fick en chans till


/Andreas

Den som har det värst



Du lider av svår skoskav, har ödem och eksem över hela ansiktet, har problem med ringmuskeln, kan inte gå utan att få ont i knäet, har precis blivit av med jobbet och din flickvän knullar regelbundet med din bästa kompis.

Känner du igen dig?

Kunde just tro det.

När du har det så här jobbigt så finns det alltid någon glad uppiggare i din närhet som skall få dig att se tillvaron från den ljusa sidan. Oftast slutar resonemanget med kommentaren ”tänk på att det alltid finns någon som har det värre”.

Men tänk om det inte gör det. Tänk om det faktiskt är du som har det värst. För någon måste ju ha det värst och varför skulle det inte vara du?

Du kan mycket väl vara den som har det värst. Ditt skoskav kan mycket väl vara det svåraste, dina eksem kan mycket väl vara fulare än någon annans och din ringmuskel kan mycket väl sluta tätt sämst av alla ringmuskler i hela riket. Ditt knä kan mycket väl vara bortom all räddning, du kan mycket väl komma att aldrig få ett jobb igen och det är säkert bara en tidsfråga innan din kompis också knullar din morsa.

Det finns inte alltid någon som har det värre. Ofta kanske, men inte alltid. Glöm aldrig det.

/Andreas

torsdag, maj 03, 2007

Chilenska apor som pratar bokföring



Det blir inte bättre än så här.

/Andreas

onsdag, maj 02, 2007

Svarttaxi - det egoistiska valet



Häromdagen råkade jag säga till en elev på den skola jag arbetar att han inte skulle lyssna på sin lärare då denna påtalade vikten av att bära hjälm när man cyklar. Jag sa: ”Lyssna inte på henne, det är mycket coolare att köra utan hjälm.” Jag vet inte om det värsta i det här var att jag själv bär hjälm när jag cyklar eller att killen faktiskt tre timmar senare praktvurpade i ökända Burmabacken med krossad näsa och totalförstörd cykel som konsekvens.

Nåväl, för att kompensera för detta omogna beteende ämnar jag nu blogga på ett moget och förmanande sätt särskilt i syfte att tala unga människor till rätta.

Temat för dagen är svarttaxi och jag vill ange två skäl för varför man inte bör åka svarttaxi. Det första skälet är det som vanligen används, nämligen att det är farligt. Jag har, liksom många andra, närstående och bekanta som utsatts för väpnade rån och våldtäkter just i svarttaxi (det är sant). Det här argumentet kommer du inte att lyssna på. Du har flera förklaringar till hands.

Dels kommer du att berätta för mig om alla gånger du behandlats illa i en vanlig taxi och dels kommer du att säga att allt sådant ändå händer överallt annars nattetid i en storstad och att det inte riktigt känns som ett lockande alternativ att låsa in sig eller att gå och lägga sig klockan tio. Att ge sig på svarttaxi är bara rasistiskt och töntigt. Lite som att bära både livrem och hängslen samtidigt. Eller som att bära cykelhjälm kanske. ;)

Jag tänker luta hela min argumentation på det andra skälet. Det gör jag för att jag tror att det på något sätt appellerar till socialisten inom dig:

Att åka svarttaxi är att smita ifrån skatt och att smita ifrån skatt är att stjäla pengar ifrån de som behöver pengar bäst. Svarttaxi är billigare än vanlig taxi av en enda anledning. Det är en skattefri transaktion och om alla transaktioner i landet vore skattefria så skulle vi inte heller kunna ha saker som sjukhus dit inte bara rika har råd att gå, skolor där inte bara rika människors barn går o.s.v.

Att åka svarttaxi är att säga ja till ett samhällsystem där var och en betalar för sig och skiter i andra. Risken att bli utsatt för en våldtäkt eller att rånas med en pistol mot tinningen är bara en spännande bonus.

/Andreas

Ps. Jag har själv betalt en hel skivinspelning svart men det säger jag inte högt eftersom det på något sätt underminerar hela min argumentation. Dessutom skall jag strax lämna in min deklaration… På heder och samvete.